Hmm jag tolkar det som ett uttryck av gränstestning. När han är lugn får du nog försöka förklara för honom att det inte är ok att bete sig så även om man blir ledsen för att man glömt/missat något…. men det är inte lätt….

Nej det gör jag förstås, och jag vet ju att vi tar oss genom det här tillsammans. Men är lite paff inför just den här sortens uttryck bara. Gnäll och gråt hör inte till de vanliga trotsmetoderna här hemma. Jag avdramatiserar hans katastrofer och avstyr det mesta - och det är onekligen skönt att slippa ritande på väggar, kastandet av porslin och/eller skrikandet den här gången. Men han måste ju lära sig att allt inte kan blir exakt enligt hans detaljplan hela tiden, annars blir livet svårt för honom :/

Ja de har lite svårt att förstå att världen inte lyder deras minsta vink :o))

ja det där är en jättesvår situation,svårt o ge råd med efts alla e olika.sitter o ler åt din beskrivning av 6 åringen. låter precis som min 14 års tjej..

du får försöka tackla hans utbrott nästan som med dotterns,kanske bara mer mjukt men bestämt,ofta när dom kör den där gråtgrejen o gnällandet är det för o spela på ens dåliga samvete o blödighet för sina barn,min yngsta gör oxå så först ofta gråt o gnäll sen byter hon taktik om d inte funkar o skriker slår i dörrar o säger att jag är minsann inte hennes mamma!! ..sen är hon så medveten så går inte det(hon e 4 år) kommer hon o pussas o kramas o säger mamma jag älskar dig m.m.såå oskyldigt så..

#4 Hahaha, det där "du är inte min mamma" har min dotter kört med tills det slitits ut helt nu! Varianter är "jag önskar att jag inte hade någon mamma" eller klassikern "jag är inte ditt barn längre".

Har din dotter flyttat hemifrån än? Det gjorde min redan i 1,5års åldern.. Skönt att dessa perioder varavas av harmoniska och kärleksfulla tider annars skulle man ha noll självförtroende som förälder ;)

ha-ha! nää den ungen kräver att jag ska flytta!!

Ja du, du om någon vet vilken urusel mamma jag själv rankar mig just nu. ;)

Min treåring skulle btw inte bo här längre i förrgår. "Jag ska inte bo här längre mamma. Jag ska flytta ut i skogen och frysa ihjäl under en gran". Den du! *skratt/gråt*hick*

När det gäller din fyraåring låter det som en väldigt typsik just fyraåring. Den där känsligheten, gråten, att livet RASAR - allt detta är vanligt i den utvecklingsfas som kommer just runt 4 år. DET gör det inte alls det hela lättare i sak, men kan ändå vara skönt att veta. Jag har sett flera på nära håll (och haft en) med just detta beteende. Det jag tycker är viktigast i dessa lägen är att minas att dessa känslor kan vara oerhört skrämmande och svåra för barnet och att det kan vara förfärligt att lämnas ensam med så starka känslor. Tänker ofta på det - att ett barn kan uppleva sina egna känslostormar oerhört skrämmande, speciellt om det lämnas ensam med dem.

För mig är det alltid viktigt som bas att vara påläst - kunskap om barns utveckling och bra böcker om barnpsykologi/"uppfostran" etc är en bra grund. Jag läser ju, förutom ren utvecklingspsykologi då, mycket attachment parenting-stil, som min favorit den danske barnpsykologen Jesper Juul. Rekommenderar varmt! Själv skulle jag nog gett upp många gånger utan hans böcker!

Sedan handlar det mycket om bekräftelse för mig. Att alltid - och jag menar alltid - bekräfta barnets känslor. Att ha gränser och sätta stopp, men även i detta alltid bekräfta vad barnet känner. Känslorna är sanna till 100% för barnet - även om vi tycker att en felhanterad smörgås är larvigt i sammanhang som världssvält och klimatförändringar, så är det ALLT för den 4-åring som får sin macka rostad trots att han ville ha den orostad. Eftersom känslan är sann för honom förtjänar han att få den bekräftat - BEHÖVER han få den bekräftad. Att bekräfta en känsla har inget med vad som händer i övrigt att göra. Det går utmärkt att bekräfta hans känsla, men ändå inte ge honom en ny smörgås. Bekräfta känslan, men inte alltid ett beteende. Men detta vet jag ju att du redan gör! =) 

Sedan finns en sak till som ofta räddar mitt förstånd. Tanken att detta går över! Ibland går det inte att "lösa" eller "hjälpa" - ibland handlar det bara om att hålla fast vid tanken "detta är en fas - den går över". Lite av ett mantra för mig i tider av kraftiga utvecklingsfaser! ;)

 När det gäller at vara konskevent är detta för mig ngt av det mest överskattade som finns. Jag använder konsekvens av och till, i perioder mer eller mindre, men det har aldrig varit ngt jag trott på som en ledstjärna. För mig är att lyssna på barnet, sätta gränserna runt MIG och respektera barnets gränser, bekräfta känslorna men inte beteendet (när det är negativt), bekräfta beteenden jag vill ha och att uppmuntra barnets vilja att sammarbeta vilktigast. Lyssna, bekräfta, respektera, sätta gränser, sammarbeta är nyckelord.

Fast just nu borde jag hålla käften. Just nu har jag en 3-åring och en 5-åring, som enligt boken borde vara _mellan_ två kraftiga utvecklingsfaser - och sista veckan har de tävlat i att strunta totalt i allt jag sagt. Har aldrig blivit så provocerad av dem totalt sett som sista veckan! Ska nog läsa lite mer böcker jag…..flin*

Jo, sista ordet bara. En annan sak som hjälpt mig är ngt jag läste en gång. Att hålla i minent att jag är en vuxne, att barnet inte är min fiende och inte gör detta _mot_ mig, att barnet är den som vacklar och är förvirrad och att jag är den starke, vuxne som kan hjälpa. Min fiende är ofta att jag själv känenr mig så hjälplös och som om barnen har makten - kanske en våda av att ha viljestarka barn. dessa tankar har då hjälpt mig att räta på ryggen igen.

Tack btw för att du skrev om detta - jag behövde verkligen påminna mig själv om det jag just skrev!  

Ja min dotter "flyttade" nog ett antal gånger när hon var liten *ler* nu blir man mer behandlad som om man var någon kvarlevande relik från stenåldern!! Detta då jag inte tycker att den musik hon gillar är något bra, en del av de kläder hon bär tycker jag ser för jävliga ut och så vidare…. *S*

Men jag brukar trösta mig med att det var samma när jag själv var i den åldern :o))

Dottern har just kommit in i 3-års trotsen… Värre humör än vad mamma kan ha ibland..:) Sonen hade en hemsk 6-års trots men annars hur lugn som helst….fram tills nu. Hans plastpappa (dotterns pappa) lämnade oss hastigt och lustigt helt utan förklaring. Uppdagades sedan att han hade en affär med sin brorsas tjej…. Sonen har varit helt förkrossad och jag kände jag inte klarade det själv utan tog hjälp av BUP istället…