Hej Magnus/nusmag,

Jag & sonens pappa seprarerade när sonen var omkring 6 månder. Nu sedan ca 2 månader tillbaka har hans pappa honom varje tisdag från morgon till eftermiddag samt en natt i veckan. Varannan helg och varannan tors-fre. Det funkar jättebra, sonen är alltid glad över att pappa kommer och hämtar honom och sover och äter jättebra hos pappa. Men samma för oss som för er, när han kommer hem vaknar han alltid jätteledsen flera gånger första natten och jag kan inte ens gå på toaletten när jag har honom utan att han är med.

Vi har också försökt att ibland sitta tillsammans och äta frukost eller ta en heldag tillsammans så sonen ser att vi kommer överens och att vi båda finns där för honom. Hans pappa vill ha honom mer och det förstår jag men just nu är det inte aktuellt och det är ju för sonens skull. Dock är hans pappa alltid välkommen hit och träffa honom närhelst han vill.

Jag tror ni bara ska ge det tid om separationen och denna situation med växelvis boende är nytt för pojken. Han kommer att vänja sig och förstå att både mamma och pappa finns kvar. Kanske kan han under din vecka få träffa sin mamma över en fika eller så bara för att få träffa henne, kanske kan det underlätta så det inte går precis 7 dagar emellan. Det handlar ju inte om att barnen inte trivs hos sina pappor utan jag tror helt enkelt det är så när de är små och kanske man som mamma gått hemma med dem första tiden i livet, ammat osv.

Hej Mads!

Och tack för ditt svar. Vi får väl se hur det går, han kanske vänjer sig under sommaren. Men tipset att mamman komer och hälsar på ibland var bra.

Förmodligen så är man nog lite egoistisk som vill ha sonen lika mycket. Det är ju hemskt de dagar han inte är är. Men till saken hör också att mamman bor tillsammans med en ny kille, och det känns inte så där jättebra att sonen kommer att tillbringa mer tid med honom än med mig. Usch, det där lät också hemskt egoistiskt. Självklart vill man att han ska komma i första hand och ha det bra.

Tycker inte alls du är egoistisk, ett barn är 50 % mamma & 50 % mamma. Ni båda är precis lika viktiga i hans liv. Jag och sonens pappa har haft många problem och kommer inte alls överens alltid, men oavsett vad jag personligen tycker och känner så är min son värd sin pappa lika mycket som mig.

Alltid tufft när den andra träffar någon kan jag tänka mig, det har inte hänt ännu för oss vad jag vet men kan ändå lite sätta mig in i känslan. Min sons pappa berättar inte allt för mig och jag misstänker att ett par tjejer fått träffa min son. Jag vet inte ens hur hans pappa bor för ag är inte välkommen där.

Men du är hans pappa, det kan ingen ta ifrån dig. Och betvivla inte en sekund att någon kan ta din plats för det kan de inte. Tro mig, barnen vet i sitt hjärta var de hör hemma och vem som älskar dem och finns vid deras sida. Pappa är alltid pappa och likaså tvärtom.

Man får tänka egoistiskt, det gör man av kärlek.

Kram Madde

Ja, du har nog rätt i det. Det är bara jag som är hans pappa och man vet att den platsen kan ingen annan ta. Och som sagt, förhoppningsvis kommer pojken att vänja sig.

Tufft att ha det så. Vi har ändå en ganska bra relation, jag och mamman och vi är alltid välkommna hos varandra.

Och återigen, tack för ditt svar.

Kram

Så lite så. Du är pappan, glöm aldrig det även när det blir jobbigt.

Kram Madde

Mitt barnbarn som är 3 år, är hos sin far varannan helg. I början var det jättejobbigt, hon ville inte sova, inte äta, inte göra någonting. Han ringde de första helgerna nästan hysterisk hem till mig. Jag sa bara åt honom att ta det lugnt, hon vänjer sig. Detta var i november förra året.

Nu går det jättebra. Även om han sitter i en liten lägenhet, så kan hon leka där. Hon sover och äter bra hemma hos honom. Sen går han ut mycket med henne till lekplatsen. Han har ju bara en etta med kök.

Så jag tror att om du bara ger det tid och får honom att förstå att ni båda finns där, så går det bättre och bättre. Ibland ville Josefin bara ringa hem till mamma och prata. Det kan hjälpa.

Nu är ju mitt barnbarn äldre, så det kan ju göra lite skillnad. Men barn är anpassningsbara och de vet vem som är mamma och pappa. Ingen kan ta era platser. Ingen ska tvinga barnen till det heller.

Jag har ingen erfarenhet av det när de är så små. Men min son bodde växelvis oss hos när han var ca 8-12 år. Det funkade bra.

Ge han bara lite tid så kommer det att funka bra ska du se.
Det kommer att fungera bättre ju längre tiden går, tror jag.

Är det länge sedan mamman och du gick skilda vägar?
Kan vara så att sonen är rädd att mista både dej och sin mamma.
I så ung ålder kan de lätt drabbas av separationsångest.
Så ge det bara lite tid så kommer att att ordna upp sej.

Kram

Ni har nog rätt båda två. Och det känns ändå bra at det fungerar så pass bra när han är hemma hos mig, det har aldrig varit några problem. Det är väl så att man får vänta och se hur det utvecklar sig, förhoppningsvis vänjer han sig snart.

Mia-38: Nej, ca ett halvår, i början bytte vi oftare.

Tack för era svar.

Kram

Jag har själv ingen erfarenhet av växelvis boende men har både syskon och kompisar som har det. Deras erfarenheter är att det är lättare att introducera det växelvisa boendet ju yngre barnen är eftersom små barn har lättare att anpassa sig till nya miljöer och växer in i det så att det är naturligt för dem när de kommer upp i skolåldern. En förutsättning tror jag personligen är att man iaf har en hyfsad bra relation med den andre föräldern.

Och precis som Mads säjer så kan ingen ta ifrån dig det faktum att det är du som är pappan:)

#nusmag….vad jag önskar att mina barns pappa kunde resonera som du….blev alldeles tårögd….barnens pappa har också träffat en ny tjej som inte känns helt ok kring MINA barn…kommer heller inte överens med pappan…

Jag känner som så att bor man nära och vill ha växelvis boende för sitt barn, så ska man försöka ordna det hela. Vigtigt är ju då att man försöker sammanarbeta så mycket man kan. Tror även att ett litet barn kan klara av detta hela då den känner både sin mamma och pappa.

Här har det inte blivit så att vi har växelvis boende utan det är jag som tar nästan hela ansvaret ang. den lille sonen. Önskar att jag hade kunnat lösa det så att pappan allfal skulle ha han var annan helg, men det verkar inte ens funga det. Sååå då har jag fått göra som så att jag har två barn helt ensam heltid.

Om man bara kan komma överens och prata igenom saker så är det ett mycket stort plus kan jag bara säga!!

För tillfället fungerar det jättebra. Pojken bor varannan vecka hos mig nu och det går så bra. Vi har det så kul dessa veckor, synd bara att de går så fort .

Magnus: kan tänka mig det:) Jag skulle inte vilja vara ifrån mina så länge. fast en helg skulle kunna vara skönt…

#13 Kan bara hålla med dig

Sonen är ju hos sin pappa en dag i veckan mellan 9-17 samt sen en övernattning där han hämtas tex fredag morgon och lämnas lördagkväll. Det funkar bra, men längre skulle jag inte vilja vara utan honom än när han är så liten, men vi siktar på varannan vecka till nästa år. Det är u mycket beroende på hur barnen klarar av det också klart. Man får testa sig fram och se vad som funkar.

Det finns forskning som säger, att barn har svårt att klara varannan vecka-schema innan 3-4 års ålder. Detta pga att de har kort närtidsminne, vilket gör att de delvis "hinner glömma" den andre föräldern på 7 dagars tid. Anknytningen är störst till modern de första 3-4 åren, då har barnen i regel större behov av sin mor än sin far. När barnet når 3-4 års ålder, menar samma forkare att det är moget att träffa båda föräldrarna ungefär lika mycket. (Men det skiftar naturligtvis med indivd.)

Ett alternativ kan vara att ha kortare pass mellan varje byte. Det blir fler byten, vilket barnet också kan uppleva som jobbigt, men det hinner inte "glömma" den andre föräldern, varför de kan känna sig tryggare. Vi hade i början 2-3 dagar åt gången, med lite övervikt för mig som mor, fördelningen blev ca 60/40 %. Allteftersom barnet blir större och klarar mer, kan man ändra schemat till exempelvis 5-5-2-2-5-5-2-2.

Om ni pratar med familjerådgivningen, kommer inte heller de att rekommendera varannan vecka-schema innan 3-4 års ålder. De flesta familjerådgivningar rekommenderar inte heller kortare pass, utan att barnet skall bo hos sin mor och ha far som umgängesförälder tills dess barnet nått 3-4 års ålder. Därefter kan man öka upp vistelsetiden hos fadern, menar de, då barnet vid 3-4 års ålder ofta får ett ökat behov av pappa.

Socialstyrelsen har givit ut en bra skrift att läsa:

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2004/8559/2004-110-14.htm

Läs den, kontakta familjerådgivningen för råd, även BVC kan säkert ge en del bra tips. Det viktigaste är att ni som vuxna anpassar er efter de behov ni ser att just ert barn har. I den mån ni vuxna fortfarande kan kommunicera med varandra, vilket inte alltid är en självklarhet.

Bra info Fidelina.

Ska genast läsa socialstyrelsens skrift.

Nu ska vi se… Jag har haft "förmånen" att bli lämnad för en annan kvinna när jag var gravid med vår yngste son. Den store grabben var sex och lillen knappt fyra månader när skilsmässan var ett faktum…

Vi började med korta pass, en övernattning, ett par dagar i veckan när lillen var 10 månader, innan dess så var det besök som gällde. Sen ökade vi på med två nätter på helgen. Jag snålade med mammadagarna för att få ledigheten att vara så långt det bara gick, skarvade med semester men när lillkillen var 16 månader så var jag av ekonomiska skäl helt enkelt tvungen att börja med varannan-vecka även för honom. Jag har bar på en enorm ångest inför detta. Var rena nervvraket tillslut. Jag ville/vill inget hellre än att ha honom nära mig men jag måste ju jobba för att dra runt alltsammans oxå!

Nu har vi kört varannan-vecka i snart ett år och det har fungerat ganska väl! Jag kan tycka vad jag vill om mitt ex men han är en bra pappa och den nya kvinnan är trots allt vettig att ha med att göra. Hon tänker ungefär som jag runt barnen så på det viset har barnen haft tur mitt i all kaos.

Jag har inte märkt att han mår dåligt eller är förvirrad men så har vi oxå en "ritual" vi gör varje gång han kommer hem. Något jag började med redan i början. Vi går och kollar huset tillsammans. "Var är hunden? Var är nallen i lampan?" osv. Återknyter det han lämnade veckan innan.

Jag är dessutom väldigt restriktiv till att blanda in nya människor i vårt liv. Går inte gärna på kalas med honom där det är en massa människor vi inte känner. Det är många nog ändå för honom att hålla reda på som det är nu. Lite trist kan tyckas men så gör jag tills han blir ännu lite äldre i allafall. Jag vet att pappan och den nya resonerar ungefär likadant.

Vad jag har märkt är att han är att han och storebror har blivit rätt taighta, trots ålderskillnaden på nästan sex år. Storebror är ju den som är konstant hela tiden var lillen än är så det förvånar mig inte. Det glädjer mig samtidigt som det gör ont i mammahjärtat en smula över att det ska behöva vara så här.

Vad jag vill säga med hela denna utläggningen är att det går med varannan-vecka, även med små barn under tre år. Det är inte det ultimata men ibland så ser verkligheten ut på ett sätt som gör att det inte går att lösa enligt alla experter. Återigen så har jag och mitt ex hela tiden kunnat föra en bra dialog om barnen, alla har det verkligen inte så. Min store pojke har varit den av grabbarna som mått sämst, så här långt i allafall. Han minns ju och saknar livet när allt var "som det ska vara" så att säga.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

min son är 3år och vi har haft varannan vecka sen han var 2år.. Vid far sin vad ja förstår går de rätt bra..  Men när han kommer hem till mig är han ett plåster.. Ja får inte göra mycke om inte han kan vara med..  Vid hästarna vill ja inte ha med han ut.. Men de handlar om 1 till 2h och han får umgås med sin gammelmormor och morfar men de är svårt oftast kan ja övertala han men inte alltid och då är de bara och hoppa å träna hästen.. När veckan närmar sig sitt slut så är han inte mitt lilla plåster längre utan en riktigt go och glad unge..