Vilken jobbig sits. Kan någon annan kliva in som manlig förebild? Sedan angående pappans frånvaro, vad beror den på? Avstånd, ointresse, annat? Hur gammal är din son? /Vanessa

Varför vill inte pappan ha någon kontakt?

Men din stora pojke är 9 år om jag minns rätt? Jag tycker att du ska sitta ner med honom och förklara ärligt varför, kanske inte alla detaljer men i stora drag. Barn är smarta.

Nä,jag är lite tvärtemot här.Jag tycker att det är pappan som ska förklara varför han gör/inte gör saker.Det är inte din sak att göra det,inte heller ditt ansvar.I det läget tycker jag det är bättre att säga "jag vet inte,du måste fråga pappa".

Jag tycker självklart likadant om det är mamman som är frånvarande.Vi kan alla,kvinna,man,mamma,pappa bara ta ansvar för oss själva och våra egna handlingar och val.Andras val och handlingar måste de ta ansvar för själva.

Hoppas ni hittar en annan bra manlig förebild!

Ja visst borde pappan förklara men om han vägrar?? Då får man tyvärr ta på sig den otrevliga koftan och förklara för barnet så inte barnet får för sig att det är hans/hennes fel. Barnen ska inte drabbas av att de har en förälder som inte vill ta ansvar. Sedan spelar det som sagt ingen roll om det är mamma eller pappa.

#4 Det jag tycker barnet drabbas av är förälderns ointresse.

Jag förstår hur du tänker,barnet behöver någon sorts förklaring.Jag tycker iaf att det är fel om man inte uttryckligen säger "jag tror att det beror på….eller det kan bero på…".

Jag tycker också att dels kan förklaringen bli helt fel dels kan barnet senare tro att man ljög - vad händer om den andra/andre föräldern senare säger det?Om inte den själv pratat med sitt barn?

Jag har t ex hört en boförälder säga "h*n vill aldrig träffa sitt barn"…och samma barns andra/andre förälder har sagt "jag får aldrig träffa mitt barn…".Jag som vuxen vet inte vad som är sant i ett sånt läge och det är bl a därför jag tycker att barnen själva åtminstone förtjänar att få veta sanningen!

Självklart kan man inte säga annat än att man tror att det beror på det eller det och tillägga att han/hon måste fråga pappa/mamma för att få veta säkert.

När jag skilde mig från min dotters pappa så var vi överens om att aldrig säga något illa om den andra inför henne, och det kan vi konstatera nu efter 12 år att det har ingen av oss gjort.

Min sons pappa har bara några gånger kommit ihåg att han har en son och det har varit när han har varir så full att han knappt har kunnat stå på fötterna. Då har han ringt och viljat komma och hälsa på. Då har det funnits ett himla intresse för det barnet som han annars inte bryr sig om.

Jag har vid ett tillfälle försökt att ta kontakt med pappan via en sosialsekreterare som jobbar med familjer som har liknande broplem. Pappan ville träffa sin son och man bestämde en tid. När den tiden var så kom hans pappa inte så klart. Detta visste jag nästan om i förväg att han inte skulle dyka upp. Så hade man ju en lessen son att ta hand om. Jag lider med han verkligen och försöker att ta hand om han på bästa sättet.

Han har just nu en styvpappa som är pappa till hans lillebror, men han visar väldig sällan intresse för någon ut av barnen. Jag har alltid med mig barnen vart jag än går. Min sambo har alldrig tid för pojkarna.

Var jag och barnens mormor försöker nu är att hitta på en massa rolika saker med barnen. Ska ha ett rigtigt stort kalas nu till min stora son till feb. då han blir nio år. Han har haft ett mycket jobbigt tid det senaste eftersom hans morfar gick bort förra året i Maj. Det blir det första födelsedagen utan morfar.

För mig är det svårt att svara på min sons frågor varför pappan inte har kontakt med han, eftersom jag inte vet svaren själv. Pappan är nog inte villig ens att svara sonens frågor. Jag har försökt själv att prata med hans pappa via telefon men han är som en vägg. Det går helt enkelt inte.

Jag blir glad när jag hör att det finns pappor som tar sitt ansvar fast man inte lever längre till sammans. Det finns ju facktist även mammor som inte vill ha kontakt med sina barn.

Ja det spelar ingen roll om det är pappa eller mamma som inte vill ha kontakt, det är lika sorgligt.

#7 Nej,vad tråkigt.Då kan du bara säga att du inte vet och inte förstår varför.Det låter bra att ni kvinnor håller samman!

När man ska förklara för barnen så är det viktigaste att man inte pratar negativt om pappan. Du kan t.e.x att han har det jobbigt på andra sätt för det har han ju uppenbarligen, och att det kan vara orsaken till att han inte tar kontakt. Fråga sonen om han vill att du ska försöka hjälpa till en gång till med kontakt.

Jag har kämpat i flera år för en bra kontakt med en av dom stora sönernas pappa. När han var 14 år orkade jag inte kämpa mer. En dag när sonen var 16 år så sa han till mig när han var arg och ledsen att jag inte hade försökt tillräckligt. Ja det var hans syn på det, det blev mitt fel men vi pratae sen om det och han förstod hur mycket jobb jag hade lagt ner under åren.

Det är också vår skyldighet att hjälpa bernen med kontakten, men jag vet hur tufft det kan vara när pappan motsätter sig, lovar men inte komer osv. Ett råd är att prata med pappan och försöka få honom att förstå hur viktig HAN är för sin son. Många gånger handlar det just om rädslor och att känna sig åsidosatt. Om det inte fungerar att du pratar med honom så kan du ordna ett möte på familjerätten, där kommer dom att prata för sonen och pappans viktiga roll.

Jag hoppas att det ordnar sig för din son och hans pappa!

Min son träffar sin pappa,, varannan helg då de fungerar som de ska,, men dock verkar inte sonen få vara en i familjen,,  hans fars nya har egna vuxna barn där hon även har barnbarn,..

Sonen verkar i bland väldigt ledsen o nedstämd när han kommer därifrån,..  känner mig i bland maktlös .. vet ju samtidigt att han är i behov av sin pappa,, samtidigt som jag ser hur dåligt han mår,,

Men skulle aldrig säga något negativt om hans far .. och om vi snackat i telefon (sonens far o jag) o vi blir sk ovänner,,  så pratar vi inte mer innan sonen har somnat eller han är i skolan,, o reder ut,,,

Men intresset för sin egna son saknar han,, o jag orkar inte hålla på o kämpa mer,, utan gillar mest läget nu,,

10# Jag har försökt att få famijerätten at ta kontakt med pappan, men enligt reglerna här så måste föräldrarna komma först överens om att boka en tid hos familjerätten samt skriva under en lapp där man har godkänt detta. Det var en sosialsekreterare som kontaktade pappan, men han kom alldrig som han lovade. Det går inte att prata med pappan. Han vill då ha kontrollen över mitt liv….om han har kontakt med sonen. Kan inte lämna ut tell nummer till pappan heller då jag har gjort detta förrut och blivit trakaserad via telefon på nattetid. Har inga bevis att det var han…polisanmälde det hela men det hjälpte så klart inte. Har bara haft misstankar om att min sons pappa låg bakom dessa samtal.

Men fy så trist Mirjami, märkligt att vuxna människor inte ska kunna uppföra sig :o(