Jag kan väl förstå att det känns riktigt surt även om jag själv inte direkt har några egna erfarenheter. Det närmaste jag kommer är väl de gemensamma vänner som på något mystiskt sätt försvann när jag och exet delade på oss. Men det är inget jag fundera på. De vänner som fanns där sedan innan är kvar.

Liwa jag förstår dig!! Men de är de själva som förlorar på det hela i längden. Se det hela som så att då är de ingen riktiga vänner, för kan de inte ta med dig nu så ska du inte heller ta med dem senare på något du kommer göra. Tycker sådant där är mycket dålig still!!

Det jag har varit med om att rätt så nyligen var att en person kunde inte aceptera mina åsikter. Blev kallad för det ena och det anra….men jag stog fast vid det jag sa och så fick det vara. Vissa människor klarar inte av mottgångar och vill att man alltid ska vara JA sägare men jag tillhör inte den gruppen. Börjar någon hugga så får de hugga men jag bara markerar och säger hit men inte längre och så får det vara så.

Det som är tråkigt är ju att vi alltid innan har kunnat stöttat och pratat med varandra. Men nu är det som att jag inte existerar längre.

Visst är det deras förlust men det är faktiskt även min eftersom jag trodde att de var mina riktiga vänner. Utan dom så har jag inga andra nära vänner. Men det börjar väl bli dags att ge sig ut och leta efter lite nya vänner.

Liwa: Jag förstår dig!! Inte kul alls när det blir så men tror att du kommer hitta vänner som verkligen är dina vänner med tiden.

Hej. Jag känner verkligen igen mig. Jag blev lämnad av min man när mina barn var 2 och 6 år gamla. Vi hade ett nybyggt hus och var ett ett litet gäng med vänner som hade barn i samma åldrar. Min man var ortogen i flera månader med en kollega innan jag kom på honom. Hela min tillvaro rasade och jag trodde verkligen att min sk vänner skulle ställa upp, men NEJ.

Till saken hör att min ex man är polis och hans familj äger ett stort företag i det här lilla samhället jag bor i. Förmodar att han har högre status än mig=(.

Detta trots att han bedrog och lämade mig. Jag har gråtit åtskilliga timmar över hans svek men även över sveket från "vännerna" och hans släktingar.

Jag säger som du.

-Jag passar inte in i deras lilla perfekta värld längre.

Man behöver verkligen vänner när man hamnar i svåra situatione. Tyvärr tror jag inte många förstår det förens de själva hamnar i en liknade sits. Jag har och mår fortfaradne dåligt, men det går långsamt framåt.

Jag tror och hoppa att du kommer finna nya vänner, verkliga vänner för der verkar inte dina gamla vara.

Tänker på dig

Kram kram

Vänner beter sig inte på det sättet! kompisar möjligtvis men inte vänner.. en vän är någon man kan luta sig mot i vått och torrt och finns bara i ett fåtal medan kopisar, bekanta osv finns i överflöd men de drar så fort något blir jobbigt eller krävande…

Hur hårt det än känns så kan det även vara en fördel att det hänt.. nu vet du iaf att de INTE är något att lita på..

Ingann: Jag kan bara hålla med dig om det där du skriver!! Bra skrivet!!

Ja tyvär så har jag trott att de var mina riktiga vänner. Jag har alltid funnits där för dom när dom har haft problem men när det gäller mig så är det väl inte lika viktigt.

Det är verkligen svårt att finna bra vänner, som finns där och som man kan finnas till för.

Jag är nog helt enkelt för snäll och tror det bästa om folk.

Liwa: Det är du nog inte ensam om att tro….Man vill ju tro det bässta ut av dem man umgås med och hjälper dem men ofta är det så att sen när man själv behöver hjälp så finns de inte där.

Det är deras förlust och de är inget bättre för att de har bättre ekonomi och de har inte rätt att bära sig åt hur som helst.

Här får du en stor kram från en gammal tant (51 år) Pia kan gå i god för att jag är yngre i sinnet fast jag har 3 barnbarn!

Men Jeremina….Inte är du en gammal tant!! Du är ju inte mer än 20 år precis fyllda……

Det har du rätt i Pia

liwa : Givetvis vet jag ingeting om dina vänner och anledningen till att de inte kontaktade dig, men ta inte förgivet att de gjorde det av illvilja. Kanske trodde de att konstnaden för att deltaga i rena pengar (eller tvånget att bjuda igen) skulle kostat dig för mycket? Kanske var de rädda att såra dig med att visa saker som du inte har råd med?

Ibland tror folk att de vill väl men det blir väldigt fel ändå. Fråga dem rakt ut varför du inte blev bjuden och om du får komma nästa gång.

jag har också blivit sviken av vänner.men mina vänner lämnade mig när jag fick barn.eller snarare när jag fick veta och skulle berätta för klassen och alla.jag var då 15 år.efter det har det kommit tillbaka två men dom kom för att dom behövde hjälp eller hade sådan stark ångest att dom bara lämnat mig.och de fick do inte fören de själva vart med barn.Idah har jag endast 1 vän som inte har barn och jag har väldigt många vänner.men jag gick på träffar för unga föräldrar,och de gjorde susen.har ju även fått kontakt med några via nätet ch sådanna saker.