Annons:
Etikett01-föräldraskap
Läst 5520 ggr
Azeman86
12/11/12, 9:55 PM

Ensamstående från början

Är det någon som har varit ensamstående ifrån början? Under graviditet osv med? Hur kändes det och hur gick det? Även om ni har varit arbetslösa och inte haft något ekonomi? Har ni fått det att rulla på ändå?

Jag fick igår veta att jag var gravid. Jag är 26 år. Har dålig ekonomi, Inget jobb och studerar, har inte heller något körkort osv. Fadern till barnet vill inte vara med alls, och ja. Man blir då ensam. Hade inget fast relation eller något, vi bara hamnade i säng. Är lite osäker också på vem fadern är då jag var med runt nån till (slarvigt, jag vet). Men ska på måndag kolla hur gammalt det är. Om den är 5 veckor som det tros så är nog mina aningar även sann om vem det är. Han är några år yngre än mig.

Jag har tidigare trott att jag aldrig mer skulle kunna bli gravid pga en massa olika saker. och jag hade även accepterat in den situationen. Därför även har man slarvat med skydd… -_- Omoget och oansvarligt, jag vet. Men ajja, gjort är gjort.

Jag fick veta det igår. Jag har inte äns kännt mig gravid. Jag har bara kännt att en extrem menstruation var påväg. Men jag hade verkligen problem med magvärk och blev fundersam över det och tänkte kolla upp det, lite så där livmodersinflammation och så. Men tänkte kolla upp, bara för lite skoj skull, o göra ett gv test som jag inte väntade mig något utav, men att jag kunna utesluta det. Jag väntade mig verkligen inget utav det där testet (även om jag låg vaken några nätter innan o undrade, tänk om jag skulle vara gravid, men jag trode fullt ut att det skulle vara neg.). Och jag trode då på negativt som jag har fått så många gånger förr. Men ja, självklart var det två streck där. Barnmorskan fick upprepa flera gånger om om att jag var gravid, jag blev riktigt chockad. Först sprang jag o hämtade kusin, grät typ i väntrummet innan jag gick in igen och tog mig samman, och sen skrattade jag för att jag tänkte att livet var ett stort skämt. Varför just nu för…

När jag var 18 år var jag gravid (och efter det har inget mera hänt, har även haft pcos + tumör och sånt, så jag har nu även bara en äggstock, men vilket fall har jag trott att det har varit ett straff att jag inte ska ha nå barn igen och inte kunna få barn, allafall via naturlig väg). Jag blev då påtvingad och hotad till abort utav familjen, då varande pojkvän o hans familj osv. Slutade med abort, fast jag ändå vela ha den kvar. Jag vart rätt så borta. För att alla var på mig om aborten och jag blev som ett tomt skal. Jag skulle göra kirurgiska, men tyvärr fick jag en massa problem och det blev extremt dramatiskt. Jag måde inte alls bra efter det. Och jag är livrädd för att gå igenom det igen.

Jag funderar och funderar. Abort eller behålla. Snart jul ledigheter och jag måste bestämma mig snart. Men jag måste även kolla hur gammalt det är, som görs då på måndag.

Folk pressar mig även denna gång om abort. Men dock är det några flera som stöttar mig. Men fortfarande mycket pressande och tjatt om abort. Känns som att cirkeln går om igen. Men, nu är jag vuxen, jag har mig lägenhet, och jag har levt.  Och jag känner att jag vill bestämma själv. Men kan jag bestämma klart och bra?

Jag undrar, kan man klara av att vara ensamstående mamma, ända från början, och inte ha någon ekonomi & arbete (jag lever just nu på FK och soc), jag studerar grundbetygen på folkis (som är ändå klart i maj), inget körkort eller bil. Jag har extremt mycket emot mig. Jag gjorde en minus och plus sida över att behålla det, och det blev längre på minus listan.

Min livs situation är dryg just pga ekonomin och så. Men… kan man få det att gå runt ändå? Jag vet mycket väl att det inte skulle bli lätt och att det skulle bli kämpigt. Och jag måste skämigt gå längre på FK och soc. Jag vet också att barn är dyrt. Men ändå. Jag vet inte om jag klarar av en abort till, speciellt inte som det hände när jag var 18år (även om det inte alls är stor chans för det, men ändå, bilden och minnena finns kvar och plågar mig än idag). Och känns lixom lite att det är lite öde med om att ha barn nu, varför annars bli gravid nu utav alla tillfällen. Visst, nu ser det ju ut att funka iallafall att kunna bli gravid genom naturlig väg, eftersom jag blev ju det. Men jag tänker också, tänk om detta är min enda sista chans, och sen så kommer det aldrig mera funka.

Folk säger att det är själviskt att behålla det, mina livsplaner och drömmar försvinner som jag hade/har, jag kan inte ge mig eller barnet en bra framtid om jag behåller och sånt och ja, allt förstörs och vette allt. Ja, dom försöker verkligen trycka in allt det dåliga och om abort. Jag förstår också såklart deras tankar och så. Men pressandet tål jag inte.

Men dom som stöttar mig säger att jag kan det, att jag skulle bli en toppen mamma och så. Och att dom skulle även hjälpa och stötta mig. Vilket beslut jag än tog, även om jag behöll det.

Jag vet själv, det kan vara själviskt att behålla det, bland annat pga min livssituation osv, men ändå. Även taskigt mot killen som inte vill ha det. Jag kan inte släppa tanken om att behålla det. Jag velar hemskt mycket fram och tillbaka. Men jag är verkligen sugen på att behålla det. Men jag är ändå rädd och orolig, ja, jag är skraj. Men är det inte normalt att vara orolig kanske och nervös?  Självklart skulle jag ge allt till barnet som det behöver. Och jag vet att det kommer att bli kämpigt och sånt. Men såklart, den får kanske direkt inge silver och guld sked i munnen.

Men visst, jag vet även att det vore bättre att vänta. Men ändå. Den är där nu… Den är redan i mitt liv.

Vad ska man göra?? Vad skulle ni ha gjort? Någon som varit med i liknande situation om att vara ensamstående och fattig?

Annons:
Azeman86
12/11/12, 9:57 PM
#1

Jag har även haft problem med depressioner pga min sjukdom dystymi.

Intehärutandär
12/11/12, 11:29 PM
#2

Jag var 20 år, arbetslös och ensamstående från dag 1 och har klarat det galant. De första åren kostar barn i princip inget. Du ska fynda barnvagn på loppis (kolla säkerheten noga bara - ålder spelar ingen roll). Går du på soc, så får du start-pengar för barnet till kläder, vagn, säng osv.

Ammar du, så kostar barnet bara blöjor varje månad som är den största kostnaden. Kläder brukar man bli överöst med, som babyn knappt hinner använda för den växer så fort. Numer finns många vänliga själar på Facebook-grupper som skänker saker med.

Det är först i skolåldern det kan bli tufft med pengar. De ska ha ombyte, gympakläder, utflykter.

Mitt barn är 13 år och det är först de senaste åren han börjat vara ledsen för han aldrig varit på semester, inte har sparpengar, inte mjölk och frukt varje dag osv. Men han är också tonåring och i en känslig period i sitt liv, då man jämnför sig själv med andra mer. Dåligt mår han absolut inte, för han är mer tacksam över det han har och det lilla han får - än hans kompisar.

Du ska göra det du känner är bäst för dig. Barnet är ingen accesoar och bevis på att du klarat av livet, men det kan absolut få dig att känna en lycka du aldrig känt förut. Fast även om du är den som får äran att ta emot allt fint från barnet ensam - så får du också hantera alla motgångar själv med. Och det kan bli tungt efter några år. Men det finns hjälp för ensamstående föräldrar att få. Om man vågar säga att man inte klarar allt själv som en superkvinna.

Jag klarade uppfostran, mat på bordet, upplevelser osv galant. Därimot hade jag inte räknat med att mitt barn skulle bli slagen varje dag på ett ställe jag trodde var tryggt -  hans skola. Och det tog på krafterna att inte få någon hjälp av skolan. Det är bara att erkänna. Och just mobbning är en sådan sak man  - hur bra man själv är eller hur mkt pengar man än har på banken inte kan läka ett barns hjärta med.

Mirjami-78
12/15/12, 9:15 AM
#3

Är man en förälder som bryr sig och finns med sitt barn fast man ej har så mycket pengar kan det vara tio gånger mera värt än att kunna åka på en lyx sem. Jag var ensam med nummet ett från början och var 21 år när jag blev mamma. Har aldrig ångrat det. Har i nuläget ett fast arbete och även ett fast förhållande med en man som ej är far till mina barn men tar barnen som sina egna.

Visst fans det tuffa tider i livet när jag var ensamstående med nummer ett och även med nummer två men så är det även när man är två.

Tycker att  du ska följa ditt hjärta. Det är du som kan göra beslutet inte någon annan….

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

[Hayabusa]
1/29/13, 12:24 PM
#4

#2 Trist att din son utsattes för mobbing. Hoppas att det löste sig med tiden.

Hatten av för att du fixade att vara 20 år och ensamstående förälder, det ska du ha all heder för.

/Stefan

Intehärutandär
1/30/13, 3:29 PM
#5

# 4.

Han bytte skola, så mobbningen slapp han. Men 4 år senare, så är han mer deprimerad än någonsin. Det ärret och sveket av de vuxna i personalen kommer nog aldrig läka. Tyvärr.

Tack! Har växt upp med en ensamstående mor på 17 år (då hon fick mig) - 24 år då brorsan kom. Även mormor var ensam med fyra barn, även om hon var gift. Men morfar hjälpte inte till.

Det har alltså alltid varit en självklarhet att vara ensam. För det är min 'normala' bild av en familj. "Bra karl, reder sig själv" brukade mamma alltid säga. Och så har man lärt sig att inte sitta ner och gnälla, när något blir svårt - eller något går sönder. Man får prova att fixa det själv helt enkelt.

[Hayabusa]
2/1/13, 5:00 AM
#6

#5 Ok, tråkigt att han inte mår riktigt bra. Förstår att det inte är enkelt, men förhoppningsvis läker tiden alla sår.

Rätt inställning! Skönt att läsa som omväxling. Tycker att alltför många gärna gnäller, skyller på andra eller omständigheter. Man gör sina val här i livet och den enda som kan ändra eller påverka är jag själv. Låter kanske hårt för vissa att höra, men på det stora hela är det ju en sanning. Ok - sjukdomar & olyckor är inget man styr över, men väldigt mycket annat i livet är inte "otur". Allt händer av en anledning.

Jag sänder en virtuell kram genom cyberrymden till dig. Kram!

Ha det bäst/Stefan

Annons:
Bumsibum
2/1/13, 1:12 PM
#7

jag var ensam från början, jag tycker de gick bra, och har gått bra… min dotter är född november 2007… så idag är hon 5 år.. :)
jag hitta en ny partner 28 augusti 2011.. då var min dotter nästan 4 år… nu lever vi ihop alla 3 + djuren! :)
men innan dess gick de bra.. och skulle göra nu med om jag skulle bli ensam.

Intehärutandär
2/2/13, 12:40 AM
#8

# 6

Gnäll löser inga problem! Finns inget värre än folk som gnäller och aldrig gör något åt saken. En gång är okej att gnälla, kanske två ggr med. Sedan blir det bara tröttsamt.

Har mött alltför många gnällspikar tyvärr som gnäller, men vägrar ta emot råd - enbart finner dåliga ursäkter. Skrikandes Att kunna gnälla är ingen merit. Glad

/ C

Denna kommentar har tagits bort.
sponny
2/9/13, 1:10 AM
#10

#1 Nog för att jag har varit borta från forumet länge men lite visdom kan jag kanske komma med. Det viktigaste är nog:

Man klarar mer än vad man tror!

När jag fick beskedet att min dåvarande sambo var gravid så blev jag "ursäkta språkbruket" skiträdd. På fullt allvar skitskraj. Hur i herrans namn ska jag klara detta? Kan jag bli en bra pappa? Duger jag? All respekt år mitt ex som sa att "om jag inte trott att du skulle bli en bra pappa så skulle jag inte valt att skaffa barn med dig."

Några år senare delade vi på oss. Jag blev arbetslös. Mådde riktigt, riktigt dåligt. Blev självmordsbenägen (jo, faktiskt) Sökte hjälp. Piggnade till. Började studera. Fick arbete igen. Fick fast anställning. Flyttade…

Och jag klarade samtidigt av att vara en, om jag får säga det själv, bra pappa till min dotter. Så tro mig, du kommer att klara dig bra och bli en bra mamma. Visst livet kommer kanske inte att bli precis som du trodde att det skulle bli. Men jag tror att kan klara det.

Azeman86
3/4/13, 2:40 PM
#11

Tyvärr så gjorde jag abort 23 januari.

Upp till toppen
Annons: