Detta var bara en liten historia, sann nog, men det visar hur viktigt det är att ta barns oro på allvar. Det som de tycker är läskigt är just läskigt för dem, hur "löjligt" det än kan vara.

Men man kan alltså lösa det med lite "oortodoxa" metoder som i exemplet här ovan. De grabbarna tyckte det var läskigt att gå på utedass så det var vi ju tvugna att lösa och jag fick bara denna idé om att jaga iväg dass-monstret :o)

Jo, varianter på det temat gjorde man ibland när barnen var mindre.

Värre nu när dom är lite äldre och "klokare". Att snart vara 15 år, bo på landet och vara mörkrädd är inte lätt. I den åldern är man dessutom tillräckligt logisk för att förstå att det inte är varken logiskt elller rationellt, men lik fb är man mörkrädd….

Ja då är det inte lätt. Har ni försökt gå igenom vad hon/han tycker är så läskigt med mörkret? Inte säkert att det funkar heller iofs.

Jo, vi har pratat ganska mycket om det i vissa perioder. Det är aldrig problem om någon annan av systrarna är med, men själv funkar det inte. Hon är medveten om och kan resonera runt det icke rationella i rädslan. Men det hjälper inte.

Känner igen detta från mig själv. Ända tills jag var 22 var jag lika mörkrädd som hon är. Men som 22 åring och nyskild (inga barn i det korta men intensiva äktenskapet) flyttade jag ut i en liten stuga på väsköttaslätten. Den vintern, 1986, var det svinkalt och blåsigt. Jag var helt enkelt tvungen att välja mellan att frysa eller övervinna min rädsla och gå de 50 metrarna i mörkret till vedboden för att hämta in ved till kökspannan. Så jag har all förståelse för hur hon känner, men det hjälper ju inte henne just nu….

Nej det är bara att acceptera och stötta henne och sedan hoppas att det "försvinner".

Min bonusdotter hade ofta mardrömmar och var rädd. Då jag hade en indiansk drömfångare satte jag upp den i hennes rum. Hon var väl 7-8 år. Berättade om fångaren för henne och visade att det satt vid fönstret och fångade de onda drömmarna. Efter det hade hon inte mardrömmar. Visserligen inte lika utarbetad som din härliga dass-monster jakt. Men med tanke bakom och det fungerade. Själv blev jag utan drömfångaren i vårt rum…

Alla knep är bra. /Vanessa

Drömfångare är bra.

När jag var scoutledare på junior så fick barnen göra sig en var sin drömfångare och det var flera stycken som sa att de hjälpte :o)

Jag tror också att drömfångare kan vara väldigt bra.

Några av mina barn har tidvis varit lite rädda för spöken och det som hjälpt dem har varit att de dels fått sova bredvid mig/oss och sen har jag sagt att jag inte tror på spöken själv men om det ändå skulle komma nåt så skrämmer jag sk*ten ur dom för så arg blir jag om de kommer och skrämmer mina ungar…

Barnen har alltid somnat om i godan ro och än har inget spöke vågat komma i närheten av mig !

Hahaha ja men det var ett bra tips, att hota med att skrämma sk**en ur eventuella spöken :o)))

Jag har sagt till min dotter att man inte ska vara rädd för spöken för de är offtast snälla. inte mer rädd för dem än för vilken levande som hellst. Hon har aldrig varit rädd för dem heller, mer nyfiken,,