Sjukdomar o dylikt

Separation, kolik och sömnlösa nätter

2008-01-08 13:56 #0 av: Asa-N

Vad gör man när man nyss fått sitt första barn, separerat och barnet får kolik? Läs Maria's berättelse

Separation, kolik och sömnlösa nätter

 

När min äldsta dotter föddes den 11/7-2003 hade jag inte en tanke på att allt skulle vändas upp och ner tre veckor senare...visserligen hade jag och sambon bråkat en hel del under graviditeten och han lämnade mig flera gånger.

Resultatet blev att jag tre veckor efter förlossningen (akut kejsarsnitt) lämnade sambon i Norrköping och flyttade till Västerås där min släkt befann sig, flyttade hem till mamma tillfälligt tills vi kom på fötter.

Alice var otroligt skrikig, sökte därför hjälp på barnavårdcentralen där dom konstaterade att min dotter hade den värsta koliken dom sett....*suck* inte detta med tänkte jag....

Bara att acceptera och härda ut.

Vi fick en medicin mot koliken utskrivet av läkare, men eftersom jag tyckte bieffekterna var för många och min dotter visade tecken på att få flera av dessa symtom så slutade jag med att ge henne den. Minifom var det hon fick istället.

Vi bodde hos min mamma i några månader tills Alice var ungefär 3 månader. Koliken blev inte bättre och min dotter skrek sig hes nätterna igenom. Jag undrade hur jag skulle stå ut, när skulle det ta slut?? Det värsta var inte mina sönderskrikna öron och den sinande orken, det värsta var hennes plågor....gaserna som tryckte på i magen och hennes söndergråtna ansikte....min lilla skatt hade ont och jag kunde bara putta henne i rumpan, ge minifom och hoppas att det skulle ta slut snart.

Min dotter hade nu blivit 6 månader och även om koliken mildrades så hängde det ännu kvar. Hon var gnällig, gasig och skrikig ända tills hon fyllde 1 år.

Att leva själv och dessutom med ett barn som har kolik är mycket påfrestande, både för släkt och för mig som mamma. Men den det drabbar mest är ju barnet, det lilla barnet som har ont i sin mage. Det är det som får en att orka vara förälder genom svåra tider....att få trösta sitt barn och ta hand om det. När man ser att ens pussar tar bort det onda så är man den lyckligaste förälderna i världen. Nu är min dotter 4 ½ år gammal, skriker och är envis som sjutton. Men hon är sån av naturen och jag skulle inte byta henne mot allt guld i världen. Hon är min lilla skatt.

Att ha kolikbarn och vara själv har lärt mig en sak här i livet: Var stark, var en bra förälder oavsett hur jobbigt det än må vara och sätt dig över dom jobbiga stunderna, det blir bättre. Vinsten är ditt barns kärlek....

Skrivet av Maria Sandström

Av: Asa_N

Datum för publicering

  • 2008-01-08
Anmäl
2008-01-08 20:23 #1 av: [Mariaxx]

Fint det blev....tack Åsa för att du vill använda min berättelse!

Anmäl
2008-01-08 20:29 #2 av: Asa-N

Tack själv Maria för att vi får använda den, jag hade ju inget Kolik-barn vilket jag är tacksam för :o)

Anmäl
2008-01-08 20:36 #3 av: [Mariaxx]

haha...ja, tur att man har mamma ibland. Sedan ska jag nog tillägga att jag levde själv fram tills dottern var ca 9-10månader, då kom min Micke in i mitt liv....

Anmäl
2008-01-27 01:46 #4 av: MIRJAMI

Ja...det är inte alltid lätt att vara ensamstående förälder, men när man älskar sitt barn klarar man sig igenom det mesta här i livet. När jag -99 fick mitt första barn, visste jag redan under graviteten att jag skulle var ensamstående mamma, eftersom jag och pappan hade brytit tidigt under graviteten. Graviteten var inte lätt, mådde illa och kräktes så jag hamnade på sjukhuset. Sedan så var det daxs för ulltrajlud, där de tyckte att barnet hade för mycket skin vid nacken. de mistänkte donw sydrom. Sedan blev det fostervattensprov, som visade att allt var ok. Sedan blev man skickad till extra ultraljud för nu så hade man i tankarna att det kunde vara ryggmärsbrock, men kom till sliut fram att allt var ok. Förlossningen drog ut på tiden och jag gick övertid 16 dagar. Det hela slutade med akut kejsarsnitt pga. syrebrist. När man till slut hade fått träffa den lilla som låg i ens mage var man så lycklig. Sedan så får man veta från barnmorskan att han har lite broplem med sina ben. Sedan så visade det sig att han inte kunde röra sig själv så mycket. Då så blev det ett himla fart på läkarna igen....hjärnröngen.....ulttrajlud på hjärnan m.m Det var en superjobbig tid. Sedan efter alla om och men så kom man fram till att barnet blir bättre med hjälp ut av sjukgymnastik som man skulle göra på denna lilla varelse tre gånger om dagen. Ont hade han varje gång då man skulle töjja och dra i varje muskel och leder. Mycket gråt var det från barnet under den första tiden....han hade ont så klart. Efter att ha gått igenom detta med mitt första barn var det så annorlunda när jag väntade på mitt andra barn. Inga extra ulltljud och undersökningar fast jag var bered på det....ingen sjukgymnastik.....för han var ju frisk vid födelsen. Inga andra extraundersökningar...det kändes så konstigt.

Anmäl
2008-01-27 09:14 #5 av: Asa-N

Oj vilken start du fick!!! Men som du säger, vad gör man inte för sitt barn?

Anmäl
2008-01-27 13:58 #6 av: BranDuir

Ett gammalt, beprövat och faktiskt väl fungerande recept mot kolik....: koka upp en halv liter vatten...tag av från värmen och lägg i en msk dillfrön...låt svalna och häll på flaska och in i kylen...ge sedan den lille/lilla en tesked av detta dillvatten i början av anfallet och det slutar snabbt!

Testade det på dottern so var kolikbarn och hennes skrikperioder varade först bara en halvtimme mot de vanlig fem - sex timmarna och försvann sedan helt efter en vecka! 

Anmäl
2008-01-27 15:42 #7 av: Asa-N

Det var ett bra tips, väl värt att testa för "drabbade" föräldrar.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.