03. Socialt kontaktnät

när man behövde dem som mest fanns de inte

2011-10-12 10:37 #0 av: mapo

Jag har varit singelmamma från början tills nu med båda mina barn. Ja min yngstas pappa försökte jag verkligen med men hans drogproblem och annat gjorde att jag kastade ut honom 2 veckor efter hennes födelse.

Jag har skummat lite här på denna avdelning om singelföräldrar. Man känner sig ännu ensammare när man läser här att många ändå har något slags nätverk, vän/vänner och mindre eller mer släkt.

För min del är det rätt tunt med både ock.

Om vi säger så här jag hr alltid varit den som hämtat och lämnat på dagis, förutom en gång tror jag..Det finns bara jag. Vi har haft avlastningsfamilj var tredje helg, något år förut men det avslutades för 2 år sen av olika anledningar och jag skulle få ny avl.familj men så blev det inte, och barnen växer ju och vill vara med kompisar...

Mina föräldrar bor 13 mil bort och det har varit en ganska distanserad kontakt med mina föräldrar, vi har träffats vid födelsedagar o jul och så, men den ansträngda stämningen mellan oss har gjort att jag blivit tvungen att undvika dem helt nu för att bespara mig och barnen det negativa som blir i umgänget med dem.

Min syster med familj bor kanske 17 mil bort och hon har distanserat sig från oss pga som hon sagt till mig, att hon inte vill ha med våra föräldrar att göra, men jag försöker hålla lite kontakt för barnens skull. Har åkt med min familj till dem och hälsat på ett par tre ggr sen dess. De åker inte till oss.

Nära vänner har jag inga direkt. Är mer så att vänner kommer och går så verkar det, korta perioder. En del har slukat min energi så jag har valt bort dem eller så har de själva försvunnit ur min lilla krets helt enkelt.

När man är trött och lite nere känner man sig mycket ensam men även oälskad.

Det är ju självklart också en väldig ofrihet att leva så här..Nu är det betydligt bättre när ungarna börjar bli större men det har varit hemskt!!!! Sen har man väl också blivit rätt van med att leva lite låst..Den ansträngda ekonomin vi lever i gör ju inte saken bättre heller.

Finns det någon mer som har liknande situation???

Kan kännas bra och mindre ensamt att veta och dela sådant här med varann/ Kram mapo

Anmäl
2011-10-16 13:34 #1 av: Mirjami-78

Kan förstå din situation. Jag har en mamma som jag ej vet var jag har....Då hon kan börja fråga ut store sonen om saker och det blir för jobbigt för han/oss så henne undviker vi för det mesta.

Sen har jag väll oftast haft några vänner runt mig.....Men när det väll har gält så har det enbart varit en som har ställt upp för mig i slutändan.

Det är absolut inte enkelt när det blir så att man känner att man har ej någon att vända sig till. Min lille sons far lämnade jag pga. missbruk ut av alkohol. Jag kämpade länge men till slut gick det inte längre utan jag gav upp för orkade inte längre och insåg att hur mycket jag än hjälper han som gör det ingen nytta så länge han inte själv försöker ändra sig.

Jag har många gånger fått åka in till sjukhus m.m mitt i natten ensam med mina barn...oftast med kolektivtrafik pga. att vi inga pengar har haft till taxi. Man har fått vända och dvrida på varje krona för att ha råd till det man måste ha råd till.

Nu de sista tiden har jag upplevt en lättnad i mitt liv. Det var när jag träffade min särbo. Han har ställt upp och hjälpt mig mer än någon ut av de som jag har haft förhållande med tidigare har någonsin gjort. Vi skaffade oss en bil vilket har gjort mitt liv mycket enklare och det är jag mycket glad över.

Jag kan säga som så att jag vet hur det är att leva så att man ej har någon som kan hjälpa en och vända och vrida på varje krona. Sen har jag ett barn som har funktionshinder. Både psykiska och fysiska sådana.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-11-01 13:44 #2 av: ingann

Jag förstår precis hur du känner det!

Första gången (enda gången) jag varit helt barnledig var när äldsta sonen var 12 år och de åkte till släkten ett par dagar före mig på semester.... Visst, de hade kontaktfamiljer när de var små men soc tyckte de behövde vara ifrån varandra ibland så de hade varsin familj... Och självklart var de inte borta samtidigt för familjeenheten sa att det var för barnens skull och inte för att jag skulle få någon andningspausObestämd

Nu är barnen 18 och 15 år men det är ändå ett ständigt oroande och passande då den äldste är autistisk med viss socialfobi och djupa depressioner... Mamma och mina systrar bor 18 mil bort så där är det svårt att få hjälp.. I kommunen vi bor i så hade jag en kompis jag litade enormt mycket på fram tills för ett par månader sen när jag fick veta att hon snackade hur mycket skit om mig och mina barn som helst...  Visst finns det lite sanning i det hon sagt, som tex att jag har ganska stökigt periodvis, men det har sina grunder i att jag har en nervskada med ständig värk som gör det omöjligt för mig att plocka hela tiden... Hon har det dessutom mycket stökigare själv och ingen skada att skylla på! Enligt henne skulle jag passa i "Rent hus" på tv hahaha hon själv skulle passa både där och i "Maniska samlare" då hon inte kan kasta något utan har kartonger med eg. rent skräp ståendes överallt;)

I övrigt har jag bara kompisar jag umgås med till och ifrån här.. Min värk och min son gör att jag inte kan planera in så mycket saker så det blir svårt att ha nåt direkt socialt umgänge.. Barnens pappor har heller aldrig haft kontakt, förutom lillgrabbens pappa som dykt upp som gubben i lådan ungefär vart 6e år för att ge löften som han aldrig hållit...

 

Det som håller mig uppe är nog löftet jag gett mig själv.. Den dagen barnen flyttar hemifrån så ska jag ta en 2-3 veckors semester på någon tropisk ö och bara njuta, kosta vad det kosta vill!

 

Mitt råd är att du ger dig själv ett löfte med något du verkligen vill göra och sen håller fast vid det tills du kan genomföra det..  En dag blir det verklighet Kyss

/Ingalill

*Personlig ägodel till 2 söner, 1 katt och 1 hund*

Medarbetare på Singelföräldrar och mobiltelefoner

Anmäl
2011-11-03 00:27 #3 av: mapo

Tack för era fina och intressanta inlägg / Mapo Glad

Anmäl
2012-12-03 04:33 #4 av: Snovit79

Jag kan sålla mig till dig. Har inget nätverk alls, att räkna med. Det är otroligt tufft då man själv blir sjuk och inte tar sig till apoteket eller affären för att köpa mat. Eller att tvingas stå och laga mat till barnet, då man har magsjuka.

Eller att få så hög frånvaro pga ständig VAB.

Som tur var är min son 13 år nu och klarar sig bra utan mig. Men det är tufft att alltid vara uppepå varandra och aldrig någonsin få en and-paus.

 

Har sökt kontaktfamilj till barnet, som beviljades i Januari, men de fanns ingen förrens april. Nu sitter vi här med ett "kontrakt" som går ut till jul och väntar på en tredje familj på 6 månader. Dessa skulle lära mitt barn att våga lita på vuxna (ef att blivit brutalt slagen/mobbad i skolan och de vuxna svikit honom i skolan). Och läxan hittills är att man blir bara sviken.

 

 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2013-02-05 09:52 #5 av: Mirjami-78

Det jag många gånger har just reagerat på är när det gäller kontaktfam. eller annan slags stöd för barn i samhället att de då ej får fort. ha samma personer runt sig.Det tar krafter från barnen att behöva lära känna nya personer igen och till slut tröttnar man.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2013-02-06 00:13 #6 av: Snovit79

# 5 Precis så är det. Muren blir högre och högre. Och just mitt barn blir mer nonchalant. "Jaha, och?" För han inte litar på vuxna. Varför skulle de bry sig i hans riktiga svar och känslor?

Nej, usch.

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2013-03-03 20:29 #7 av: [Moa-]

Ett tips gällande kontaktfamiljer/stödfamiljer är att tydligt klargöra all tillgänglig problematik från början, hellre överdriva än underdriva och även ta upp eventualiteter. Detta för att inte familjen i fråga skall överraskas över att problematiken och stödbehovet är större än man från början tänkt sig och därför upplever att man inte klarar av uppdraget.

Nu har jag inte sagt att ni inte gjort detta, utan det är ett tips som alltid kan vara bra att ha i bakhuvudet. De som ställer upp som stöd gör det som regel av ren välvilja, det finns så att säga ingen ekonomi att tala om i det hela, och därför bör kan man utgå från att de inblandade gör sitt bästa.   

Självfallet är det tragiskt när det blir en hög omsättning på personerna som skall fungera som stöd, det man då bör fundera på är om man kan finna något samband om varför och då försöka förebygga detta.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.