Oj, jösses så skönt!!
Njut av det här nu, GRATTIS!!!

Tjatar ju ofta här om särbons son, han går IV nu och det började så bra på terminen. Sen åkte han på rättegång för ett gammalt olaga hot och blev dömd till samhällstjänst och böter. NU får han inte GÖRA NÅT MER.
Men har ändå dragit på sej en polisanmälan till för en misshandel, skolan skiter han i, kompisarna är mycket mysko, och igår kom polisen och visiterade honom på ungdomsgården, helt uten anledning.
Soc vet inte vad dom ska göra säger dom.

Därför blir jag så himla glad över att läsa sånt här, när allt blir bra och vänder!

Ja du anar inte vad skönt det känns Mammzing.
Detta har jag verkligen väntat på. Och hans självförtroende växte. Nu vet han att han kan. Vi andra visste det men inte han själv.
Han säger att skolan är roligare nu när han hänger med och fattar.

Vad jobbigt Mammzing med särbons son. Ja vad gör man???
Man känner sej maktlös då man testat allt och ingenting fungerar.
Har pojken gett upp helt? Och varför i sånna fall?
Det är ju frågor som säkert kommer upp.

Gett upp allt?
Ja vad ska man säga…..
Röker, festar, umgås med konstiga typer, är ute hela nätterna, snäsig, sur och grinig. OM han går till skolan, sticker han efter ett tag. Hem och sover, ligger bara hela dagarna. Hans pappa har tagit modemet så data värden kommer han inte in i.
Hans rara pappa, lirkar, mutar, hotar.
Hans mamma ORKAR inte.
Soc säger vi vet inte.
Kontakten inom polisen säger att han måste skärpa sej.

Hur, när ska det bli lugnt.

Vi tar en dag i taget.

Ungen har inte givit upp, nejdå!
Han hatar hela samhället och ska spöa skiten ur alla nördar!

Såg någon reklam på tv att det skulle börja en ny serie om ungdomar som hamnat fel i samhället. De ska få prova på att sitta i fängelse. Jag antar att detta är för att de ska inse verkligheten…

Ja, hur orkar man som förälder när inget hjälper och ingen kan hjälpa…

Mia: Förstår att det känns bra! En belöning för allt du kämpat för  Hoppas att det håller i sig nu… Och de andra ämnena kan han säkert läsa in på Komvux en dag om han skulle vilja.

Mammzing…jag menade att han hade gett upp allt som är viktigt. Han tycker säkert att det han gör är viktigt för honom. Men vi vuxna vet att det handlar om så mycket mer för att få en bra framtid.

Tack Tuvalu. Han ska läsa in andra ämnen på Komvux som han måste ha för att få det jobbet han ska ha. Och då måste han ha gått gymnasiet. Han kan inte bara sitta och vänta tills han blir 20 för att få läsa på Komvux typ…fniss..

Så det känns mycket bra nu.

Mia: Vad skönt att det går bättre för Emil nu! Det måste ju kännas bra för er bägge 2:)

Rub gick till skolan idag utan problem han med, så jag är också lite glad idag:)

Mammzing: Det måste vara skitjobbigt för dig som står brevid och bara kan se på och stötta pappan.

Tråkigt att mamman inte orkar kämpa, hon är ju trots allt inte ensam i det.. Hon har ju pappan som kämpar på sitt håll för samma sak, deras gemensamme son…

Jag har också varit nära att ge upp många gånger (även om mina barn inte gjort nåt kriminellt) men jag intalar mig varje gång att jag FÅR inte ge upp. Jag måste orka! Hur dåligt jag än mår (har varit nära att lägga in mig på psyket flera gånger) så är det ändå jag som satt dem till världen och måste fortsätta tills de är vuxna och ska ta helt eget ansvar för sina liv… Då kan jag tillåta mig att skita i allt…

Precis ingann. Många gånger har man verkligen både tänkt och känt efter att man inte orkar. Vad får man för det för att man försöker hjälpa? Man får bara skit och mera skit ungefär.
Men det lönar sej.
Man ger ju inte upp. Även om man är helt slutkörd och man ser ingen lösning på det.

Skönt att Rub gick till skolan idag.

Mammzing: Ni har det inte lätt och vet hur ni  kämpar. Jag hoppas att din sambos son ska en dag inse att han gör fel och ta tag i sitt liv då och tacka er för allt ni har gjort för han!

Mia: Var stolt över sonen!! Blev så glad när jag läste detta!!!

Ingann: Ja jag har varit på väg att ge upp många gånger här på det senaste. Bröt ihop förra veckan på jobbet. Chefen kramade om mig (första gången på ca 6 år) Fick ur mig allt skit och sedan mådde jag bättre. Ja man ger bara inte upp. Jag tänker så med att har jag skaffat mina barn så kämpar jag för och med dem.

Man får nån slags inre kraft som gör att man ändå orkar ända fram till slut.
Men när man är mitt i det så funderar man på hur 17 man ska orka.

Ja vissa dagar kan det vara super tufft men det brukar ge sig sedan. Ja det där med indre kraft stämmer

Det är så skoj. Han anförtror sej åt mej mer nu.
Idag när han kom hem från skolan så höll jag på med maten. Han satte sej vid köksbordet och ville verkligen prata!!
Han är mycket gladare och mer harmonisk.
Ni nara inte hur skönt detta är.

Det kanske var meningen med att jag skulle sluta jobba för att få igång honom och hjälpa honom nu.
Det är en mening med allt.

Ja Mia han kankse känner att nu finns tiden. Jag känner ibland själv att man har 100 saker att göra när man jobbar. Försöker stanna upp och lyssna, fråga/prata med mina barn men inte alltid man hinner med allt. Att jobba och sedan vara förälder är ett dygnet runt arbete. Är glad för din skull att han pratar med dig om saker!!! Önskar att mina ochså kommer göra det när de är större.

Tror min Emil har kommit på vad allt handlar om!

Härligt när det gör det Mia

mia - "Han ska läsa in andra ämnen på Komvux som han måste ha för att få det jobbet han ska ha."

Han vet alltså redan vad han vill syssla med? I så fall är ju det om något kanonbra att han har ett mål som han kan arbeta mot. Det måste även det göra det enklare att "skärpa sig." Jag menar, det tog mig 35 år innan jag kom på vad jag ville göra.

Hur som helst var detta en härlig tråd att se när man startade datorn och jag önskar att det fortsätter gå bra.

sponny. Ja han vet vad han ska göra sen. Hans pappa och hans kompis har ett ganska stort dataföretag som bygger hemsidor och har hand om stora servrar. Så han är erbjuden jobb där efter skolan.
Det är det sonen pluggar till nu.

Så behöver man senare en data expert så kan man ringa dig Mia och din son

Mia: Det gäller nog att de kommer på själva vad de vill och vad som är viktigt.. Då kan de nog gå hur långt som helst i livet:)

Helt underbart med en positiv tråd

Pia…det går alldeles utmärkt…

ingann…Ja han har nog kommit på det nu.

Kram till er.

Ja jag tycker det är så roligt när de gör det, att de vet vad de vill bli och satsar på det. Inte lätt vara i den åldern och ha alla krav m.m på sig. Visst har man hela livet framför sig men ändå många svåra val.

Men är glad för din sons skull Mia att han har hittat det rätta vägen att gå nu.

Det ÄR tidigt att bestämma vad de ska bli redan i 9:an.
Det ser ju en annan själv nu. Inte blev man det man utbildade sej till.

Men Emil vet nu och satsar på det.

Det kommer gå bra för han. Bara det där att han går till skolan och är där visar ju att han är intreserad ut av just den utbildningen. Kommer ihåg hur skoltrött man själv var i den åldern.

Jag skulle ha blivit lärare….Ja det blev jag ju inte….

Bra med barn som vet vad dom vill…
Ettan bestämde sej i 6:an typ.
Tvåan fick ett meckar jobb när han var nästan 20 så han har snart jobbat i 3 år. Nu har han fått erbjudande om att skruva tävlingsbilar på fritiden i ett team. Annars är han utbildad på bussar.
Trean med sin dyslexi har inte kommit på nåt än, lite ströjobb. Han är 21.
Å minstingen 18 år, sista året på gymnasiet, samhällslinje, vet inte alls, pluggar på halvfart, massa rester så det blir komvux direkt.

Blandad kompott…

Som sagt, jättebra att han vet vad han vill pyssla med. Själv utbildade jag mig till skogsarbetare och maskinförare i gymnasiet. Har jag jobbat som det? Nejdå, jag har spikat lastpall, jobbat som vaktmästare, jobbat i industrin, inom räddningstjänsten… Allt annat än det jag utbildat mig för.