Annons:
Etikettbonusföräldrar
Läst 6422 ggr
Asa-N
2008-01-07 20:14

Bonusföräldrar

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Som singelförälder kan man helt plötsligt även bli bonusförälder, eller ens barn kan få en bonusförälder om den andra föräldern träffar ny partner. Hur hanterar men det?

I dagens samhälle med separationer och skilsmässor så blir en naturligt följd att ens barn kan få bonusförälder och du själv kan bli bonusförälder om du träffar en ny partner.

Det är varken lätt eller friktionsfritt att bli eller få bonusförälder, men om man håller högt till tak och följer några enkla regler så brukar det funka riktigt bra. Vill det sig riktigt väl så kan man få en ny vän där också!

Vad tänker jag på för regler då? Det är väl egentligen bara sunt förnuft som ska råda, men några punkter vill jag ta upp i alla fall. Detta gäller oavsett om det är du som blir bonusförälder eller om ditt/dina barn får en bonusförälder.

Försök aldrig ta den andra biologiska förälderns plats

Barnet/barnen har redan 2 föräldrar, se dig själv som en extra vuxen i barnet/barnens värld.

Tala inte om för den andra föräldern hur han/hon bör göra/agera med/mot barnet.

Ofta har ju föräldrarna framarbetade rutiner som funkar bra och det skapar oftast bara förvirring och i vissa fall ilska om man "klampar på i ullstrumporna"

Tala inte om för bonusföräldern hur han/hon bör göra/agera med/mot barnet.

Samma som ovan i stort sett, men låt bonusföräldern skapa sin relation till barnet/barnen, lämna dock dörren öppen för kommunikation med bonusföräldern.

Detta är mina egna erfarenheter, min dotter har ju en bonusmamma nu sedan några år och det funkar bra även om vi inte är "bästisar" *ler* men det är ju inte heller nödvändigt, det viktigaste är att det funkar när min dotter är hos sin pappa.

Nu är detta inte på något sätt några exakta regler för tillvägagångssätt, alla situationer har sina lösningar, se det mer som en hjälp på vägen :O)

Som biologisk förälder så måste vi också komma ihåg att det är inte så lätt att komma in som bonusförälder. Självklart ska inte barnet/barnen presenteras för ett helt batteri med tilltänkta bonusföräldrar, men när den andra föräldern flyttat samman med en ny partner så tjänar alla på att samarbeta. Mest vinner dock barnen som får flera vuxna i sin närhet.

Av: Asa_N

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Asa_N'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('Asa_N', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2008-01-07
Annons:
vanessa
2008-01-10 02:52
#1

Tack för denna artikel Åsa.
I bonustrådarna kommer jag ofta att hänga :-).

För 12 år sedan mötte jag min man. När han berättade för mig att han hade två barn så var jag så nära att vända på klacken och gå. Men bestämde mig för att stanna. Barnen var då 4 och 6 år gamla.

Det du skriver känns så bra för mig, som en bekräftelse att jag gjorde rätt ändå. Då jag inte hade en biologisk klocka och inte var intresserad av barn så kändes det läskigt för mig. Men det gick bra. Dottern som var 4 år kände sig hotad, trodde att jag ville ersätta hennes mamma. Vilket jag snabbt klargjorde att jag inte ville. Sa att hon redan hade en underbar mamma, men jag kunde vara hennes vuxna vän eller hennes troll. Så på dagis så presenterade hon mig som sitt troll. Fniss.

Sa även att till dem att det de sa till mig skulle jag hålla tyst om, och det gjorde jag 99 gånger av 100. Inte ett ord till någon av föräldrarna.

Har lärt mig en massa av dessa 12 år med barnen, och misstänker att de lärt sig en del från mig också.

Tack igen för artikeln. /BonusVanessa.

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Asa-N
2008-01-10 05:43
#2

Så härligt att läsa Vanessa. Bonusföräldrar är ju inte av ondo :o) och särskilt inte när man inte försöker ta mammas/pappas plats vilket är det största felet många bonusföräldrar gör.

Tyvärr finns det ju även de som inte kan fördra partnerns barn från tidigare förhållande, men dem är ju bara att beklaga. Man behöver inte älska partnerns barn men man får acceptera dem och inse att de fanns där före.

Tack Vanessa för din berättelse.

vanessa
2008-01-10 14:47
#3

Fast jag älskar dem, och om någon är dum mot dem så släpper de lös odjuret i mig. Men det kan jag berätta om vid annat tillfälle.

Tror också att många faller dels i fällan att de inte kan acceptera partnerns tidigare liv, eller fösöker bli barnets förälder när de inte behöver vara det för de finns ju redan.

Man får skapa sin egen position i den nya familjen. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

ryttarn
2008-01-12 20:57
#4

Det där är inte alldeles lätt. Det är så lätt att tänka att så jag uppfostrat mina barn borde min partner minsann gjort med sina med…. En fälla som kan leda riktigt illa.
Jag och min "villbo" försöker låta bli att blanda oss i varandras barns uppfostran, däremot pratar vi med varandra om olika asspekter. Vi har i grunden samma syn men då vi levt olika liv och har olika erfarenheter gör vi olika bedömningar av samma situation.
Jag tror det är viktigt att man då pratar med varandra så att det inte leder til en fnurra på tråden. Samtidigt som man låter den biologiska föräldern ha sista ordet vad gäller hennes/hans biologiska barn.

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Asa-N
2008-01-13 09:02
#5

Så sant som det var skrivet #4. Bara för att jag uppfostrar min dotter på mitt sätt så behöver ju inte det vara allena saliggörande. Även om man, som du skriver, i grunden har samma inställning så är ändå förutsättningarna olika.

Men när det kommer in bonusförälder i ens barn/barns liv eller i vårt eget, så är det jätteviktigt att försöka samarbeta och absolut inte "gå på i ullstrumporna"

Min dotters bonusförälder, trodde i början att hon kunde göra allt mycket bättre än mig och till och med talade om för mig hur jag skulle göra!! Så jag tog ett ordentligt snack med henne och summan av kardemumman så fick hon klart för sig att hon hade inget att säga till om när det gällde Malin och var det så att inte det vart någon ändring i hennes förhållningssätt mot min dotter så skulle hon, bonusföräldern, vara orsaken till att hennes pappa ej fick träffa sin dotter hemma hos dem!!

Detta tog skruv och hon har efter detta inte blandat sig i. Har hon velat köpa något till Malin så har hon ringt mig och fått OK först.

Nu är ju Malin så pass gammal att detta idag inte är något problem, men då var hon 5-6 år om jag minns rätt.

Jag har absolut inget emot henne, inte på minsta sätt, och efter ovan nämda "batalj" så har det inte varit något problem.

ryttarn
2008-01-13 09:26
#6

Har tack och lov inte behövt ta en sådan batalj. Både jag och mina barns mor har förhållanden men bor inte tillsammans med våra respektive. Anledningen för min del är att min "Villbo" har två barn som hon inte vill rycka upp från sin miljö nere i småland och jag kan inte rycka mina härifrån. Altså får vi vänta till busungarna flyttar hemifrån. Detta gör att varken jag eller barnens mor har någon som "blandar sig i", däremot har jag upptäckt att ungarna gärna pratar med "villbon" när livet strular till sig och, som dom tonåringar dom är, inte vill prata med mig eller deras mor. Praktiskt då jag vet att dom pratar med en människa med oerhört mycket livserfarenhet, samtidigt vet dom att hon aldrig skulle föra det vidare, ens till mig. Hon kan på sin höjd sträcka sig till att hinta mig om att jag kanske skulle prata med xxxx.

* villbo = Vill bo ihop men kan av olika själ inte….

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Annons:
Asa-N
2008-01-13 09:53
#7

Ja men det är ju så bonusföräldrar ska funka :o) att vara den där extra vuxna personen som ändå inte är mamma eller pappa :o)

vanessa
2008-01-13 21:09
#8

Ibland kan det uppstå saker som man inte förväntar sig eller planerar.

Vi ville att barnen skulle tacka för saker man skickade till dem vid matbordet, att man bad om lov och så vidare. Håller upp dörrar till de som är efter en, hjälper till om man ser någon som bär tungt med mera. Ganska basic saker tyckte vi.

Tills en dag när mamman undrade varför vi höll på att göra ungarna till snobbar :-). Vilket vi inte ens tyckte var snobbigt, utan artigt. Men de fortsatte med det, och det var inte så att vi beodrade de göra sånt. Utan gör man det själv så följer de automatiskt i spåren. Vilket visar sig idag också. De är artiga, håller alltid upp dörrar för främlingar och så vidare. Om det är snobbigt, så bjuder jag på det :-).  

Villbo, det är sött. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Asa-N
2008-01-13 21:12
#9

Hahaha det låter som om mamman behöver lite uppfostran också.

Självklart ska barnen tacka, hålla upp dörrar och dylikt, det är som du säger basic. Skulle min dotter, vilket hon nu inte kommer att göra, komma hem och säga att XXXX säger att hon ska säga tack och så vidare så skulle jag bara svara att ja det ska du *S*

Nu har jag ju uppfostrat henne redan att göra detta, något annat existerar inte *S*

vanessa
2008-01-13 21:19
#10

Mamman är inte uppfostrad, ingen i hennes släkt. Så det var väl de ihop som tyckte det. Sorgligt. Men de får vara oartiga som de ofta är. Bara "mina" ungar är trevliga och öppna mot omvärlden. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Asa-N
2008-01-13 21:41
#11

Bedrövligt är det. Och sedan gnäller folk på våra barn!!!

paronskrutten
2008-01-15 18:06
#12

Kan skriva ur ett barns synvinkel, min.

För ungefär 2 år sedan separerade mina föräldrar. I slutet av Maj flyttade pappa in till sin nuvarande lägenhet. I September åkte han till norrköping från stockholm och träffade hans blivande sambo efter att ha pratat på en dejtingsajt. Hon flyttar från Norrköping in i hans lägenhet, jag och min bror har träffat henne vid ett tillfälle innan hon flyttar in. Nu vill jag inte bo hemma hos pappa, och vi försöker hitta en lösning.

Helena

ryttarn
2008-01-15 18:17
#13

#12 Jag tycker det är viktigt att man som förälder är ytterst lyhörd för sina barn. Samtidigt måste även barn inse att ens föräldrar har liv och känslor även om dom inte klarar av att leva tillsammans.

Av vilken anledning vill du inte bo hoss din pappa längre? Är det för att han hittat en käresta som inte är din mor, eller är det för att hanns ny kvinna inte ser er som en del av honnom?

Min erfarenhet är att en ny partner till någon eller bägge sina föräldrar kan fungera mycket bra om bägge parter ger varandra en chans. Men visst kan det bli problematiskt oxå….

Du behöver givetvis inte svara om du inte vill, men jag är uppriktigt väldigt intresserad av dina upplevelser.

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Annons:
Asa-N
2008-01-15 18:59
#14

Ja det är inte alltid man tycker om en person efter att man bara träffad henne/honom någon/några gånger utan det måste få ta lite tid. Hoppas verkligen att det reder upp sig så ni kan ha skojjigt tillsammans.

paronskrutten
2008-01-17 10:29
#15

#13 Han är väldigt speciell, min pappa, väldigt strikt och han har alltid "rätt". När hans tjej flyttade in blev det väldigt konstigt läge, då jag inte bor där så ofta känns det som att man är en gäst i sitt eget hem. Både min pappa och hans tjej får utbrott över obetydliga saker. Jag mår dåligt när jag bor hos pappa, sover dåligt, äter dåligt, ser blek och sjuk ut. Jag trivs helt enkelt inte där.

Helena

Asa-N
2008-01-17 10:46
#16

Det låter som om din pappa behöver jobba lite med sig själv. Att få utbrott över obetydliga saker låter inte speciellt sunt. Sedan måste man som förälder, göra prioriteringar, och hos mig t.ex. så kommer min dotter alltid i första rummet och kommer alltid att komma i första rummet.

Titti
2008-01-21 23:05
#17

När jag träffade min sambo, så blev jag halvnast förskräckt när han hade en 3-årig son. Tänkte backa ur innan vi inledde förhållandet. Visste att om jag ska ha honom, så får jag acceptera hans son också.
Min sambo kritiserade mig för att jag inte riktigt ville ta kontakt med Jr. Men faktum är att jag lät Jr ta kontakt med mig. Det fick ta den tid det tar.

Åren gick kantat med umgängessabotage, ärekränkning och tingsrättsförhandlingar . Ledsen Han ansökte om ensam vårdnad till sist och fick det. Helt plötsligt var den 6-åriga grabben boende hos oss - och då kom min sambo på att han kanske skulle frågat mig först vad jag tyckte om det. Glad 

Så nu är det jag som sitter och läser läxorna med Jr, eftersom jag har mera tålamod. Tja, jag gör väl det som en mamma brukar göra med sina barn. Idag t.ex klädde Jr och jag av granen och kastade ut den. (Var han som tog ner ljusena föresten) Otroligt att Jr är 8 år nu, vad tiden går.
Han får ringa när som helst till sin mamma, och hon får ringa när som helst, och jag betalar glatt telefonräkningen. Vi talar inte illa om mamma eller någon annan från den släkten.

Kommer också ofta att hänga i bonustrådarna.

//Titti, bonusmamman

Titti
2008-01-21 23:17
#18

#0 Bra artikel föresten.

Asa-N
2008-01-22 05:37
#19

Tack själv för att du delade med dig. Det är ju inte alltid så lätt att kliva i en "föräldra-roll" när man inga barn har själv :o) men du verkar ha klarat det galant :o)

Välkommen hit.

vanessa
2008-01-22 08:54
#20

Vill passa på att säga hej till Bonus Titti från en annan bonus "mamma". /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Annons:
ryttarn
2008-01-22 09:13
#21

Kul med lite bonusföräldrar här på sajten. Ni kan säkert ge oss "i andra änden" många insikter och kunskaper om hur det är. Skälv sitter jag på bägge stolarna samtidigt. Min villbo har två barn och jag fyra…..

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

vanessa
2008-01-23 01:35
#22

Tack, ryttaren. För även om vi inte är själva så är vi som sagt på den andra stolen. Som tar emot barn i vårt liv vi inte skapat själva, och det är inte så enkelt som alla förstår. Sedan så är jag och Titti lite lika, då jag var så när att vända på klacken när han sa att han hade barn. Men något sa till mig inombords att det var värt att stanna. Och det visade sig vara det, 12 år har gått och vi älskar fortfarande varandra. Barnen har lärt mig så mycket, som jag aldrig lärt mig utan dem. Speciellt som att min biologiska klocka varit väldigt tyst. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Asa-N
2008-01-23 05:40
#23

Ni har ju faktiskt barn i era liv även om ni inte fött fram dem själva och det är ju hos er bonusföräldrar som våra barn ändå är när de hälsar på pappa/mamma :o)

Asa-N
2008-08-15 08:55
#24

Puttar upp

Mads
2009-04-23 15:48
#25

Puttar upp

Amor Vincit Omnia

Lilacbower
2009-04-23 19:46
#26

Att vara bonusförälder kan vara det vackraste av vackra…..men också en stor sorg när förhållanden tar slut!

Ensam - men stark!

Mads
2009-04-23 20:18
#27

# 26 Kan tänka mig det även om jag ännu inte har någon erfarenhet av det. Måste vara en svår roll att helt plötsligt bara behöva ge upp.

Amor Vincit Omnia

Annons:
Lilacbower
2009-04-23 20:18
#28

Mmmmmm

Ensam - men stark!

phernilla
2009-04-24 02:34
#29

Lilac:
Kunde inte ha sagt det bättre själv!!!

Tack o lov så har jag fördelen att jag har fått "behålla" mina bonusbarn!!!!! :) Då jag o min f.d. man träffades så var den äldsta (tösen) 2½ år, och den yngsta (gossen) låg i mammas mage o tittade ut 2 veckor efteråt…

Så jag har funnits i deras liv "från första början"! Jag menar… Tösen minns ju ingenting av att hennes mamma o pappa har levt ihop, osv…

Idag är dom 12 & 14 år gamla o vi har kontakt mer eller mindre dagligen! Är även väldigt god vän med deras mamma (o var även på den tiden). Deras pappa (min f.d. man) är la den jag har minst kontakt med av dom alla… *ler*

Tatsja
2009-04-25 09:15
#30

Det kanske är lättare att bli bonusförälder när barnen är små. Jag träffade en för många år sedan som hade en hemmavarande dotter på 15. Kan bara tala om att det inte fungerade oss emellan. Hon hade till exempel alltid fått sitta i stora rummet och göra läxor framför teven, samtidigt som hon åt maten där. Hela soffan var emballerad med hennes saker, även underkläder och strumpor.

När jag pratade med hennes far om detta, så sa han bara att så har hon alltid fått göra. Sen att vi andra som ville se på teve, var tvungna att "tinga" tid och sitta på stolar, såg han som normalt.

Denna dotter var enormt bortskämt av honom och mamman verkade ha struntat/inte orkat ta konflikt. Tjurig nästan jämt. Jag skulle bara vara där som en hushållerska hos henne. Lovar det blev liv när jag inte ställde upp.

Sen ansåg hon att mina pengar, skulle hon ha insikt i och kunna spendera om hon ville. När jag sa vad jag tyckte om det, ringde hon till sin mamma, som i sin tur ringde pappan och skällde ut honom. Fick då höra att jag för husfridens skull, borde låta henne ha hand om min ekonomi och mitt kort. Aldrig jag gick med på detta. Räckte det inte med att jag stod för all mat, alla julklappar, födelsedagspresenter, bensin och lite till.

Så det förhållandet höll inte.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Upp till toppen
Annons: