Nu med facit i hand så levde faktiskt jag och mitt ex, precis som han sa när han stack, ihop i 15 år för länge.
Vi skulle ha delat på oss när minstingen föddes.
Men det är inte så lätt.
Jag var envis, blåögd och dum.
Kämpade på.
Ville att det skulle funka.
Blundade för mycket i hans beteende och trodde i min enfald att det skulle vara så.

Ja  jag är nog ochså den som stannar bara för att…ja ursäkter och anledninga kan man alltid komma på för det är ofta en bekvämlighet.  Man är två osv. Ingen tittar snet på en för man är ensamstående. På arbetsmarknaden kan man säga ja vi är två.

I dagensläge skulle jag nog inte göra sammamistag igen om jag nu ens skulle vilja leva under samma tak med någon. Ett föhållande kankse skulle funga men som särbo helt klart.

Mitt förra förhållande varade i 3 år och sen var jag singel i ca6 år innan jag träffade min exman.

 Vi var tillsammans i 4 år och gifta i ca 1,5 år. Nu har jag varit singel i ca 1 år. Jag behöver ganska lång tid på mig innan jag kan träffa någon ny.

 Men jag skulle inte precis tacka nej om jag träffade någon nu att dela livet med. Men då skulle det vara för resten av livet helst.

Eftersom det är väldigt bekvämt att vara två så är det väldigt svårt att bara lämna och gå tycker jag. Men kommer aldrig mer att leva i ett dåligt förhållande.

Man tjänar nog inget att leva i ett dåligt förhållande, Bättre att gå om man inte kan fixa det hela tillsammans på ett eller annat sätt. Är man liksom inte på samma nivå funkar det inte…..Jag skulle nog inte heller stanna i ett dåligt förhållande i dagens läge om jag skulle se att det finns ingen annan utväg än gå så skulle jag göra det, fast jag är den som gärna försöker så långt jag bara kan.

Det tog många år innan det blev att jag sa åt min exman att jag ville skiljas. Hade sagt det många gånger, men han fick mig att stanna. Men tillslut rann bägaren över. Efter att ha varit tyst, svarat på tilltal så valde jag på annandagpåsk -08 att jag ville skiljas och nu hade jag bestämt mig. Han flyttade till lägenhet. Men saknaden blev stor att jag tog tillbaka honom igen, men som särbo. Tänkte att det kunde funka. Det gjorde det ett tag. Innan året hade hunnit gått sen vi skickade in skilsmässopappren så bestämnde jag mig att så här vill jag inte leva. Nu har vi varit skilda i snart 1år.

Mina barn tassade och smög. Viskade till mig. Och så ville jag inte ha det. Barnen mådde dåligt och jag blev sämre.

Det där med att barnen tassade o smög inför den andre känner jag väl igen:( Är mitt uppe i en separation nu som jag känner att jag skulle ha gjort för länge sedan.Samma där som många andra,gjorde nya försök hela tiden till känslorna hos mig var helt borta.Har även haft flera gånger mer jobb som sambo än ensam.Har skött barn,jobb,djur och allt annat själv. Längtar efter vårt nya liv=)

Och man hade flera som såg hur dåligt man mådde. Man vill ju så gärna att det ska funka. Han är inte mina barns pappa som tur är.

# 6 Det du beskriver har jag ochså upplevt. Jag gjorde i princip allt, dessutom hade jag honom som ett stort " barn "
Det har varit tufft, men det vänder och blir bättre.
Lycka till.

Att komma fram till det där beslutet är ju alltid hemskt svårt och något som i mitt fall alltid tagit sin tid. Jag har haft oändligt mycket grubblande inför de gånger jag tagit de besluten. Så det är verkligen långt ifrån enkelt. Jag är nog sådan som kan kämpa på ett bra tag trots stora brister om jag bara har de rätta känslorna och förhoppningarna om förhållandet. Men det finns alltid gränser, och jag lever hellre ensam än i ett tvärdåligt förhållande.