Allmänna artiklar

Mobbing

2009-04-21 18:52 #0 av: Mads

n/a

Vad jag kan förstå när man läser tidningar, ser nyheter och andra program så är mobbing ett oerhört vanligt fenomen idag bland barn och ungdomar. Tankar och funderingar väcks kring vad det är som orsakar detta och vad det är som kan påverka att ett barn blir mobbat likaså den som mobbar.

Mobbingen påverkar ju också barn och ungdomar i olika grad. Många som utsätts för mobbing har kanske goda resurser att få hjälp, råd och stöd av familj, vänner eller någon kontakt som kurator eller skolsköterska. Andra barn är mindre lyckligt lottade och bär ensamma omkring på alla de känslor det måste innebära att vara utsatt för mobbing.

Själv blev jag mobbad från det att jag började 1:a klass fram tills dess att jag påbörjade min gymnasieutbildning. Varför kan man undra ? Jag var rödhårig, fräkning, till och från lite mullig, tystlåten och alldeles vad man kan kalla för snäll. Tyst tog jag emot allt vad man sa och gjorde och bar med mig smärtan inombords hem. Någon gång under grundskolan gick ord över till handling och de andra barnen började slå mig på rasterna. Eftersom jag aldrig vågade berätta för någon fortsatte detta under en lång tid tills dess att min mamma såg mina blåmärken och jag inte längre kunde bortförklara dem med att de uppstått av lek. Än idag minns jag hur min mamma dag efter dag kom till skolan på rasterna och delade ut frukt och annan fika för att barnen skulle låta mig vara ifred. Jag minns hur hon försökte prata med lärare och de andra barnens föräldrar och vilket motstånd och obefintlig empati hon då mötte.

Min mamma spenderade timmar med att prata med mig, umgås med mig och kämpade för att jag skulle känna att jag hade ett värde. Att jag inte var misslyckad och genomskinlig. Att jag var älskad. Idag kan jag tacka henne för att jag orkade mig genom 9 år av mobbing och via henne fann styrkan att fortsätta leva.

Mobbing förekommer ju också i olika former. Det finns hårda och nedvärderande ord, fysiskt våld och sen finns att vara helt utfryst. Man existerade inte, ingen tilltalade mig, ingen såg åt mitt håll.

Som föräldrar har vi ett stort ansvar att vara vakna och ha ögonen öppna för mobbing, om detta förekommer gentemot våra barn eller om våra barn är de som utför handlingen. För det är ju inte bara svårt att vara förälder till ett barn som blir utsatt för mobbing, det måste också vara svårt att vara förälder till ett barn som mobbar. Där är det viktigt att kunna se att ens barn inte beter sig på ett bra sätt och ta sitt ansvar som förälder och ta tag i det så fort det uppdagas. Vi är alla bara människor och det behöver inte innebära att vi inte varit engagerade nog eller älskat våra barn tillräckligt om de skulle bli mobbare eller mobbingoffer. Jag tycker det är ett viktigt ämne att ta upp och engagera sig i då det är tyvärr så oerhört vanligt förekommande. Det är icke att glömma att mobbing också förekommer ibland vuxna bl.a på arbetsplatser och då undrar jag inte om det är ett beteende man bär med sig sedan skoltiden.

Vad tycker/tror ni man kan göra för att förhindra mobbingen i så stor utsträckning som möjligt? Och i vilken ålder ska man börja uppmärksamma om beteendet finns hos barnen då som antingen mobbare eller mobbingoffer ?

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-04-21 20:47 #1 av: ingann

Min son var mobbad från lekis upp till mitten av 5an när jag valde att flytta 20 mil... Skolan hade ett antimobbingprogram och även en antimobbinggrupp bestående av äldre elever... Problemet var att en i antimobbinggruppen var en av dem som utsatte min son mest för mobbing... Rektorn ville inte se problemet förrän jag ringde skolstyrelsen och de kontaktade henne:(

När vi flyttat verkade allt jättebra och han fick även kompisar men efter nåt år började han bli först en riktig "satunge" som störde lektionerna, sen blev han tystlåten och till slut började han skolvägra...

En av teorierna vi jobbar efter nu är att depressionen han har nu kan ha sin grund från mobbingen men har visat sig på olika sätt under de senaste 3 åren... (provsvaren från i fredags har dock inte kommit än så än kan vi inte utesluta någon medicinsk grund...)

Han är iaf inte mobbad nu längre.. trots att han inte vill gå till skolan eller träffa någon så pratar han med klasskompisar via sitt headset på datorn...

 

Jag har pga min stora sons mobbing varit jättenoga med att förklara för bägge mina söner om vad mobbing innebär och kan få för konsekvenser. Min lillkille på 13 år har fått beröm från skolan för att han vägrat vara med när en tjej blev mobbad utan han satte sig med henne och pratade istället så jag tror att vi föräldrar kan påverka barnen en hel del...

/Ingalill

*Personlig ägodel till 2 söner, 1 katt och 1 hund*

Medarbetare på Singelföräldrar och mobiltelefoner

Anmäl
2009-04-21 20:55 #2 av: Mads

Tack Ingann för att du delar med dig av din historia. Man kan ju fortsätta att må dåligt i många år efter att ha blivit mobbad. Jag har själv haft vad man först kallade tonårsdepression och sedan även svackor därefter i livet pga av känslan som sitter kvar från det man upplevt. Stora kramen till dig & hoppas verkligen din son kan må bättre snart och att ha en så engagerad mamma är säkerligen någonting som gör honom oerhört gott.

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-04-22 00:46 #3 av: ingann

Precis... det kan ju sitta i hela livet om man har otur.

Jag är ju den enda han har, så jag måste hitta styrkan att hjälpa honom... Ibland är det inte det lättaste eftersom jag har panikångest själv men jag gör allt för att trycka bort sånt... jag kan bara tillåta mig må dåligt på nätterna när jag är instängd på mitt sovrum...

Ibland kommer tårarna ändå men än så länge lyckas jag skylla på att det är sorgligt på tv;)  Som tur är har jag alltid varit känslig för sånt så barnen är vana att jag sitter och gråter till Våra bästa år, Glamour och diverse såpor *s*

/Ingalill

*Personlig ägodel till 2 söner, 1 katt och 1 hund*

Medarbetare på Singelföräldrar och mobiltelefoner

Anmäl
2009-04-22 00:58 #4 av: Mads

# 3 Då är vi två vad gäller gråtandet, såg Oprah idag och tårarna fullkomligt flödade på.Skämdes lite när min mamma sen helt plöstligt stod utanför dörren och såg skärrad ut och undrade vad som hänt. Oprah fick jag svara och satte sen på kaffe Flört

Du är stark som kämpar för dina barn, ge dig själv en eloge för det och känn dig stolt. Hoppas du kan finna bra hjälp för din egen panikångest, av egen erfarenhet vet jag hur jävligt det kan vara.

Kramar

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-04-22 02:18 #5 av: MoiraIne

Jag utsattes också för mobbing under hela grundskoletiden. Jag blev kallad allt möjligt nedsättande, dom snodde mina kläder vid gympan, slängde blöta pappersservetter i ansiktet, fällde krokben när jag gick förbi...Bäst tyckte jag det var när jag "bara" blev utfryst; när jag inte fick vara med eller dom låssades som jag inte fanns.

Ibland såg väl lärarna vad som hände och försökte hjälpa mig. Men eftersom jag inte klagade var det inte särskilt mycket för dom att göra.  Själv stod jag ut med nästan vad som helst, för hur illa det än var så var det bättre i skolan än hemma.

Som vuxen har jag träffat en del av mobbarna, och vet att dom haft dåligt samvete för det dom gjorde mot mig. Jag sägs ha varit ett tacksamt mobbingoffer eftersom jag var "annorlunda" och sågs som allmänt dum i huvet eftersom jag var väldigt tyst, dessutom klagade jag ju inte.

Anmäl
2009-04-22 11:33 #6 av: Mads

# 5 Jag har också träffat en del av de som mobbade mig nu i vuxen ålder och det fanns inte många som ens kunde minnas att de överuvudtaget mobbat mig. Märkligt hur livet funkar, jag kommer aldrig att kunna glömma dem men de minns inte vem jag var. Idag trivs jag med att vara "annorlunda", hellre det och lite originell än som alla andra Flört

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-04-22 14:24 #7 av: ingann

#4 ahh, och dr phil igår då.. om krigsveteranerna.. då sprutade tårarna *s*

Jag har medicin mot min panikångest men de funkar inte lika bra som jag skulle vilja:( det är svårt att hitta nåt annat också eftersom det måste passa ihop med mina värkmediciner tyvärr...

/Ingalill

*Personlig ägodel till 2 söner, 1 katt och 1 hund*

Medarbetare på Singelföräldrar och mobiltelefoner

Anmäl
2009-04-22 14:26 #8 av: ingann

#5 jag kan bara tänka mig hur hemskt det var längre tillbaka när det inte ens fanns antimobbingprogram i skolorna :(

Det är ju hemskt nu trots att det finns resurser till viss del...

Hoppas du mår bättre nu iaf!

/Ingalill

*Personlig ägodel till 2 söner, 1 katt och 1 hund*

Medarbetare på Singelföräldrar och mobiltelefoner

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.