Annons:
Etikettallmänna-artiklar
Läst 12496 ggr
Mads
4/24/09, 2:17 PM

Separation/skilsmässa

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

n/a

Att separera/skiljas är stort och oftast en jobbig förändring att genomgå. Det finns ju många lika varianter, man kan vara den som blir lämnad, den som lämnar en relation eller så vill kanske båda att man ska dela på sig. Om det finns någon sida att stå på som känns lättare vet jag inte men funderar på att det måste väl vara lättare att vara den som lämnar än den som blir lämnad.

Att separera när man har barn är svårt. Man funderar mycket på hur det ska påverka barnet/barnen och vilket sätt som är det bästa att göra det på. Alla dessa kloka funderingar man har kring barnet/barnen och deras reaktioner har man då samtidigt som man kanske själv befinner sig ett totalt kaos känslomässigt. Jag läste på någon sida på internet att de flesta som genomgår en separation/skilsmässa då hamnar i en personlig kris som kan yttra sig på många olika sätt. Samtidigt som man ska fortsätta vara förälder på ett bra sätt så ska man lyckas ta sig igenom en kris som man vara mer eller mindre stor beroende på varför man separerar och hur man känner kring det.

Jag blev lämnad när min son var 6 månader och blev detta pga av att jag drabbats av en rejäl förlossningsdepression som då knäckte vårt förhållande. Jag befann ju mig redan i en kris i min depression och fick nu snabbt kastats in i ytterligare en när sambon kom hem efter jobb en dag och berättade att han inte ville att vi skulle leva tillsammans mer. Men vi hade ju precis fått barn och köpt hus och hund. Jag förstod ingenting och det var som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig. Drömmen om kärlek livet ut och den fina lilla familjen krossades på bara några minuter en fredagseftermiddag. Helt plöstligt skulle livet och vardagen aldrig igen bli densamma.

Idag, ett år senare, har jag en hel annan förståelse för varför sonens pappa valde att göra som han gjorde även om det fortfarande kan göra ont. När sonen var omkring 8 månader kom jag ur min förlossningsdepression och kunde se allt ur ett något annorlunda perspektiv. Men då kom också reaktionen på själva separationen och sorgen över det.

För även om man kanske själv inser och tycker att man som par inte passar så bra ihop så kan det ändå vara en sorg att inte kunna ge barnet/barnen den familj man från början tänkt sig. Det kan kännas som ett stort misslyckande. Så kände jag i alla fall, jag kände dåligt samvete gentemot sonen för att jag inte lyckats ge honom den där lilla kärnfamiljen. Idag undrar jag vad begreppet egentligen betyder. För det finns ju familjekonstellationer i alla dess former med bonusföräldrar, föräldrar av samma kön osv. Och alla dessa olika former av familjer är ju lika mycket värda och precis lika bra som den klassiska kärnfamiljen.

Ja, att separera kan innebära så otroligt mycket. Och vad innebär det efter en separation med barnen ? Blir det ensam vårdnad eller gemensam ? Växelvis boende eller en boföälder och den andra har enbart umgänge ? Som sagt varianterna är många och inte är det lätt att få det att fungera på ett bra sätt alltid.

Ge gärna tankar och funderingar kring detta eller berätta hur just du haft det.

Amor Vincit Omnia

Annons:
Gullan402
4/24/09, 2:59 PM
#1

Jag anser att separationer alltid är jobbiga oavsett orsaken till dem. Men är det barn inblandade blir det genast svårare. Även om båda föräldrarana är sams och helt ense så får ju barnet gång på gång uppleva saknad och uppbrott, sen påverkar det ju olika barn på olika sätt för barn är ju också individer. Det finns egentligen ingen enhetlig patentlösning att tillämpa även om man önskade det.

Det jag kan säga utifrån mina erfarenheter är att det är viktigt för barnen att fortsätta leva så "vanligt" som möligt. Fortsätta med samma intressen etc.

Senaste gången jag separerade var det ju lite andra omständigheter eftersom barnens pappa avled. Men det är lik förbaskat en seperation och det är också jobbigt. Den allra första tiden, dvs  chockfasen så kände jag ibland att det var tur att han dog istället för att vi separerat pga att han träffat någon annan. Helt snurriga och egoistiska tankar, jag vet men jag har en väninna som efter ett långt samboförhållande stod i färd att planera bröllop i samma veva som min älskade dog. Hon var superlycklig över att de äntligen skulle göra det "rätta" och gifta sig efter att skaffat barn och hus etc. Mitt i alla bröllopsbestyr så ringer en för henne okänd kille som påstår att hans fru och min väninnas sambo hade ett förhållande sen över 1 år sen bakom ryggen på alla andra parter. Hans fru väntade till och med min väninnas sambos barn enligt honom. Hela hennes värld rasade, vilket är förståligt. Tyvärr har jag ingen större kontakt med min f d väninna eftersom hon efter sin separation gav upp sin son som ville bo hos pappa och hans nya sambo efter en tid. Väninnan tittar för djupt i flaskan och jag har försökt hjälpa henne men så länge som hon inte själv beslutar sig för  att sluta dricka kan jag inte göra så mycket. Sen har jag inte ork och energi för henne då hon är en väldig energitjuv och jag har nog med mina egna sorger och problem. Mina barn är viktigaste för mig i alla lägen.

Fånga dagen - i morgon kan det vara försent!!!

MIRJAMI
4/24/09, 3:43 PM
#2

En intressant och bra Artikel.

När jag började vänta på min store son var det totalt kaos mellan mig och hnas pappa. Vi hade då haft sälsskap under två års tid. Sedan efteråt har jag reda på ett och annat som jag inte då visste…ung som jag var och oefaren. Var ensam hela grav. och har fått uppfostra pojken ensam…..fast jag har några gånger gett pappan chansen att få kontakt med sonen så har han inte rigtigt viljat ta de chanserna utan känner som så att han vill inte vara delaktik i pojkens liv mer än när har just själv känner för det.

Sedan kom sonen nummer 2 efter 7,5 år och då levde jag i ett nytt förhållande. Hade väll haft förhållander före denna förhållande med men inget som jag hade viljat sattsa så allvarit på. Blev gravid rätt så fort….kände väll inte heller sonens pappa helt. Sedan så kom den lille sonen…jag kände mig rätt så färdig och så alla hormonerna man har efter en förlosnning på köpet och ett eländigt sår efter kejsarsnittet som jag hade ont i långt efter. Ingen hjälp fick jag från min dåvarande sambo lille sonens pappa alltså. Där stog jag ofta helt slut med en liten i famnen och en som skulle iväg till skolan och allt som skulle göras hemma…..

Till slut så orkade jag inte med längre en sambo som tog sina behov före alla andras behov…alltså sina komppissar och spriten. Jag skulle bara sitta hemma med barnen, städa, laga maten, och se glad ut i allla lägen. Nej, tänkte jag så här kan det inte försätta…..jag skulle även börja jobba efter min mammaledigthet. Försökte singnalera till sambon flera gånger om detta, men vadå tyckte han.

Till slut så hade vi en sista besök på migrationsverket…det var så att min sambo fick stanna i Sverige pga. mig och sonen sk. familjeanknutning. Han fick sin permamenta uppehålstilstånd….och jag bara kände nu så tar jag inte mera skit från han. När detta väll var ordnat skulle vi hamna hos den valiga soc.tjänsten pga ekonomin.

Jag och sambon diskuterade detta hela och jag sa att det bästa är om vi går i sär….och så blev det. Jag kände en lättnad över att han flyttade ut, hem till sin morbror och fick sin ekonomi och jag fick min ekonomi, för annars så vet jag inte om vi hade haft tak över huvudet i dagensläga pga. hans alkoholmisbruk. 

I dagensläg så känner jag att klara mig med sönerna är inga som helst broplem. Pengar ja…det har jag så att vi klarar oss….visst är det ingen lyx liv vi lever men har mer nu än tigare. Lille sonens pappa är här hos oss i mellan, men vi kommer oftast inte alls överens och det innebär en hell del konflikter mellan mig och han. Jag har fortvarande mitt sätt att se på det hela….dvs är du här kan du ju se efter pojkarna/pojken så att jag kan fixa det som behövs fixas…men hans sätt att se på set hela är jag umgås med sonen en stund (tills mobieln börjar ringa och pipa)…sedan sticker jag ut och super skallen av mig och kommer sedan hem till dig och sönerna och lägger mig och sover bort fullan…ja och så är det samma sak nästa dag igen….

Börjar nu få ev. ordning på detta hela. Det hela handlar om att min ex just nu är bosat på ett vandrarhem…och det är ingen bra lössning på ett boende. Just nu väntar jag och ser om han ska få sitt eget boende i ett annat form som just nu diskuteras och ett beslut ska fattast ang. detta. Då blir det lungnare för oss och för han…..visst jag har ingen som helst skyldighet att hjälpa han med något eller ens släppa in han här, men har tänkt på sonen från början och sedan har exet sättit detta i system….och så har man hamnat i en ond cirkel.

Visst är det alldrig lätt att separera eller skilja sig men ibland kan det vara det enda utvägen ur något som kan leda till något som inte är bra…eller ibland kan man ha vuxit bara isär.

Mads
4/27/09, 9:40 PM
#3

Gullan & Mirjami, tack för att ni delar med er av era erfarenheter av separationer. Kan bara hålla med dig Gullan att ingen variant av det är en lätt historia att ta sig genom. Och jag håller ävem med dig Mirjami att ibland är en separation i det långa loppet den bästa lösningen för alla inblandade.

Ja, det finns alla de olika varianter av en separation och alla de möjliga känslostormar man ska genom innan man förhoppningsvis till slut landar.

Kram på er

Amor Vincit Omnia

Mammzing
4/28/09, 11:01 AM
#4

Nånting som är svårt att hantera är när ens man  säger efter 25 år som gift, att han varken velat ha fru eller barn.

Det svider!

Mads
4/28/09, 1:45 PM
#5

# 4 Jag förstår inte hur man bara kan uttrycka sig så, kom det som en överraskning efter 25 år att man hade fru och barn liksom ? Jag sa en gång till exet att jag trodde ju att han ville ha familj, hus och barn och leva det livet. Svaret jag fick var: Ja, det vill jag fortfarande, men inte med dig. Tack för den ja, trevligt att du kom på det när sonen var 5 månader…

Jag tror många av dess kommentarer kommer när man kanske ligger i konflikt och bara vill såra varandra. Hoppas det i alla fall, annars är det bara grymt elakt.

Amor Vincit Omnia

Mammzing
4/28/09, 2:04 PM
#6

# 5 Nu med distans till det hela, det är snart 2 år så förstår jag. Tänkt så mycket och kommit fram till att mitt X sa sanningen. Men jag förstod inte det. Då. HAn hade nog velat vara fri mycket, mycket tidigare men jag vet inte om han vågat lämna oss. Sen var nog service nivån hög hos mej. Curling fru!

Annons:
Mads
4/28/09, 2:13 PM
#7

#6 Man känner ju sig så sviken och bedragen när någon säger så till en och får en att känna sig som att man inte har något värde. Det tycker jag har varit jobbigast tror jag, känslan av att inte vara värd ett skit samtidigt som jag nu 1 år efter kan se att allt hänt av en anledning. Men det har ju inte precis gjort det roligare och lättare.

Amor Vincit Omnia

Mammzing
4/28/09, 2:25 PM
#8

Mads, det blir bättre, ja, riktigt bra!

Visst, allt har skett av en anledning, nu har jag fått chansen att göra det jag vill och må riktigt bra med mina barn.

Mads
4/28/09, 2:30 PM
#9

# 8 Härligt att höra ! Jag tycker också livet känns bra nu och nuter i fulla drag av min goa lillkille som är helt vild och galen av energi. Hoppas få möta kärleken igen nån dag, men jagar den inte. Glad

Amor Vincit Omnia

Mammzing
4/28/09, 2:36 PM
#10

Ny kärlek, ja!

Rätt som det är så står han bara där vet du! Då kan man undra lite smått var han varit i alla år.

Bara att tacka och ta emot!

Mads
4/28/09, 8:14 PM
#11

# 10 Ja precis, ska fråga honom när han dyker upp varför han tagit så förbaskat lång tid på sig Flört

Amor Vincit Omnia

[Pirkkolino]
4/29/09, 3:03 AM
#12

Jag kan berätta att jag har varit två gånger i samma situation, att jag begärde skilsmässa emot mina mäns vilja. Den skulle man kunna tro vara lättare än att bli själv lämnat. Men jag kan tala om , att så är det inte. Den vet jag dock inte vilket är svårast, eftersom något helt smärtfritt variant knappast finns, när det handlar om separation/skilsmässa. Men med tiden vänder livet till det bättre, och man kan känna befrielsen av allting som har varit svårt. För att ingen bra relation slutar separation. Är min uppfattning i alla fall. Det gäller bara ha positiv inställning även i svåra stunder. Då livet kommer att visa sin ljusa sida om och om igen. Glad

Mads
4/29/09, 1:14 PM
#13

# 12 Vilket härligt positivt sätt att se på livet och dess svårigheter. Förstår att det inte kan vara lätt att vara den som lämnar heller, som sagt ingen sida är nog den lättare att vara på.

Amor Vincit Omnia

Annons:
[Pirkkolino]
4/29/09, 2:27 PM
#14

Tack Mads.  Det är sant. Det krävde verkligen anlig styrka i mitt fall. Men, mitt beslut på båda gångerna var barnens och mitt bästa och båda männen accepterade småningom för det. Efter ett tag blev vi kompisar allihopa och vi pratar i telefon och träffar varandra när barnen har viktiga dagar i sina liv. Även mina ex träffar varandra ibland helt utan oss andras närvaro. Jag kämpade som diplomat i familjen, att hålla oss ihop ändå, trots att jag inte ville vara gift och bo under samma tak, varken den ena eller den andra. Jag är jätte glad idag, att jag orkade vara så stark. Nu när alla barnen är vuxna, har de hela stora familjen att besöka i var sitt hem och emellanåt samlar allihopa hos mig. Vi hjälper varandra i tur och ordning om det händer någonting inom familjen. Och det har hänt tråkiga saker, men ihop har vi klarat igenom allting.  Kram. Pirkkolino

3barnspappa
12/29/09, 3:01 PM
#15

Jag blev lämnad igår efter att mitt ex och jag försökt lappa ihop vårt förhållande. Vi separerade för ett år sedan och efter ett halvår fick hon känslor för mig igen och jag var överlycklig för jag har aldrig velat separera från henne, mitt livs kärlek. Även om mitt liv känns som ett kaos nu så känns det ändå bra att jag slipper ta tag i flytt och ordna med all praktiska. Men att bli lämnad igen av den man älskar så starkt tar på krafterna. Jag måste verkligen kämpa mot bitterheten för vi båda vill vara vänner med varandra, hon är ju min bästa vän.

Mellan ångestattackerna så undrar jag hur det ska gå till bara, är så rädd att jag ger efter för min bitterhet i ett svagt tillfälle och sabbar det sista jag har kvar av henne. När slutar det göra så förbannat ont?

[mia-38]
12/29/09, 3:10 PM
#16

Att bli lämnad två gånger av sin kärlek måste vara hemskt!! Jag lider med dej verkligen.
Jag vet inte när det slutar göra ont…men jag vet att det kommer att göra det en dag. Så härda ut.

Kram

Mirjami-78
12/29/09, 3:21 PM
#17

#15 Ja du har det absolut inte lätt just nu. Har du någon som du kan prata med? En nära vän som kan förstå hur du känner. Kan du parat med din ex om det hela och förklara hur du känner och mår just nu så att hon vet.

Jag tycker att det bästa är nog att prata med någon om det hela, då man känner att just nu är det bara för mycket….För att bära det där allt ensam är inte det lättaste.

Vet inte heller hur länge det kommer ta….Men det lättar med tiden. Då kan man kanske även hitta lösningar på det hela, hur man ska kunna gå vidare osv. Det första tiden är alltid jobbigaste.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

liwa
12/29/09, 4:27 PM
#18

Vilken bra artikel om ämnet. Jag har i stort sett gått igenom samma sak. Det är jobbigt och när man är inne i en förlossningsdeprition så är det ju ännu värre. Man fattar bara inte hur den man trodde älskade en i nöd och lust bara kan dra när det blir nöd.

Vi kan nu efter ca 1 år prata med varandra utan att bli osams jämt. Känner att det var det bästa som kunnat hänt mig trots allt.

Nu ser jag framåt och hoppas på att hitta den rätte. Det får ta tid men ju tidigare desto bättre ;). Börjar bli lite ensamt nu.

3barnspappa
12/29/09, 4:56 PM
#19

Tack för era snälla svar.

Fick se precis att jag ältat i två trådar nu, men mitt huvud är lite rörigt just nu.

Jag gillar denna sajt iallafall och kommer att fortsätta vara aktiv här, skönt att kunna skriva av sig ibland och även kunna hjälpa andra.

[mia-38]
12/29/09, 4:59 PM
#20

#19

Gör inget om du "ältar" i två trådar. Behöver du skriva av dej så gör det. Vi finns till här för att lyssna och stötta.
Och vi hoppas att du kommer att stanna kvar här…*L*

Kram

Annons:
Mirjami-78
12/29/09, 5:37 PM
#21

#19 Vi ältar vi med många gånger!!…Så det gör absolut inget om man gör det. Sajten finns just därför att man ska vid behov kunna skriva av sig och kunna diskutera saker och stötta varandra m.m.

Ja Välkommen hit till oss på Sf och hoppas du kommer bli kvar och trivas!!Glad

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Mammzing
12/29/09, 6:29 PM
#22

Älta på du 3barnspappa, jag tillhör ochså de ältandes skara.
Och det kallas faktiskt bearbeta!
Tror jag håller på att bli ensam igen, ratad, lämnad.

Men det svåra är när han inte kan sluta förklara sin kärlek och sen parallelt träffar sitt x. Som enligt honom knappt var ett halv x ens.

Helt stillestånd på mina tankar just nu…

Ni brukar komma med nåt bra, det är väll därför man skriver…

Mirjami-78
12/29/09, 7:14 PM
#23

Vi får alla plats här……Bara skriva, skrika m.m Inga bekymmer med det.Glad Hoppas att man sedan känner sig lite bättreGlad

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

angelica75
12/29/09, 11:25 PM
#24

Jag är också en som har försökt att lappa ihop ett äktenskap. Men det gick inte fanns vi särbo. Nu har jag lämnat honom igen. Han har fortfarande känslor för mig. Men jag känner inget för honom. Jag tror inte att det skulle funka en tredje gång.

Brukar säga till mina barn nästa karl ska vara snus/rökfri, dricka måttligt. Detta kanske tillhör ett annat forumFlört

Mvh Angelica

voff på er värd för jack russell terrier

Upp till toppen
Annons: