Hej Novisan.
Jaaa..jag ville skilja mej dels pga av det.
Jag var hemma med sonen när han var nyfödd. Ville ha viss avlastning när pappan kom hem från jobb. Men fick aldrig det. Det var alltid jag som skulle städa, tvätta, handla m.m.
ÄVEN när jag jobbade heltid.

Pappan lade sej alltid i soffan framför tv:n när han kom hem från jobb och i stort sett bara väntade på middag.
Senare på kvällen kunde han ta fram en macka. Men enbart till sej. Han frågade inte ens mej om jag ville ha.

Efter BB så kom jag hem till världens röra. Han hade inte ens orkat diska efter sej. Jag fick ta tag i allt när jag kom hem även att jag var sjuk.

Detta ledde senare till att jag tröttnade på att vara hushållerska åt honom.

Nu vill jag inte klanka ner på papporna. Det finns alldeles säkert en massa mammor där ute som är likadana.

Jag bestämde mej för att vilja skiljas efter 1½ år.
Och det var värt det. Även om man är ensam nu så är man ensam-ensam om ni fattar vad jag menar.

Har ingen egen erfarenhet av just det du beskriver. Jag blev lämnad och hade gärna varit utan den upplevelsen som förstagångsmamma med en bebis på 6 månader. Men idag är jag tacksam över exets val då jag nu ser att vi inte alls passar så vidare bra tillsammans. Men bördan blir ju inte precis mindre för att man separerar, tvärtom får man ju ta det mesta själv. Om man är boförälder i alla fall, annars har man ju barnen kanske varannan vecka och då blir det ju lite luft och möjlighet att andas. Kan ni inte prata eller prova familjeterapi ? Har det bara med hemmasysslor att göra eller även känslor ?

Kram Madde

#1 Klart vi inte kan klanka ner på alla pappor. Jag ville bara höra de som har liknande erfarenheter som du (och jag). Jag undrar också precis som du skriver i sista meningen, om det är värt det för man är då ialla fall ensam-ensam och slipper gå och irritera sig över sin sambo hela tiden och på allt som han INTE gör.

# Han är inte intresserad av familjeterapi, vi har varit iväg ett par gånger men han satt bara tyst hela tiden så det hjälpte inte. Det är som vanligt bara jag som för en monolog när vi ska försöka diskutera något. Det är som att prata med en vägg.

Det värsta är att jag inte kan tänka mig att träffa vår dotter (5 år) bara varannan vecka. Därför bor jag hellre ihop med sambon och står ut med att det är som en vägg emellan oss och vi undviker varandra så mycket det går hemma. Det är iof inte så svårt eftersom jag åker till jobbet när han går upp, jag går o lägger mig när han kommer hem, på helgerna är han oftast iväg på innebandy eller med polare.

Det är bara så slitsamt att gå och känna frustration hela tiden och att det enda han säger till mig är en antydan till att jag är för tjock och otränad. Ja, man kan ju bli ledsen för mindre.

Det är inget lätt beslut att ta när man har barn tillsammans..om man ska bo tillsammans eller inte. Mitt fall var det så att jag fick ta hand om allt och en berudsad sambo med på köpet. Ett litet barn på ena armen och så ett större barn med meddfödda sjukdommar. Sedan på köpet fick jag vända och vrida på varje krona. Skulle jag ha skor…..fick det vara det alldra billigaste sortens skor. Skulle min dåvarande sambo ha skor…ja då köpte man skor för ca 700-1000kr. JA och så fick jag ju alltid se till att vi hade maten på bordet…hur lite pengar vi än hade….Fans inte bröd var det bara att ställa sig och baka hur trött man än var.

För min ex. var vännera hela världen. Man skulle bjuda dem ute på kaffe, dricka m.m oavset om det var så att familjen inga pengar hade….så kunde han bjuda komppisarna med det sista pengarna. Till slut sa jag…FLYTTA!! Och efter det har jag fått bättre ekonomi….och är gärna ensam, ensam med allt.

Nej, inte p g a ojämnställdhet direkt men nja, en bidragande orsak. Sen beror det ju på vad som anses som ojämnställdhet. Min man har ALDRIG putsat fönster men det gör mig inget, han gjorde annat istället som att fixa ved, laga bilar etc. Det jag kunde reta upp mig på att jag alltid fick hålla allt flytande och fixa och dona med allt. Hålla rätt på allt så att livet flöt. Dvs. packa gympaväskor, hålla koll på HANS tandläkartider etc. Jag städade mest, vi hade väldigt olika krav på när det behövdes städas. Jag fick "påminna" honom om att det vore bra om du dammsuger när du kommer hem eftersom jag blir sen och vi skulle ha främmande etc. Det tog många år in innan jag lyckades lära honom tvättmaskinen men han tvättade ändå mycket sällan på eget initiativ. Laga mat, ja om jag "förberedde" allt så kunde han värma maten eller koka makaroner och steka falukorv. Handla, ja med lista från mig men ändå kom han hem utan hälften av sakerna eftersom han inte hittade dem i affären eller inte kunde välja vilken sort… (Skickade ofta med stora flickan, från att hon var 1-2 år hade hon full koll på vilka blöjor hon skulle ha, vilket schampo mamma vill ha etc.)
Det som jag kunde tycka var jobbigt var att han inte såg vad som behövdes göras utan man fick säga till. Det var inget fel med hur han fixade saker (även om jag kanske valt ett annat sätt…) men att just få igång  honom.
Sen hade vi som jag skrev i början olika arbetsuppgifter som föll sig naturligt på en av oss vilket jag tycker är helt ok.

Han var jätteduktig med barnen och hade många gånger bättre tålamod än jag. Han hade också förmågan att stänga av när ungarna stimmade för mycket. Att dottern spelade musik så nästan fönsterrutorna skallrade bekom honom inte alls medans jag blev vansinnig på att det aldrig var tyst… Jag har ganska stora koncentrationssvårigheter om det är för mycket bakgrundssorl/oväsen.

#4, ja jag har det ungefär så som du beskriver förutom att jag inte håller koll på några läkartider åt honom. Fast det är han istället för jag som inte står ut med stoj hemma. Han vill inte att dottern ska ha kompisar hemma, då åker han iväg.

Men jag kan inte tänka mig träffa dottern varannan vecka. Jag får nog bita ihop.

#6 Men om ni skulle flytta isäe måste ni ha så att dottern måste bo hos pappan varannan vecka?? KAn hon inte bara vara hos han på helgerna/varannan helg??

#7 Kanske, vet inte

Kan ju vara värt att kolla upp dina rättsliga möjligheter att få dotterns boende hos dig och mesta delen av umgänget?

Om han är så lat är det kanske tveksamt om han ens orkar ha dottern boende hos sig halva tiden, men det är kanske en farlig chansning att tro att det blir så.

ja det känns som en farlig chansning. han älskar henne o vill säkert ha henne halva tiden, o jag tror hon skulle må bra av att ha en bra kontakt med honom också.

Nej, jag ska stå ut… Han e bra för henne

Man vänjer sig vid växelvis boende tror jag och när man är singelförälder får man också ett helt annat behov utav egentid som man inte har på samma sätt när man lever i en relation.

Växelvis boende med varannan vecka är kanon. Om det funkar för barnet så tycker jag ni ska testa.

Jag ställer mig själv de frågorna just nu… Jag är trött på att sköta så gott som allt. Men jag tänker som #3 att jag vill ju inte vara borta från barnen. Dessutom är jag så orolig att han inte kan ta hand om dem ordentligt. På allvar, riktigt rädd.

Vet inte om det är värre att vara ensamstående än att vara ensam i ett förhållande. Det som är mest påfrestande är att veta att man blir den som gör "allt" trota att man ÄR två. Alltså att känslan av att hela tiden bli sviken är värre än att veta att man är själv.                                    Det ligger ju så mycket mer bakom än " jag diskar alltid". Om en struntar i sin del lägger man ju allt på den andras axlar. Respektlöst och inte alls kärleksfullt. Om man tycker om någon vill man väl avlasta, att den andra mår bra?

Svammel, behövde bara skriva av mig lite….

När jag ser tillbaka på mitt liv, så undrar jag ibland hur man orkade, hade 1 heltidsjobb och 2 deltid, sen hemmet på det. 2 små barn. Min dåvarande make hade "bara" 1 jobb, men han tog inte sitt ansvar hemma.

Idag vet jag att mycket är mitt eget fel. Är ju uppfostrad i att maten ska stå på bordet, när mannen kommer hem. Han var också van vid det från föräldrahemmet.  Många gånger gjorde man saker själv i det tysta. Vet att jag sa åt honom och även skrev lappar, men han ignorerade oftast detta. Han visste att jag till slut gav upp och gjorde sakerna själv.

Jag har försökt uppfostra mina pojkar att göra saker och ting i hemmet och så här med facit i hand, verkar jag ha lyckats.

# 13 Jag skulle nog tycka det kändes värre att vara ensam i ett förhållande, eller rättare sagt jag var ensam i mitt förhållande och även om jag fortfarande är ensam så är här ingen som stänger mig ute i alla fall nu.

#15 Bättre att vara ensam själv. Men med åren så har jag i alla fall, blivit litet av en egoist

Jag kan se på teve , sitta vid datan, gå och lägga mig, gå upp, äta när jag vill. Behöver inte ta hänsyn till någon. Enda ansvaret jag har, är min hund. Hennes utgångstiden, ruckas det absolut inte på. Men annars gör jag som jag vill.

Tror det skulle bli jobbigt för en ny karl i huset och försöka ta hänsyn till varandra. Fast jag skulle nog ändra lite på mig.

Kommit på i efterskott att vi var väldigt ojämlika mitt X å jag.
Han ville ut och göra karriär, träffa folk tjäna pengar.
Jag var hemma och födde barn och stog vid spisen.
När han hade gjort sin karriär så skulle han få bra pension som VI kunde leva på.
Sen när jag började jobba så hade jag fortfarande allt hemjobb men tjänade ändå pengar. Så då kunde jag betala räkningarna så fick han spara sina pengar till sina projekt.
När jag blev ensam så har jag upptäckt att jag nog varit ensam hela tiden

Jösses vad bra jag har det med min särbo.

Men jag måste säga att jag skulle ju sett hans mönster långt innan vi fick barn, det var inte så att han totalt förvandlades när vi fick barn. Så jag har också ett eget ansvar för att det gick som det gick för jag hade ju också möjligheten att göra andra val än de jag gjorde.

Jag har inte haft ojämnställdhet som enda anledning att flytta isär, men ojämnställdheten har däremot i två förhållanden varit en av fler problem i förhållandet.

Kan väl bara för egen del säga att jag absolut mycket hellre lagar mat, städar etc helt själv ständigt än att göra det då en ytterligare vuxen person ingår i hushållet men bara åker gratisskjuts på allt jobb det innebär. Dels blir det ju i ärlighetens namn lite mer arbete när ytterligare en person till ingår. Det är ju en person till att städa efter, att tvätta kläder efter etc. Men framförallt leder det till för mycket ilska, ledsamhet, avsmak med mera när en annan vuxen person helt uppenbart anser sig inte behöva dra sitt strå till stacken.

Det var ett stort problem med mig och mitt ex, jag håller verkligen med många som skrivit.

Jag var som en tjänarinna, jag slet och slet och försökte ha ett någorlunda rent hem. Jag är ingen hysterisk pedant men jag tycker att man kan lägga smutsig disk i diskmaskinen och smutsig tvätt i tvättkorgen. Papper kan man lägga i återvinningen. Allt behöver inte ligga i drivor på golvet. Jämt gick jag och städade, tvättade, ordnade. Jag minns när jag bad honom duka bordet, vilket han gjorde, men han städade inte bort tidningarna eller reklambladen först utan ställde tallrikarna ovanpå drivorna av papper…

Jo jag försökte prata, försökte med allting, under flera års tid. Tillslut sa jag nog, bröt upp, flyttade ut.

Jag märker verkligen skillnaden nu. Nu städar jag och ordnar för min son och mig själv, och det är faktist alltid rent, fastän jag inte städar oavbrutet som jag gjorde förut. Jag behöver inte gå och plocka upp efter en vuxen människa längre.

Älskar man och respekterar någon på riktigt, vill man väl ändå inte utnyttja och slita ut en person som sådana här människor gör med en. Om jag var en stökig person som fick ev. partner att gråta och slita sitt hår.. skulle jag skämmas och ändra mig.

Ofta blir ett förhållande en slags kompromiss som inte är hållbar i längden. Inte alltid - men alltför ofta, tråkigt nog.

Vi, dvs min fd sambo/mor till mina döttrar och jag, gick skilda vägar för drygt 13 år sedan. Jag hade aldrig levt själv, så det blev en ny erfarenhet. En väldigt bra sådan, måste jag säga. Till en början bodde mina två döttrar hos mig varannan vecka, vilket var tämligen trångt (2:a på 63 kvm) men funkade ändå bra. När det är jobbigt, så biter man ihop och gillar läget. Sju år senare så kunde jag flytta in i en 3:a, vilket underlättade oerhört mycket. Ett riktigt lyft. Att jag inte gjorde det tidigare, berodde på att jag helt enkelt inte hade råd med något annat. Man får rätta sitt liv efter sin egen plånbok, så är det. Tilläggas bör att jag inte heller fått en enda krona i bidrag från staten. Med all rätt, det finns de som behöver det mer än mig. Nåväl, i samband med flytten så flyttade äldsta dottern hem till mig permanent medan den yngre dottern kom mer sporadiskt. Hör till åldern, så det var helt i sin ordning.

Till saken: Under alla dessa år har jag skött 100% av hushållssysslorna. Inga problem. Faktum är, att det blev ett rejält lyft att kunna sköta detta i sin egen takt & på sitt eget sätt utan inblandning av en "extra chef". Jätteskönt att äntligen få "ordning på torpet". Att vi gick skilda vägar berodde inte på ojämnställdhet, men det blev en synnerligen trevlig synnergieffekt. Allt detta "småkrafs" och kläder som låg framme och garderober som var i total kaos…skönt att slippa. Jag är ingen pedant, men lite ordning & reda vill man ju ha. Vad är det man säger? "Bra karl reder sig själv - en dålig är inte värd att hjälpa".

Kvinnor är alltid hjärtligt välkomna hem till mig, men jag driver inget hotell med restaurang & tvättservice…

/Stefan