Annons:
Etikett02-bonusföräldrar
Läst 3644 ggr
Mirjami-78
11/14/09, 2:59 AM

Bonusförälder

Hur är det igentligen att vara "bonusförälder"?? Blir man acepterad lätt ut ens partners barn och hur bygger man upp en bra kontakt mellan de barnen som man är "bonusförälder" för??

Har du själv erfarenhet ut av detta??

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Annons:
[mia-38]
11/19/09, 9:29 AM
#1

När jag haft en kille som haft barn så har det varit lätt att bli accepterad av hans barn. Det gäller att låta de komma. Men man ska ändå visa ett intresse för de men på en lagom nivå i början.
Jag har inte haft några problem alls med bonusbarn. Det är nog vad man gör det till själv och vad hans barn gått i genom innan som gör det.
Man ska vara sej själv. Det är ett tips. Barn genomskådar en så lätt. Och föreställer du dej så blir det inte naturligt.

Mirjami-78
11/19/09, 1:26 PM
#2

Jag har ingen erfarenhet ut av detta men skulle jag träffa någon som har barn försöker man göra det bästa ut av det hela så klart. Finnas dår som en vuxen och som en förebild.

Min bror är ju bonusförälder för sin sambos son. Vet att de skulle ett tag få sonen att sköta sin skola för han gjorde inte det. Brossan fick tydligen sätta hårt mot hårt för att få han att sköta det hela.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

CarolineO
7/5/10, 12:34 PM
#3

Jag var med om min första dag som bonusförälder igår…

Vår situation är aningen speciell (eller kanske inte? men jag har inte hört om så många andra i vår situation) eftersom jag och min nuvarande sambo var bästa vänner under en länge tid.
Jag umgicks alltså med honom och hans familj under en tid.
Sen blev det som det blev, de separerade och han hade ingenstans att ta vägen. Så han fick bo hos mig. Efter ett tag blev vi ett par, och idag fungerar det super!

Vi har inrett mitt, eller snarare numera vårt, extrarum som tidigare var mitt pysselrum till barnen.
Mamman sätter dock käppar i hjulen… Fram tills igår hade han inte fått träffa sina barn på en månad.
De kan inte resonera med varandra utan bara skriker och gapar, så det blir jag som får medla och se till att de kompromissar.

Så igår hämtade vi dem, eftersom den äldsta pojken fyllde 8 i lördags, så då fick vi fira med min sambos familj igår…

Snacka om att jag var nervös när vi skulle hämta dem!
De har alltid tyckt om mig innan, men nu vet man ju inte hur de ser på saken. De är 8 och snart 3 år gamla.
De kanske bara ser att jag har "stulit" deras pappa eftersom han flyttat hem till mig? Att vi sen blev ett par dessutom kanske inte gör saken bättre…
Så jag satt kvar i bilen, för att det inte skulle bli liv…
Gissa om jag blev glad när den äldste pojken dök upp i rutan och hojtade HEEEJ CAROLINE!!! med världens leende!!!
Jisses så skönt det var!!!
Och när den lille kom in i bilen och såg mig vrålade han rakt ut LIIIIIN!!!! och flinade lika brett, han!!

Så ja… Jag har nog allt blivit accepterad som bonusmamma…
När vi kom hem målade vi en stund, sen kastade den äldre pil med sin pappa och jag tog med den lille in för att baka till kalaset.

Allt gick som en dans och eftersom gästerna var kvar när vi skulle lämna barnen körde min sambo dit själv med dem.

Efter en timme ringde han och sa att han kom så fort han kunde, men han kunde inte köra ifrån dem just då eftersom den äldste bara grät.
Hans mamma hade tydligen sagt till honom "krama nu pappa hejdå ordentligt, för du vet inte när du får se honom nästa gång"
Så säger man väl ändå inte?!
Jahapp… Jaja, ta den tid du behöver sa jag bara…
Sen ringde han igen efter 10 min.
Då hade hon ringt polisen och tyckte att de skulle säga till min sambo att låta dem vara.

Alltså min princip är att inte lägga mig i, men då blev jag förbannad.
Så jag kastade mig i bilen med världens adrenalinkick i kroppen och körde i rasande fart hem till mamman….

Så fick jag börja medla, och efter en stund kom också min sambos mamma…
Alla grät till höger och vänster, pågen ville med pappa hem, deras mamma ville att han skulle stanna, min sambos mamma grät för att barnen och min sambo grät och för att de håller på så i närheten av barnen, min sambo grät för att han var rädd att han inte skulle få träffa dem mer…..

När polisen  kom hade jag dock lyckats lite halvt med att lugna alla berörda, också tog de över.

Det hela slutade med att den äldste fick åka med mig och min sambo hem, så han har sovit där inatt………
Väl hemma bröt min sambo ihop, och grät när pojken kastade pil och jag satt med mitt handarbete.

Pojken frågade vad det var, men han kunde inte prata.
Så jag sa bara att "pappa är nog bara glad att du är här"…
Då nickade han bara så jag sa till pojken att "kom så ger vi honom en bamsekram"
Så vi satte oss på var sitt ben hos honom och kramade om honom en lång stund.

När det blev dags att sova fick också jag en stor kram och en puss av pojken och det kändes så skönt att han accepterar oss som ett par.

Min sambo ringde för en stund sen och berättade vad pojken sagt i bilen… "Caroline är så snäll som låter mig vara hos er"

Ja, det är väl självklart?!  Det är som jag sagt till honom innan…
Om de så hade varit världens dummaste och fulaste ungar, så hade jag tagit dem till mig, för de är hans barn….

Jahh…
Ikväll ska vi lämna honom till hans mamma.
Jag hoppas bara att hon tänkt till lite nu när det inte gick som hon tänkt igår… Istället för att polisen lät pojken va kvar hos henne och köra iväg hans pappa, fick han åka med pappa hem…
Jag hoppas för allt i världen att de kan få detta att fungera, eftersom det funkar så bra med barnen hos oss också…
Det funkar super med den lille också. När han skulle sova middag igår kom han med snutten och gosedjuret och kröp upp i min famn för att sova.
Likadant när det kom lite för mycket folk på en gång, då tog han min hand för att få lite trygghet…
Och när vi åt kröp han upp i mitt knä…

Så ja…
Situationen är inte den lättaste, men jag har åtminstone blivit accepterad av barnen, och det känns jättebra!

Hoppsan, vad långt det blev..
Aja…

Mirjami-78
7/5/10, 1:55 PM
#4

#3 Vilken situation ni måste ha haft där…..Men tur att ni försökte reda ut det till det bästa alla fal. Det är inte enkelt när det är barn som är inblandat och när den ena föräldern inte låter barnen träffa den andre och kommer med "olämpliga" kommentarer. Jag hoppas att de barnen ska känna sig trygga i framtiden på att både du och pappan kommer få vara en del ut av deras liv, vilket de verkligen verkar vilja. Det där att de har acepterat dig måste kännas helt underbart, för kan tänka mig att det är inte lätt alla gånger. Hoppas mamman med tiden acepterar det hela med att det är ni två som är ett par och att barnen även är viktiga för er!!

Tack för att du delade med dig om denna upplevelse. Tror det kan hjälpa andra i samma situation.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Mads
7/11/10, 12:59 PM
#5

Jag och numera exet tog det lugnt med barnen, till slut träffade han min son och jag hans barn och de fick ta sin tid på sig att accpetera och lära känna oss. Allt gick förvånansvärt bra och sen kunde vi även sammaföra alla barnen och det funkande kanon. Nu vet jag dock inte vad jag ska säga till min son som ändå är så liten när det tagit slut. Han frågar fortfarande efter honom…

# 3 Härligt att ni fann kärleken så & att det funkar med barnen trots bekymmer,

Amor Vincit Omnia

Upp till toppen
Annons: