Annons:
Etikett02-bonusföräldrar
Läst 32679 ggr
Svarttusch
2013-09-16 19:15

Överreagerar jag? (bonusmamma)

Jag vill försöka vara så "hemlig" som möjligt, därför kallar jag mina barn för A och B (A den äldsta, B den yngsta)

Jag har en son på 4 år vars pappa jag inte är ihop med längre. Vi gjorde slut när A var två och några månader senare skaffade han en ny flickvän. Hon är en jättebra bonusmamma. Problemet jag har är att det känns som de försöker byta ut A's familj från min sida till hennes släkt. T. ex kallar A hennes föräldrar för mormor och morfar, eller ja, DE kallar hennes föräldrar för mormor och morfar. Det blir fel, han har redan en mormor och en morfar. Hon lägger även upp saker på nätet som förklarar "min" son som "deras", det värker i "Hennes" mammahjärta och liknande. 

Det gör riktigt ont i mig. Jag har försökt bara tillmötesgående. Det är okej med mig att hon sköter A mycket under pappaveckorna (även om jag hellre haft sonen själv då). Men det känns som de gör saker som inte skulle vara okej om jag gjorde. Jag har också en ny i mitt liv (som jag har ett barn med) men jag skulle aldrig få för mig att kalla B's farmor och farfar för just farmor och farfar till A, utan då är det antingen förnamn eller B's farmor och farfar. Det handlar dels om att inte förvirra det för sonen, men också om respekt. 

Det har gått så långt att min son inte lyssnar på vad jag har att säga utan det är vad bonusmamman som säger som gäller, hon är med på föräldramöten, tar honom till läkaren och tandläkaren. Sånna saker som jag skulle kunna göra. Okej att A's pappa behöver uppdatera mig om något, men när hans flickvän gör det, då känner jag mig som bonusföräldern istället. 

Min stora oro har alltid varit att hon inte ska kunna dra gränsen, och jag vet inte om jag därför avreagerar, men det gör ont i mig. Jag förstår att det blir svårt för dem att dra ordentliga gränser i och med att A' i och med detta fick en bonusbror och det därför blir krångligare. Men jag har ju också ett barn till, jag har inte svårt att skilja på deras farföräldrar. Jag ska självklart ta upp detta med A's pappa, men ibland är det bra att få en (eller fleras :) ) utomståendes syn på det hela. Jag vill också tillägga att jag tycker det är bra att sonen nu får fler vuxna att lita på i sitt liv, men det blir fel för mig när han har en mormor som jag inte är släkt med.

Hälsningar Malin <3
Medarbetare på Marsvin ifokus
Min hemsida

Annons:
Ove-D
2013-09-24 13:38
#1

Jag känner igen dina känslor. Men jag har fått lära mig att vara glad för min sons skull att han har engagerade vuxna runt om kring sig oavsett om det är jag, hans pappa, pappans fru, farmor, farfar eller någon annan.

Svarttusch
2013-09-24 13:45
#2

#1 Jag förstår hur du menar, och så känner jag med. Det är viktigt för barn att ha många vuxna att ty sig till. Jag har kommit en bit på vägen känner jag då jag faktiskt är glad för hans skull när han pratar om någon från sin pappas sida (eller hans nyas sida). Men det blir fel för mig när hon säger "mormor" och mitt ex flera gånger rättar och hon fortsätter. Nu rättar han inte ens längre… Ibland känns det som det är "hennes" idé… 

Vi har en hyffsat bra relation så jag ska i alla fall ta upp på ett snällt sätt att jag vill att de slutar säga mormor och morfar, och då påpeka att det är mig det blir jobbigt för. Jag tror det blir enklast så.

Hälsningar Malin <3
Medarbetare på Marsvin ifokus
Min hemsida

Ove-D
2013-09-24 14:23
#3

I dagens samhälle är det många barn som har bonussyskon, bonuskusiner, bonusföräldrar, bonusfar- eller morföräldrar osv.

Om du vill kan du ju alltid prata om släktskap. Gör exempelvis ett släktträd och prata om vilka som är släkt och vilka som inte är det. Kanske kan ni hitta ett annat ord än mormor om du tycker det är jobbigt att han kallar henne för det.

morbid-doll
2013-11-11 10:12
#4

jag skulle nog inte tolerera att mitt barns bonusförälder kommer på föräldramöten å dyligt.. där e d vi som är dom riktigaföräldrarna som ska gå.. han kan uppdatera henne om saker när kan kommer därifrån…  och jag skulle heller aldrig säga farmoe eller farfar om min nya mans föräldrar.. sätt heldre då extra eller bonus eller plast framför kanske?  bara mina åsikter=) men hoppas du kan ta upp det med dom och att hon förstår och tar hänsyn till dina känslor// anna

AnnaFagerell
2013-12-02 06:06
#5

Jag har tre barn och min fd man och hans "nya" har en liten kille så syskonen är 4 st. Det fungerar jättebra. Jag har inget emot att bonusmamman sköter vissa saker och denna v ska hon gå med min dotter till skolan på kvällen och pyssla. Tycker det är bra att det går så bra som det gör och jag uppmuntrar gärna att de gör saker tillsammans och har roligt. Det är också bonusmamman jag har mest kontakt med. Pappan har alltid varit lite i skymundan, då han valt det själv. Han behöver någon vuxen som gör saker åt honom. =(

Barnen kommer i fokus och jag tycker det är bra mkt bättre än när bonusförsäldrarna försöker stöta ut barnen ur nya familjen istället.

Däremot kallar mina barn alla inblandade till namn. Det är detta du får ta med dem. Sen tycker jag du ska vara glad att bonusmamman är så mån som barnen. Ser inget fel i att hon går på möten etc. Visar bara att hon bryr sig. Hon har väl inte bett dem kalla henne för mamma?

Sen kanske dom vill sköta barnen då det är deras veckor. Dom vet kanske inte att du kan fixa med läkare etc även när det är deras veckor. Tala med dom om det!

Släpp sedan lite på kontrollen också. Det mår nog du bäst av i längden.

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Carerik
2015-09-26 14:11
#6

Tycker det är jättebra att ditt barn har många vuxna som tycker så mkt om honom, det kan nog vara så att bonus mamman absolut inte vill att han ska känna sig utanför, ta samtalet om Rätt mormor och morfar om du tycker det är superviktigt. Jobbar på förskolan och vet att barn som lever i två olika hem har stenkoll på vad som är "norm"på de olika ställena. Så länge barnet verkar må bra så låt det gå tycker jag. Allmänna föräldrar möten är ok för bonus förälder men vi ser helst att det är de biologiska som kommer. Utvecklings samtal med skola eller förskola är till för de biologiska föräldrarna INTE bonus förälder, enligt lag om tystnads plikt får vi ej lämna ut info till annan än vårdnads havare dvs. Barnets mamma och pappa, du kan få leva med att pappan tar med sig bonusmamman på samtal men hon får ej enligt lag gå på samtalet själv. Om personal på förskola/ skola har samtal med enbart henne så är det tjänste fel. Tillbaka till din lille gosse, se mellan fingrarna och focusera på att din gosse har det bra och trivs i båda sina familjer.

Annons:
[Ruffsetuss]
2015-09-29 12:18
#7

Har själv varit i samma sits , bonusmamman har gjort ett övertramp . Du är barnets Mamma punkt . Det är du som ska kontaktas av skola /förskola , var finns Pappan i det här ? Försök få till ett samtal med Pappan och bonusmamman om hur det ska bli bra för barnet utan förvirring . Det är inte OK att göra så här mot dig eller barnet . De som säger att du ska se mellan fingrarna har ingen aning om hur det känns att bli exkluderad som Mamma . Jättebra att barnet har många vuxna omkring sig som älskar det men Mamma är alltid Mamma och det måste respekteras .

Pytteliten
2015-10-23 11:47
#8

Likaväl som man kan ha flera mostrar och farbröder så kan man ju numer ha flera mormödrar. Jag tror att vi måste släppa en del och inse att det är nya tider nu. Är verkligen arvet så viktigt? Funkar det för barnen att säga mormor så låt dem för guds skull göra det. Far dina barn illa så är det viktigt att du agerar, men de mår säkert inte bra av er konflikt, så gör den inte större än nödvändigt! Tänk efter vad du gör för din egen skull och vad du gör för barnens skull.

[Ruffsetuss]
2015-10-23 13:28
#9

#8 Har du varit i den situationen själv ? Inta bra att göra barn förvirrade , liksom Mamma och Pappa finns det bara en Mormor och en Farmor ev. Nya partners till Mamma och Pappa bör kallas vid namn även deras släkt . Det handlar om att inte vara gränslös som vuxen . Jättebra att barnet har fler vuxna omkring sig som bryr sig men de mår bra av att veta vem som är vem .

Pytteliten
2015-10-23 15:03
#10

#9, "Bör kallas vid namn" Källa till det? Jag vet flera barn som har mer än en mamma och pappa också, och det fungerar alldeles utmärkt! Bl a barn som bor i fosterhem men har kontakt med sina biologiska föräldrar. Då blir det mamma Karin och Mamma Britta, precis som man säger om mostrar som man ju kan ha flera av. Jag har också en kompis som helt på eget bevåg som tonåring har börjat kalla pappas nya för mamma. Som jag ser det handlar det mer om revirhävdande och att man känner sig hotad från ena sidan. Gör man ingen grej av det så är det inte alls märkvärdigt! Det är viktigt för barnen att kunna känna sig delaktiga i båda familjerna där det vistas. Vi vuxna ska medverka till det och inte hindra!

Den som själv är uppvuxen i kärnfamilj tycker att det är konstigt med två familjer, men för de som lever i det är det inget märkvärdigt alls.

[Ruffsetuss]
2015-10-23 16:39
#11

Det är min åsikt efter att varit i en sådan situation både med barn och barnbarn , där det blev mer än förvirrat för barnen , de hade inte valt att kalla någon annan för Mamma eller Pappa utan de var endel av de vuxna som tyckte det skulle vara så , där hade barnen inget att säga till om . Så där har du min "källa" . Är själv skilsmässobarn och vi kallade våra föräldrars nya partner vid deras förnamn , så gjorde vi barn i föregående äktenskap, även den nya partnerns barn. Så igen frågar jag har du själv varit i den situationen ?

Pytteliten
2015-11-04 13:51
#12

Vi är alla produkter av vår uppfostran och vår miljö. Vad barn väljer att göra är därmed ofta vad de förväntas göra i den situation där de befinner sig. Så mycket beror på de inblandade vuxnas reaktioner. 

Jag har en vän som kallar sin pappas före detta fru för mamma. Denna kvinna är helt enkelt den bästa vuxna förebild hon har haft i sitt liv. Jag vet också barn (fosterhemsplacerade) som har två mammor och två pappor. Det är inga som helst problem 🙂 . Jag står för min åsikt att problemen kommer när vi vuxna lägger våra värderingar i saker och ting! Mina egna barn kallar sin farmors mor för mormor Berit. Hon känner sig så gammal om man kallar henne gammelfarmor säger hon!

Chrillo
2017-03-29 14:17
#13

Ja! Jag tycker nog att du överreagerar.

Jag har två sidor av det hela där jag ser hur det gått åt helvette den ena och hur det funkar fint på den andra.

Den ena är mina barns bonusmor. En fantastiskt människa som engagerar sig i mina barn och jag låter henne göra det. Precis på det sättet hon förmår och kan. Hon måste få vara den förälder hon vill och kan stå för att vara och jag uppmuntrar henne och mina barn i deras relation. Mina barn har en fantastisk relation med hennes föräldrar och den familj hon har. Jag ser det som den finaste av rikedomar. Många människor som älskar mina barn. Det behöver inte vara på mitt sätt, det är viktigt för mig. Det är deras sätt och det måste få vara äkta. Vi har en fin relation och vi diskuterar alla barnen som våra barn. För det är våra barn. Vare sig vi vill det eller ej. Från den dagen då vi beslutade att vi inte skall leva som mamma pappa barn så öppnade vi dörren för andra människor att komma in och ta sig an föräldrarollen  i den andra halvan av barnens liv. Förstå situationen att vara ett barn och inte tillåtas få "höra till ända längst in" bara för att man inte är av en kvinna kommen. Nä det är inte min drill. Vi älskar våra barn och vi är föräldrar tillsammans så mycket som vi bara kan och förmår. Barnen är så trygga med detta och även om vi grälar ibland (som inte är något ovanligt och konstigt) så känner aldrig barnen att de behöver vara lojala åt något håll. De behöver inte ta någons parti för de vet att alla är lika mycket värda i denna relation. Oavsett!

Den andra sidan är mina bonusbarn som jag levt med sedan de var små. Jag har mina barn, jag och min man har ett gemensamt barn och han har två barn från ett annat förhållande. Alla barn är boende hos oss, jämt pga en dysfunktionell förälder. Vad ger det oss rätten, vi svartsjuka vuxna att skapa en relation som är på ett vis exkluderande bara för att man inte är av biologiskt kön. För skulle det vara så att jag valde att behandla dem olika pga att de hade härkomst ur olika snippor. Då hade jag i allra högsta grad behandlat dem exkluderande och kränkande. För att tydliggöra våra kärleksfulla relationer brukar jag säga "Jag har fem barn, var av två fantastiska har jag fått till skänks".

 Jag har verkligen fått utstå en svartsjuk förälder på den andra sidan, en som inte känner sig tillräcklig och som inte heller är tillräcklig av olika anledningar (som är ovidkommande i detta inlägg). En som har försökt att förstöra min och barnens relation såååå många gånger så det är helt sjukt när jag tänker efter. När jag blev så pass stark och tydlig med " Jag är den jag är, jag måste få älska  era barn på mitt vis, som den förälder jag är, jag tänker inte göra skillnad på era barn, alla barn i mitt hem är lika mycket värda" Jag vägrade falla för den svartsjuka mamman som i konstant affekt och missunnsamhet försökt upphäva sig själv genom att trycka till/ner mig. Jag har behövt stå tillsvars så många gånger inför barnen när de kommit med "Mamma sa att du…" Det värsta av allt detta är den vidriga lojalitetskonflikt som barnen drabbats av. Att se barnet bete sig på ett sätt, kärleksfullt, varmt och mysigt när den är i kontext "vår" familj för att förändras till ett jävla monster mot en när mamma kommer. Allt för att visa sin lojalitet.  De upplevelserna har fått mig i mitt egna föräldraskap jämte mina barns bonusmamma att tänka… Vill jag att mina barn skall känna så?… Ehh… NEJ, VERKLIGEN INTE! Skall tillägga så det inte råder några tvivel. Oj oj, vad jag har vart aktsam och försökt tillmötesgå barnens mamma och hennes behov. På alla möjliga sätt och vis. Men det finns gränser. Även för den "obetydliga" bonusmamman.

Jag skulle vilja säga, i dag, när hans barn är stora ( snart vuxna) så har jag fått ett kvitto på att det jag tänkte då blev rätt. När jag upplyser gossen om att hans mamma inte tycker att jag skall lägga mig i hans liv och att jag absolut inte kommer att göra det om det är så att han inte vill det. När han (18åringen) då säger "Jag vill att du skall lägga dig i, jag tycker det är skönt när du lägger dig i" visar det mig att han fick precis den kärlek han behövde få av mig och för första gången någonsin så skiter jag fullkomligt i den biologiska mammans behov. Mitt "stora" jag har liksom gett fingret åt den beklämmande situationen som vart konstant pågående under i stort sett, hela deras uppväxt.

Jag ville inte kriga, jag ville inte tävla, jag ville bara få älska villkorslöst men istället blev det långa perioder av svart, svart, svart. Och jag skulle aldrig rekommendera någon att gå den vägen. Man måste liksom finna ro och inte misstro att den andre har några hotfulla avsikter med sin omtänksamhet. 

Nä, i kontexten bonusfamilj, att man skiljer sig så anser jag att man har öppnat upp för nya former av fostran, föräldraskap och de relationer som snurrar runt detta.

Jag skulle nog… I den här situationen bekräfta den "mormor och morfar" de har där och påvisa rikedomen med att ha en mormor och morfar där och en mormor och morfar här.

Det går inte att hålla på med "mitt mitt mitt" Det finns inga facit på hur en familjs relationer skall vara.  Man måste liksom välja kärlek, följa kärlek och försöka låta bli att bli "stött". För det är inte så att det bara är en mormor och en morfar. I barnens liv är det inte bara en av varje. Det är flera av varje. Även om en själv kan känna ett sting av sot i magtrakten så måste man liksom försöka lägga sin förståelse i barnens händer. De har faktiskt inte bara en av allt. De har flera!

När det handlar om kärlek skulle jag bara välkomna, om och om och om igen. Finns inget som är så värdefullt som att ett barn känner total tillhörighet och att denne förstår att alla vuxna är där tillsammans. Kärlek kan man inte få för mycket av, den är aldrig tung att bära.

Skulden man som barn kan känna däremot, i de lägen man drabbas av en lojalitetskonflikt, den är vedervärdig att bära.

Allt gott till dig…

Annons:
Chrillo
2017-03-29 14:18
#14

Nu ser jag att det är väldigt länge sedan inlägget skrev och att problemet förmodligen är ur världen! :D

[Roe Deer]
2017-06-12 16:52
#15

Pappan, din före detta, sitter ju på en del ansvar här. Du kan ju inte påverka vad som sker under hans pappatid. God kommunikation er emellan är ju det allra bästa. Sedan så är det inte alltid lätt att få sagt det man känner om det i grund och botten rotar sig i svartsjuka, alla har ju sin version av ett perfekt familjeliv. Att en utomstående tar platsen som extramamma under pappatiden kan mycket väl tära på det biologiska mammahjärtat. Så länge ni alla kommer överens kommer inte barnet ta illa vid sig och påverkas. 

Mina föräldrar är skilda och pappas nya har varit med honom sedan jag var nio, nu är jag vuxen. Mamma och pappa kom sällan överens och denna nya kvinna hade ett och annat att säga om vår uppfostran (på gott och ont). Vi hade helt enkelt olika regler beroende på vart vi barn vistades. Nackdelen var att pappa och hans nya talade ont om mamma, medan mamma aldrig fällde onda kommentarer om dem… Det slutade i att jag försökte skydda mamma och aldrig knöt an till den nya kvinnan, som idag är mor till min halvbror. Vi är olika men håller god ton med varann. 

SÅ, det bästa du kan göra är att prata med din före detta om vad du känner och upplever. Att du vill att NI ska ta huvudansvaret för er son och att den nya kvinnan enbart ska vara din dåvarandes flickvän och extrastöd för er son om hon vill.

Upp till toppen
Annons: