Jag trodde att om man har ensam vårdnad så den andre föräldern enbart umgänges rätt och inte varannan veckas boende. Vet inte om det stämmer men har för mig detta. Trodde att man kunde begära varannan veckas boende om man har delad vårdnad samt bor varandra nära.

Det är inte bra för barnet att behöva gå på två olika dagis. Senare blir det ju skola och då vet jag inte hur man ska kunna lösa det.

Om du kan så tycker jag att du ska prata med pappan om det hela och om hur han tänker runt det hela gällande dottern.

Om du känner att du vill flytta ska du kunna göra det. Umgänge kan man planera och få det att fungera fast man bor en bit ifrån varandra.

Jag tror inte pappan kan få varannan-veckaboende mot din vilja när du har enkild vårdnad. Då tror jag han endast har umgängesrätt och måste gå till rätten för att få vårdnad först.

Visst är det bästa för barnen att de har samma tillgång till bägge föräldrarna OM bägge föräldrarna är överens om allt och är lika intresserad av barnen..  Samtidigt är det i barnens intresse att ha välmående föräldrar så mår man inte bra av att bo på en ort och vet att man kommer må mycket bättre på en annan ort så kan det vara det bästa. Då får man lösa umgänget efter bästa förmåga.

Allt ska utgå från barnens bästa och bland det viktigaste för barns trygghet är att föräldrarna mår bra:)

Tack för era svar! Jag håller med om att det bästa för barnen är fri tillgång till bägge föräldrarna, men i vårt fall är det för konfliktfyllt för att få till det bra. Jag behöver lugn och distans känner jag för att återhämta mig efter alt jobbigt. Fast tvivlet finns där… Jag var ju den som valde att lämna & den som alltså "tog sönder" vår lilla familj, även om det inte var alls bra mellan oss. Jag har så dåligt samvete och ska jag nu då flytta från sta´n så kanske jag är riktigt elak..? Vet inte hur jag ska tänka, men har aldrig trivts till 100 här. Juridiskt sett har jag ju rätt att flytta, och jag har kollat upp det där med vårdnad och boende. Det verkar inte som om det spelar någon roll för boendet att jag har ensam vårdnad. Jag vill absolut inte att sonen ska tappa umgänget med sin pappa, men jag behöver lugn i livet nu. Pappan är jätteledsen över separationen. Jag har försökt att prata med honom om att vi kanske ska försöka få det att fungera igen eftersom vi har barn ihop, men han verkar inte vilja det. Nu är dottern hos honom varannan helg och däremellan när det funkar. Men jag kan ju inte hänga upp mitt liv på att sitta & vänta på att han ska vilja ha henne mer då & då..? Det är väl vanligt att man flyttar en bit då man gått isär? Tilläggas bör att jag inte tycker att varannan vecka-boende verkar vara bra för barn. Så det skulle jag inte vilja ha även om vi fortsätter bo i samma stad.

Hur ska man tänka..? Hur mycket är jag skyldig att anpassa mig efter min dotters far? Så svårt…

Tycker du skall försöka fundera på vad som är bäst för dottern. Hur mycket sämre kontakt med sin pappa kommer hon att få om du flyttar? Vägs det upp av att du kommer att må bättre? Kan det vara så att du skall flytta, men vänta tills hon är något år äldre så att han och hon knyter an ordentligt först. Eller så har de redan gjort det? Finns det risk att hon när hon blir större kommer tycka att du svek och förstörde hennes relation med pappan?

Du vet vad du vill. Fundera på vad din dotter skulle vilja! Jag vet inte men jag skulle utgå från henne i mina funderingar om jag var i dina kläder.

Sedan så tycker jag att du diskutera det med pappan och även då tycker jag att ni skall utgå från dotterna behov och hennes situation nu och i framtiden.

--

Magnus

Är det så att du har ensam omvårdnad om barnen eller ENSKILD VÅRDNAD? Om dottern bor 100% hos dig är det inte samma sak som att ha enskild vårdnad (rättsligt så är du ensam vårdnadshavare/beslutsfattare).

Jag har två barn (med två olika pappor) och har haft olika lösningar.Vi har båda gemensam vårdnad och har alltså gemensam beslutsrätt.

Med min äldsta så hade vi till en början varannan vecka var. När han var ca 3 år började han hos dagmamma hos pappa och dagis hos mig. Vi bodde 3-4 mil mellan varandra och jag hade inte bil och därför hade vi inte samma barnomsorg. När han sedan började 6-årsverksamheten började han hos pappa eftersom vi ansåg att skolan där var bättre. Då var han 2 av 3 helger hos mig, alltså vardagar och var tredje helg var han hos sin pappa. Sedan hade han så många helgaktiviteter att han var varannan helg hos mig och det höll ända upp i gymnasiet. Men sen flyttade jag närmre och då hände det att han sov någon vardagkväll hos mig då han hade närmre till mig än hem till pappa från träningen. Nu är han mer hos pappa där han har sina kompisar.

Med min yngsta blev det rättsligt (inte mitt val) om var sonen skulle bo. Tingsrätten beslöt att sonen skulle skulle bo hos mig och att pappan hade rätt till umgänge torsdag-söndag varannan vecka. Då var sonen liten. Sedan rann det ut i sanden och vi bodde närmare 30 mil från varandra så det blev också dyrt att köra… Och jag hade inte heller egen bil så jag var beroende att få skjuts eller låna bil. Sedan många år tillbaka bor sonen 100% hos mig. Vi brukar åka på semestern och hälsa på pappa och bo hos vänner några mil ifrån. Vi kan tyvärr inte övernatta hos min exmake. Vissa år har pappan kommit någon gång och hälsat på. En gång har han övernattat hos oss.

Visst är det enklare om man bor närmre OM man ska ha gemensam vårdnad och omsorg. Jag vet flera par som skilt sig där de bor i samma område så att barnen kan gå i samma skola och ha samma vänner oavsett om de är hos mamma eller pappa. Det skulle jag tycka var jättebra. Men i mitt fall så med äldsta sonen så bor hans pappa i en stor villa på landet och jag bor i en hyresrätt och det finns inte många i samma ort som han bor i. Jag vill inte flytta alltför långt från vänner och släkt så att flytta 30 mil bort så det blir närmre till min exmake (yngsta sonens pappa) är inget bra alternativ heller.

Det finns ingen enkel lösning.

att ha olika dagis tror jag inte  är bra, beror väll på om pappan tänker försöka få ijenom varannanveckasboende, men ska han bara vara umgångesförälder så tycker jag gott du kan flytta, en timme emellan är ju inegnting som hindrar ett bra umgånge, skillnad hade kanske varit om du flyttat över hela landet,.  jag o min dotters pappa har ca en och en halv timmes bilkörning mellan oss,lite drygt, och det har inte varit några problem, vi möts offtast på halva vägen o lämnar över dottern, och om någon har en söndrig bil elr dyl så hjälps vi åt att köra hela vägen ibland,

Ha inte så bråttom att flytta det blir nog mindre stormigt och känslomässigt med tiden.

Vad jag har hört så har till och med bonus pappor rätt till varannan vecka så nog tror jag att han har det då. Så länge en person har varit med i en viss uppväxt så har dom rätt i det. Sen tycker jag som många andra här att du ska ta och prata med pappan för ni är två föräldrar och båda föräldrarna är minst lika viktiga. Tänk på ditt barn och hennes framtid. Det är mitt råd.

#8 är enbart föräldrar och ev andra vårdnaddshavare som har RÄTT att ha umgånge.  som bonus" har man inga rättigheter alls, vad har du hört detta???

#8 Det är endast vårdnadshavare, biologiska föräldrar samt i vissa fall mor-, farföräldrar som har rätt till umgänge så jag undrar precis som #9 var du har hört att bonusföräldrar skulle ha den rätten?

Först kan jag säga att jag inte har några barn…Men jag har läst vad du har skrivit och vill bara säga att lyssna på ditt hjärta…Du är mamma och flytta dit DU kan hämta kraft och väx.

#9 & #10

Det är så att ett par bekanta till mig. Sa att det var så när han och mamman flyttade isär och han är inte den biologiska pappan. Så dom turas om att ta hand om flickan. Så hon hade igentligen kunnat strunta i bonus pappan? Han var med från början, men bara under en kort period bodde dom tillsammans.

#12 han har inga juridiska rättigheter nej, men om han fungerat som pappa under hela uppväxten så kan det ändå vara bra för barnet att han finns kvar i bilden, inget fel i det, men juridiskt nej,,,

#12 ja, hon hade kunnat strunta i honom) Enda gången jag kan komma på att någon annan än den biologiska pappan har rätt till vårdnad är om den nye adopterat barnet.. Då blir ju denne automatiskt vårdnadshavare…

Men hade barnet och bonuspappan en bra och stark relation så var det nog ett bra beslut iaf att han fortsätter träffa barnet:)