Skilsmässa/separation

Att bli lämnad

2009-01-03 18:41 #0 av: Mads

Hur hanterar man det ? Hur tar man sig vidare och hur gör man för att läka dessa stora sår i själ och hjärta ?

Inte nog med att man förlorar en kärlek när man blir lämnad, man blir också nobbad får ju känna att man inte duger till. Känslan av att inte vara nog och känslan av att vara värdelös kan infinna sig snabbt och det är svårt att inte fastna i den känslan.

Jag förlorade inte mitt livs stora kärlek när jag blev lämnad av sonens pappa och det tror jag hat gjort det en hel del lättare för mig att gå vidare lite snabbare än vad jag kanske annars gjort. Men trots det förlorade jag drömmen av en kärnfamilj med villa, volvo, vovve, man & barn. Av många i min närhet fick jag tidigt höra att jag var värd bättre och detta var nog bäst det som hände. Jovisst, så kan jag själv känna nu men kände det absolut inte då.

Nu börjar jag återfinna mitt självförtroende och känslan av att jag faktiskt är en helt fantastisk kvinna och den man jag någon gång möter ska vara glad för möjligheten att dela livet med mig precis som jag bör känna detsamma. Känslan av att vara värdelös börjar försvinna och jag tar inte längre åt mig när sonens pappa försöker vara elak och förnedra mig. Han är känslomässigt utelåst från mitt liv nu. Han får inte komma in och ta min energi, den behöver jag till sonen och mig själv.

Stor kram till alla andra här som också blivit lämnade. Vi är starka och fixar det här även om det vissa dagar känns helt omöjligt. Men då kan vi mötas här och stötta varandra.

/ Madde

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-01-03 19:31 #1 av: russigabettan

Ja du Madde, jag känner igen det du skriver, alla säger att det är det bästa som hänt mig och det vet hjärnan, men det tar ett tag för hjärnan och hjärtat att koppla ihop och inse samma sak. Nyårsafton ensam vid tolvslaget, det var bland det värsta jag varit med om och igår kom nästa smäll.

Jag hade en kompis och hennes son på besök och hon tvingade ut mig på en promenad, något jag vägrat sedan jag blev lämnad 20 nov. Självklart möter vi min svärmors jobbarkompis och precis när jag som vanligt ska säga hej till henne, så vänder hon demonstrativt bort huvudet och låtsas inte se mig. Då insåg jag att min exman, hans föräldrar oc släkt säger till folk att vår separation är mitt fel och att det är jag som är boven. Där går jag, ute på promenad med min 3-åring för fösta gången på 11/2 månad sedan MIN MAN valde bort hela familjen för en annan yngre tjej, jag menar han har till och med skrivit över vårdnaden på mig. Jag bor i ett litet samhälle så det här var verkligen en katastrof för mig, det är alltså JAG som är utpekad som den skyldige i vår skilsmässa och jag som trodde jag hade nog med smärta och problem att hantera. Vad har man gjort för ont, det känns som om man var Hitler minst i sitt förra liv och att man får sota ordentligt för det nu.

Jag kommer vid tillfälle ta upp detta med mina svärföräldrar, för de ska fasen inte peka ut mig för något deras son är skyldig till, bara för att deras fasad är så viktig för dem. Ska detta fortsätta kommer de inte vara välkomna hemma hos mig mer. Deras son var otrogen, deras son ville att jag skulle göra abort och jag är så fruktansvärt besviken på att jag ska behöva ta skulden för något han gjort, bara för att han och hans föräldrar känner varenda människa på byn och jag inte haft något umgänge utanför familjen över huvud taget.

Jag kommer inte att vara tyst, så här får de inte behandla mig!

Jag tänker stå på mig, nu är det sluttrampat på mig, jag förtjänar bättre än det här och det gör alla ni andra därute som också blivit lämnade. År 2009 ska bli vårat och våra barns liv, mår vi bra, mår också barnen bra!

Anmäl
2009-01-03 19:43 #2 av: Mads

Vad fruktansvärt, jag begriper inte hur vissa människor fungerar. Mina fd svärföräldrar gör samma sak, de vägrar träffa mig, hälsa inte om vi möts eller om det möter någon från min familj trots att det är deras son som valde att lämna sin familj, sälja vårt fina hus osv.

Hur jävligt det än känns så är vi bättre än så. Vi behöver inte trampa på andra för att må bra själva. Det känns säkert inte så nu, men lycka kommer att komma till dig då du förtjänar den. Precis som att jag tror att livet kommer att ge din fd det han förtjänar. Karmalagen, det man ger får man tillbaka, det du sår ska du också skörda. Även om det kan ta sin tid och man ibland undrar om universum glömt bort en.

Vi reser oss över dessa människor med huvudet högt och fortsätter vara vänliga och hälsa, även om man inte ska ta hur mycket skit som helst klart. Tills lut spelar det ingen roll vad de tror, tycker eller tänker. För vi vet vad som är sanning och det kommer även barnen och andra inse så småningom.

Stora styrkekramen till dig. Låt dem inte nå dig, fortsätt våga dig ut med din lilla 3-åring och var stolt över dig själv och den fantastiska människa och mamma du är !!!!

Kramar Madde

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-01-04 09:25 #3 av: zaza89

Jag blev lämnad på julafton. Det var en hemsk upplevelse. Ensam med 3 barn och han och hans familj baktalar mig och barnen. De försöker få barnen på hans sida. Han bara kom hem med granen på morgonen och klädde den med barnen, la klappar under, gick upp och packa en väska och sa hejdå. Jag stod som ett fån och fatta ingenting. Han försökte få med sig barnen men de ville stanna hos mig. Jobbigt. för deras skull, så försökte jag ha jul iaf. Mina släktingar kom över och hjälpte. Jag känner mig död.

Anmäl
2009-01-04 11:02 #4 av: [mia-38]

Lider med er allihop.
Hur det än är så känns det ju hemskt att bli lämnad. Även om kanske förhållandet var dåligt i sej. Och sedan att bli baktalad.
Räcker det inte med det kaos det lämnar efter sej??

Jag kan inte tala om den erfarenheten då det var jag som ville skiljas efter 1 år som gift med sonens pappa.
Allt gick utför när vi väl hade gift oss.
Då visade han sitt egoistiska jag. Det var bara han och han. När jag blev gravid var det ju jättelycka.
När sedan sonen kom fick jag förlossningsdepression. Jag förlorade mycket blod och höll på att dö.
När man kom hem med bebis och allt såg det ut som 17 hemma. Han hade inte ens diskat efter sej. Jag fick ställa mej och städa och diska när jag mådde apa.
Aldrig att han hjälpte till hemma med vare sej hemmet eller den nyfödda.
Jag var mer ensam då än om jag skulle vart singel.
Vi köpte hus inne i stan. Trodde det skulle bli bättre.
Jag blev gravid igen och mådde skit. Mamma fick komma hem och passa Emil då jag var helt borta. Det kunde inte min make göra!
Jag fick missfall och fick åka in och skrapa mej. Vem följde med då och var stöd? Jo mamma.
Emil mådde ju heller inte bra i detta äktenskap. Han märkte ju att vi inte var överens.

Så efter noga övervägande och tänkande så sa jag att jag ville skiljas. Han såg ut som om man släppt en bomb. Han fattade ingenting. Men jag förklarade för honom som så många gånger innan, varför.

Men ALDRIG att jag har baktalat honom när det var jag som ville skiljas. Aldrig att jag utgett det som om det var han som ville.
Jag gick ut med att kärleken tog slut.

Sååå...jag kramar om er alla så ni orkar med och kämpar på. Jag vet att ni fixar det. Om inte minst så för era små.

KRAM!!

Medarbetare på OF och Cancer.

Anmäl
2009-01-04 22:45 #5 av: Tatsja

Jag känner Zaza. Hon är helt under isen just nu. Kommer hem till mig och lånar min data ibland. Det var i julas som hennes man bara stack utan förvarning och då hade de ändå planerat att åka till Thailand över nyår.

Skitjobbigt för henne nu. Barn i ålder 12, 8 och 4. Jag försöker hjälpa det jag kan, så hon klarar sig åtmindstånde.

Fattar inte hur en del är killar är funtade. Han ansåg att det var för jobbigt, ville vara fri och allt detta. Men skaffa 3 barn, kunde han. Det blir att trycka ner alla problem jag själv har och försöka hjälpa denna lilla flicka.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-01-04 23:24 #6 av: Mads

# 5 Är det okej för Zaza att du skriver om vad hon går igenom Tatsja ? Menar absolut inget illa eller otrevligt, tycker bara det känns bra att kolla av Glad

 

# 3 Jag finner inga ord för människor som kan göra som din man gjorde och på julafton av alla dagar. Sonens pappa körde lite samma stil, jag trodde allt var bra han kom hem en fredag efter jobb och så var det slut och över. Man hamnar i chock och vet inte vad man ska tro, tänka och känna.

Sänder dig den största styrkekram jag har på lager ! / Kram Madde

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-01-05 03:09 #7 av: Tatsja

#6 Jag ska fråga henne nästa gång. Har nu setat i telefon i över 2 timmar med henne. Fick tillslut säga till att hon måste sova. Barnen kommer ju upp imorgon bitti.

Sänder kramarna till henne.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-01-05 11:35 #8 av: Mads

#7 Vad bra, bara så det känns okej för henne att du skriver om henne här menar jag.

Snällt att du ställer upp så hon har någon att prata med, det behöver man när man ska igenom något sådant här.

Sänder också lite kramar idag Glad

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-01-05 23:55 #9 av: Tatsja

#8 tack. Det är så¨typiskt mig. Även om jag har enorma problem som  jag kanske vill prata om, så trycker jag ner dem för min nästa. Mitt är ingenting i jämnförelse mot hennes.

Har inte frågat än, men hon skulle ha sin mor där idag och imorgon, så då passar jag på att fråga. Kan jag göra det lilla för denna familj, så känner jag mig glad.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-07-11 02:39 #10 av: Regina26

herregud säger jag bara.....

både russigabettan och Mads har fått mig att gråta nu....Gråter

känner igen mig så väl i era texter....det är nästan som att jag återupplever ALLT via er.....enligt mitt ex familj så var exakt allt mitt fel också...även det att han var otrogen...det är så hemskt ..kan inte fatta hur man kan säga så....

Ändå vet jag ju att Den som är otrogen i sitt förhållande bär hela ansvaret för sina handlingar och det kan aldrig skyllas på någon annan ,,,,,

Anmäl
2009-07-11 03:54 #11 av: Mirjami-78

Ja jag ska berätta min historia då....Träffade Antons pappa när jag var ca 18 år gammal, genom nära bekanta/släktingar till han. Bara efter några månder så var jag gravid. Gjorde abort på hans begäran...och så hade jag ju inte gått gymnasiet klart och det ville jag ju. Jaa när jag väl 20år fyllda så var det dags igen...gravid. Jag hade ju pratat med Antons pappa om detta många gånger. Han hade fyra dötrar sedan tidigare...skulle jag råka bli gravid så kommer jag behålla barnet hade jag gjort klart för han...vilket han tyckte var helt ok.

Men vad hände den dagen jag var väll gravid...jo då var hans fru (viste inte om att han var gift utan han hade enbart sagt att han träffar sina dötrar) Var såå himla vigtigt då helt plöstligt och dötrarna med. Jag gick igenom en jobbig gravitet med illa mående och allt. Samtidigt mistänkte man att min son skulle ha kromosonförändring, sedan senare ryggmärksbrock, men det visade sig till slut ändå att de hade helt fell och att proverna de hade tagit var ok.

Ja jag var lessen som bara den...min son var allt jag hade kände jag. När det var dags att föda, ja då gick jag övertid 16 dagar. Hade ont som bara den i mellan men inget som hände. Väl inne på förlosningen så började hjärtljuden sjunka väldigt hastigt fyra gånger så man bestämde sig för akut kejsarsnit efter alla om och men. Det hela gick ändå bra...men min son har ett funktionshinder som de tror är ärfligt.

Sedan kom nästa fajt...pappan nekade till att han kunde vara fader, så det blev faderskap prov som visade att han var fadern. Vet att år 2001 är han skild från din fru....inte alls konstigt då hon säkert fick reda på vad han hade syslat med bakon ryggen på henne.

För ca 4 år sedan träffade jag min ex sambo. En jättego kille tyckte jag i början...ja det varade tills han hade lyckats göra mig gravid. Då jag gav han gravtestet som visade ett plus ringde han sin syster i Tyskland och pratade med henne om det hela....Ja ni kan ju bara tänka er hur utanför jag inte kände mig. Ja efter att jag hade då paserad tredje månaden så började min sambo ändras. Han var mer och mer ute med sina vänner som han hade skaffat sig. Jag var ensam hemma med min store son och mådde skit rent ut sagt pga. gravitets illamående. Min sambo hade inte det minsta lilla förståelse för att jag mådde som jag gjorde utan i hans ögon var jag bara lat fast jag kunde bo halva dagen på toan och bara kräkas.

Ja tiden gick och han släkt som bor här var väl glada över att jag och han skulle ha barn...och utåt var ju allt perfeckt..Inga broplem som helst i min och hans förhållande ville han ju få det till. Flera gånger under graviteten så hotade han mig. Enligt han så hade jag älskare m.m på jobbet och nästan i varje buske jag paserade. Hände även att han var ute och spionerade på mig och så var det korsförhör när jag kom hem om han inte hade hittat mig där jag sa att jag skulle vara.

När det var daxs för den beräknade förlosningen så ca en vecka innan skickade jag han iväg till Tyskland till hans släkt, för det enda han gjorde var att vara berusad med vännerna dygnet runt nästan. Jag orkade helt enkelt inte mera...tänkte att bara jag får detta barn så blir allt ok. Ja så klart så kom inte sonen under den tiden pappan var i Tyskland utan dagarna precis efter han hade kommit hem.  Mina föräldrar visste inget om det hela, för pappa var cancer sjuk och jag ville verkligen inte lasta dem mera med mina broplem och så har det inte alltid varit så bra mellan mig och mina föräldrar så jag ansåg att bäst gå igenom hela förlosningen först och sedan medela dem hur det hela ligger till.

Vattnet gick en lördag morgon. Min store son hade jag fått iväg till mina föräldrar men eftersom de inte heller viste om min sambo som hade kört dit min son med hjälp ut av en kompis fick jag ju säga att det var några bekantas släktingar som skulle komma med min son då de hade vägarna förbi....Ja ochså på lördag förmiddag åkte jag in till förlosningen ensam då min sambo inte hade något intresse att följa med. Man kontrolerade hjärtljuden m.m och skickade hem mig igen då jag ingen värkarbete hade. Min sambo var vansinnig över varför jag hade kommit hem igen...(anledningen till tror jag var att han och hans vänner behövde någonstans att var med sina sk. älskarinnor) och då hade de räknat med att jag skule bli inlagt då och så skulle de kunnat ha trevligt i min lägenhet under tiden. På söndag åkte jag in igen på kontrol. Sa till dem med att barnet inte rörde sig sååå mycket som tidigare. De behöl mig där och skulle försöka få igång värkarbetet och då kom min kollega och hennse syster till sjukhuset till mig. Min sambo sat hemma full som bara den och ringde till mig och beklade sig över att jag skulle föda och han inte visste hur det hela skulle gå.

Ja inget hände när de försökte sätta i gång mig...Jag själv visste hur det hela skulle sluta men ingen ville tro på mig. På tisdag gjorde man en sista försök att få igång värkarbetet...då var min sambo hos mig konstigt nog och halva hans släkt följde förlosningen via telefon. Till slut var fostervattnet grönt...och det enda jag kommer ihåg ut av det hela var att jag hörde en skräkslagen läkare som frågar barnmorskan hur länge det har varit så...och ber henne kolla hjärtljudet på barnet. Sedan efter det tar det ifrån mig det absolut underbaraste...lustgasen och så kör de mig till operatinen för de visste då att jag ej kommer att kunna föda normalt.

Ja allt gick ändå efter alla om och men bra....Dag tre ville jag hem och jag fick åka. Väl hemma ammade jag och ammande för sonen var jätte hungrig. Höl på att somna med sonen i famnen så jag fick ett par örfil från min sambo istället för att han hade kunnat ta hand om sonen en stund. En mamma har inget rätt till vilan ansåg han. Det närmaste dygnen var han ute och fetstade efter min hemkomst, hånskrattade mig rakt upp i anskitet över att jag som ny opererad inte kunde ta mig ut. Sedan åkte han på krysnig och jag hade tvättid just då. Jag bar allt ner och upp för trapporna i stora Ikea påsar från tredje vånigen för behövde verligen tvätta. Sonen log i bilbarnstolen som jag släpade i andre handen. Tack var detta hade jag ont i ärret efter kejsarsnittet i två årstid...fick ju inget bära under en månds tid men var tvungen.

Min sambo började bli mer och mer hemsk mot mig. Alkohol var något som blev nästan en vardaglig sak för han, och till slut så kände jag bara att nu får det vara nog. Tills slut fick jag han att flytta ut men då var broplemn lååångt ifrån lösta. Han började springa hemma hos mig, kom med kommentarer som att han hade sett utifrån att jag hade en man inne i lägenheten, och så gick ha igenom varje rum här hemma. Till slut så tog jag nyckeln helt ifrån han och så fick han medela mig när han skulle komma för sonens skul.

Nu skulle han ha sonen några dagar denna veckan, men han klarade inte av det...han ringde i måndags och hörde att jag var ute /skulle på bio då) och så tisdag morgon var han tilbaka med sonen. Jag åkte till Ikea och han fick vara kvar med sonen i mit hem...men vad fick jag för det...joo höra att jag var en värdelös mamma....fast jag hade get han två val antingen komma med sonen dit jag var just då eller bara hämta nycklarna och åka hem till mig med sonen. Han valde själv att åka till min bostad med sonen..

Efter att jag hade kommit hem från Ikea...så bad jag han flyga och fara och har facktist inte hört av han efter det....

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2009-07-11 15:25 #12 av: Regina26

ja jag vet inte hur jag ska få ensamvårdnad av barnen bara.....det ska tydligen vara jättesvårt....

nån som har nån erfarenhet???

jag gick också igenom två svåra graviditeter....

med första barnet fick jag diabetes, havandeskapsförgiftning, högtblodtryck och moderkaksavlossning vilket ledde till att både jag och barnet höll på och dö så det blev ett urakutsnitt 2 månader förtidigt. dottern var också tillväxt hämmad....hon var 37cm lång och vägde 1275g vid födseln....

med andra barnet hade jag fått diagnosen RA (ledgångsreumatism)

sen hade jag dessutom en notch på vänstra sidan av modekakan och hade dåliga flöden hela tiden....till slut fick jag klass 3 flöden som sen blev patologiska och vi fick än en gång avbryta graviditeten med ett akut kejsarsnitt 2 månader förtidigt.

Anmäl
2012-05-29 12:53 #13 av: [kilkenny2012]

Sjuka berättelser man får ta del av :(

 

Min skilsmässa är väl inte så hemsk som vissa här har varit, men jag fasar ändå för min dotter då mamman umgås med riktigt fel människor.

 

Börjar med att vi i januari fick vår efterlängtade dotter, i mars säger hon att detta inte funkar och vill skiljas, jag ser mig ändå som den som gjort det mesta hushållsarbetet för att hon inte orkat, inte bara under och efter graviditeten utan även 2 hela år innan, då var det jag som fick stå för städning, matlagning, diskning och jobba.

Alla dessa saker var för "jobbigt" för henne.

 

Såhär i Maj, 4 månader efter skilsmässan försöker vi ha en bra relation trots att vi gick olika vägar, hon berättar om dom nya killarna hon träffat och att hon har med sig dottern vid dom tillfällena hon har vårdnaden (vi har delad vårdnad). Via en gemensam polare får jag reda på att två av dessa killar håller på med droger och är halv kriminella. Jag har sagt till mitt ex och hon säger att hon förstår, men jag vet inte om det verkligen fastnar. Har även beskådat blåmärken på mitt ex, detta är inget jag lägger mig i då det är hennes liv men jag fasar för min dotter. Hjälp mig! :(

 

Tror inte jag vunnit en vårdnadstvist med tanke på dotterns låga ålder :(

Anmäl
2012-05-30 00:25 #14 av: Mirjami-78

#13 Kan förstå att du är orolig för din dotter, det skulle jag med ha varit om det hede gält mina barn.

Att få ensam vårdnad är inget enkelt. Jag har ett antal gånger funderat på att ansöka det gällande min lille son som blir sex år till sommaren. Han har ej träffat sin far på ca 2 år och pappan har grova alkoholproblem i perioder.  Gjorde en anmälan till soc. tjänsten för dryga två år sedan pga. hans alkoholmissbruk. Det kan man som förälder göra om man är orolig att ens barn far illa m.m när den är hos den andra föräldern. Vad jag uppfattade det hela som så hände det inte så mycket mera efter denna anmälan utan den lades ner efter att man hade pratat med pappan.

Sen har jag varit i kontakt med fam.rätten. Pappan vägrar gå dit och få ett fungerande umgänges plan vilket jag vill. Jag berättade för dem att jag ej litar på pappan och orsakerna. Just nu så går jag inte med på umgänge mellan pappan och sonen utan ett umgänges plan pga. att jag inte kan lita på att han håller sig nykter när sonen är hos han. Min skylldighet är att skydda sonen om pappan inte är nykter och om han är hos han kan jag inte veta vad som händer och sker. Fam.rätten tyckte att jag skulle ansöka om ensam värdnad, men just nu ligger jag lågt.

Vill pappan så får han gå till fam.rätten och då sammmanarbetar jag genom att komma dit men kommer att tala om för dem gällande han missbrukar problem och att jag ej kan ta ansvar för hur sonen har hos pappan. De får helt enkelt kolla upp det hela.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2012-05-30 19:25 #15 av: Mofsan

har läst många av era berättelser och för första gången sedan jag blev gravid känns det som om det finns kanske folk där ute som vet hur det känns!!! min historia e lång komplicerad och definitivt inte rolig!!!

men jag drar den korta versionen!!

jag dejtade en kille som jag verkligen var dunder kär i allt fungerade sååå bra mellan oss från dag ett, utom att han i början ville pausa och inte ses på ett tag!!! under den tiden tvekade jag och träffade ett onenight... =( men insåg att det var inte rätt ochhur mycket jag tyckte om mr M, jag insåg verkligen att det va han jag ville vara med så jag började att prata med honom igen och hankanske oxåinsåg att vi skulle fortsätta ses...  efter ett tag så blev jag tvungen att göra ett grav test... japp jag va gravid, eftersom jag åt p-piller så misstänkte jag att det kunde juh bara va Mr M som var pappa!!!

sagt och gjort många diskusioner och sedan bestämde jag mig för att behålla barnet och gå vidare någonstans hoppades jag att mr M skulle ändra sig någon gång i framtiden samtidigt som jag viste att han inte skulle göra det!

graviditeten gick och jag saknade mr M som en galning tänkte på honom jämt!

bebisen föddes och vi började smsa, mrM började mjukna och tyckte att bebisen va söt och ville stötta mig!

jag hamnade i familjehem  pga mitt ex innan Mrm   men jag ville visa mig stark och sa inget till mrM till en början! men då socialen började hota mig för att jag ville hem från familjehemet, dom hotade mig med att ta bebisen så kunde jag inte låta bli att be mrm om lite stöd...

jag kom hem och vi möttes i familjerätten för att skriva papper och ta faderskapsprov.

det visade sig att det var inte han som var pappan!!!! jag har grått gråtit och gråtit japp så klart chansen fanns juh där men efter att ha rådfrågat sååååå många barnmorskor om hur stor chansen var så var jag 99% säker på att bebisen var Mrm, jag kan tro att många av er tycker synd om mrM och det gör jag med till en viss del...

men MrA som är barnets far som jag träffade en gång han vill i dag inte veta av henne och vi pratar inte!!! jag har kämpat med socialen i snart 1,5 år och i slutet av sommaren så får jag papper på att jag sköter mitt barn väl socialen har hängt mig i hälarna pga att mitt ex misshandlade mig i 3 års tid.. dvs jag skall bli drabbad eller få skulden för något  som någon annan gjort men jag har visat dom att varför skall jag behandla mitt barn illa bara för att någon annan har behandlat mig illa!!!

resan har inte vart lätt och den är lååång men jag saknar fortfarande MrM jag verkligen saknar allt med honom.... hur kommer man över en sån sak??! jag vet ni tycker att jag inte förtjänar honom!!!  men det skall kanske tilläggas att han ville pausa för han ville träffa sitt ex ett tag!!! och jag gick med på det!!! det kanske var dumt det kanske var där jag förlorade honom och allt annat!!!

jag  har dock en underbar dotter som jag får ha helt för mig själv! =) hon är min stora kärlek... men jag saknar den manliga kärleken om än jag känner mig så sviken av män att jag inte vågar dejta igen vad sk aman göra????

kramar alla ni e så starka önskar jag kunde finna den styrkan.

/Mofsan

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.