Hos oss var det ingen diskussion alls om var Malin skulle bo :o)

Anledningen till att jag frågar är att jag skrev en A-uppsats i sociologi med frågan varför mamman i de flesta fall blir boendeförälder omedelbart efter en separation. Jag gjorde då en undersökning (i form av en strukturerad intervju) på tio pappor och tio mammor, tänkte av rent intresse fortsätta min undersökning här inne :)

Här bodde barnen kvar hos mig medan pappan flyttade, det var aldrig fråga om något annat. Något jag idag inte alls tycker är självklart.

#1 ni verkar ha varit så rörande överens, det betyder mycket tror jag. Även om han inte varit vardagsförälder tror jag att Malin mått bra av att slippa de värsta stridigheterna!

#3 ja vi var överens om allt faktiskt, vi genomförde en mycket lugn och sansad skilsmässa och första åren efteråt så firade vi jul tillsammans också. Vi glömde ju i vår skilsmässoansökan att skriva in att hennes pappa har rätt att ha henne 14 dagar eller efter överenskommelse på semestern, det kom vi på året efter när det var dags för semester. Men det har aldrig varit något problem för det är självklart för mig att Malin ska få vara på semester hos pappa också.

Vi var också överens om att när hon fyller 12 år så skulle hon få bestämma själv hur mycket/ofta hon vill vara hos pappa, och det har vi också efterlevt. Kompisar och andra aktiviteter drar ju lite mera då. Men oftast är hon hos honom varannan helg fortfarande, men ibland spricker det :o)

en hos mig efter eget val och de två minsta hos mamman …..efter hennes val….

min son fick jag vårdnaden om,, då fadern av skrev sig vårdnaden,, o hade ingen kontakt med honom mellan han var 5 månader,, o 1 år,,

Efterssom det tog nästan ett halvår innan xet lyckades skaffa sig en lägenhet så bodde barnen hos mig. När hon väl hade sin lägenhet blev det varannan vecka trallen. Däremot har barnen alltid varit mer hos mig än om henne, det har iof nog mer med hästarna än med mig att göra….

Vore väl synd att säga att det inte förelåg en hel del "diskussion", men barnen följde med mig och har sedan dess (5 år sedan) träffat sin mamma varannan helg.

Hon bodde hoss mig men på vilkoret att jag inte flyttade ifrån vår bostadsort pga att ingen av oss hade körkort , det gjorde jag ioförsig senare men jag förökte verkligen 1.5 år att bo kvar men det gick inte att samrbeta med han alls då, när vi flyttade sa han inget men soc fick ha tredjeperson i umgänge som hjälpte till med hämtning och lämning,

Hos mig. Inget val här. Fast jag hade aldrig släppt barnen - de är ju så små!

Tolkade frågan lite annorlunda. Hade redan från dag ett delat boende varannan vecka, men startade med pappavecka eftersom det var jag som flyttade ut och behövde få komma iordning ett par dagar i lägenheten.

Jag studerade och hade haft svårt att få ny lägenhet så han flyttade ut. Vår överenskommelse var att de skulle ses så ofa som möjligt - minst var tredje dag. Och de sov över en-två nätter i veckan. Detta för att sonen bara var ett och behövde träffa pappa oftare än bara till helger. Tanken var att när han fyllt tre skulle vi börja med varannan-vecka, något som gnagde mig och tog emot men som jag med allt inräknat (svårigheterna i att ha två hem tex) ändå bedömde var det bästa för barnen (fördelen med att ha två närvarande föräldrar uppväger det mesta). Och för barnen uppoffrar man ju vad som helst.

Men barnens pappa träffade ny tjej bara veckor efter separationen och flyttade hux flux 20 mil bort för att bo med henne och hennes barn. Sen dess har de setts lite oregelbundet men ändå med inte alltför långa mellanrum. En period var de hos styvfamiljen en hel vecka i månaden (höll bara 3mån och höll på att ta livet av mig) medan de strax efter det inte såg honom på nästan ett halvår.

Jag hade för barnen önskat att det vore annorlunda, men samtidigt så gör man det bästa man kan och vi får det att funka :)

  Började med att pappan tog Jr under armen och stack sent en kväll från mamman. Då vart boedet vecka/vecka, gemensam vårdnad.

  Upp i tingsrätten, mamman fick ensam vårdnad. Pappan fick mindre och mindre umgänge för varje förhandling. Mamman började med umgängessabotage och dessutom började hon en process att ändra Jr efternamn helt till hennes. Dessutom ville hon att underhållet skulle betalas in på hennes konto, istället för Jr's, vilket resulterade i att hon avslutade det och flyttade till annat land (till Sverige).

  Efter 3 år kantat med sabotage och ärekränkning, ledsnade min sambo. Han sökte ensam vårdnad och fick det.
(Glömmer aldrig dagen då advokaten ringde och berättade att domen skulle bli komma tre dagar senare. Så fort jag såg hans nummer så visste jag att Jr flyttar hit nu. Upps, vad skulle jag säga. Min kommentar: "Om det är så att vårdnaden blir ändrad! Det första hon gör så kommer hon att överklaga!" Så blev det - men domen förblev densamma)

Så nu har grabben bott här med oss på Åland sedan han var 6 år (han fyller 9 i höst) Och ändå håller modern på med honom att det är synd att han inte bor hos henne, för det är så synd om henne.
När han ska till henne så pratar han om hur roligt det ska bli att få fara dit och träffa kattorna, kaninerna och kompisarna.

  PS! Så min familjedagvårdsutbildning är inte bortkastad alla fall, har faktiskt haft nytta av den under alla dessa år. Pappan ägnar sig numera mycket tid åt att engagera sig i fall där inte pappor/mammor får träffa sina barn. DS!

Min stoar son Har jag fått ha alldeles för mig själv. Visst finns det för och nackdelar med att vara ensamförälder. Den lilla sonens pappa lever jag tillsammans med. ibland när vi har haft diskutionen om hur vi skulle göra om vi skulle en dag separera har vi kommit fram till att ingen ut av oss skulle vilja leva utan den lilla….utan det skulle nog bli ett himla bråk om honnom.

Jag flyttade och barnen bodde ända från start lika mycket hos båda. Vi svor en helig ed om att aldrig bråka om barnen och den har vi faktiskt klarat att hålla. Det har stormat enormt runt i stort sett allt annat men barnen har vi hållit utanför!

Växelvis boende hos båda!

Mina barn var redan utflygna. Men nu har den yngste 29 år. På grund av arbetslöshet och flytt, blivit mambo

Sonen bodde hos mej. Det var inget snack om annat. Men pappan hade honom när jag jobbade kvällar.

Barnen bor hos mig och hälsar på hos sin pappa varannan helg, fast inte hela helgen. Mitt ex sa nämligen upp vårdnaden om barnen direkt när han stack ifrån oss, han har inget intresse av att ha något ansvar för dem tyvärr.

Bettan:
Usch, det är så tragiskt då föräldrar kan bete sig sådär som honom!
Hur ser det ut idag?

Nilla:

Det är hans helg att ha barnen och han väljer då att hämta lördag em sent alldeles innan middagsdags för att sedan ha dem över natten.

Han har ännu inte sagt när han lämnar dem på söndagen och för barnens skull hoppas jag att det blir på em, men jag tvivlar.

Jag tänker inte lägga mig i hur han förvaltar sina helger, för det kommer kastat tillbaka i mitt ansikte senare. Så länge inte barnen reagerar negativt så får han väl välja tider själv, jag orkar inte tjafsa mer, bara mina helger är mina och barnen är nöjda så skiter jag i resten just nu, han måste själv komma till insikt med vad han håller på med.

Han har ju en temperamentsfull liten svartsjuk 21-åring att hålla nöjd också, det måste man tydligen också ta med i beräkningen och som jag vetat i ganska många månader nu så går hon före både fru, barn, hund, släkt och vänner. Patetiskt men sant tyvärr!

#21 Min exman är likadan men är inte så ärlig som din… han låtsas vara totalt engagerad i sina barn när han i verkligheten skiter totalt i dem. Nu är de stora så nu klarar de sig, men när de var mindre kunde de fraktas runt hos 3-4 olika barnvakter på en helg för att hans temperamentsfulla något äldre kvinna (idag drygt 50!!) gick och går före ALLT.

#22 Ärlig är det sista man kan kalla min man, han är mytoman och har ljugit och manipulerat folk i hela sitt liv. Hade en dust med honom idag igen och kommer aldrig någonsin att förstå hur han tänker(om han nu gör det).

Han ska i alla fall hämta barnen så tidigt som 11,30 på lördag och sedan ha dem till 15.00 på söndagen. Jag ska passa på att tvätta, städa och gå ner till stallet och jobba med hästarna.

Vi har separerat två gånger. Första gången var jag gravid med mitt första barn så det fanns inte direkt så mycket annat att välja på än att barnet fick bo hos mig. Andra gången vi separerade var jag gravid med mitt yngsta barn och av samma orsak blev det hos mig återigen. Vi har däremot även haft ytterligare ett dilemma, nämligen pappans skiftjobb som under många år gjorde det omöjilgt för honom att ha barnen mer än varannan helg. Numera bor de däremot varannan vecka, sedan 1 år tillbaks ungefär, men ingen vet hur länge till det kommer funka. De ändrar ständigt på hans scheman så han aldrig säkert kan veta hur länge till det är hållbart.