Ja faktiskt så får jag höra sånt ganska ofta, kanske mycket för att jag pluggat så länge och haft mycket yngre människor som klasskompisar. Men det gör mig mest besvärad. Jag vill varken ses som offer eller förebild för jag känner mig sannerligen inte som något av dem.

Sen den där eviga frågan; hur klarar du av det egentligen!?

Den är så löjlig!! Jag menar, vad är alternativet?? Ska man lägga sig ned och skrika och gråta och slå med knytnävarna i golvet..? eller jo, det gör man iofs ibland - men sen reser man banne mig på sig, snyter sig och går och lagar middag åt barnen. Show must go on liksom.

Med det sagt så tycker jag nog ändå, lite i smyg, att singelföräldern, om någon, är den moderna tidens vardagshjälte - om än i det tysta.

Jo, kan på ett sätt förstå hur du menar. Medlidande har jag aldrig förstått mig på, life is life och man gör det bästa av situationen, några alternativ finns inte.
Men samtidigt tycker jag det kan kännas ganska skönt att höra att man faktiskt gjort skilnad. Att man bara genom att vara den man är i den situation där man är fått folk att tänka till och inse att dom har möjligheter, inte bara problem.

när jag läste på komvux med 2 små barn hemma upplevde jag samma sak.det är nog så att vi singelföräldrar är bättre på o planera o fördela vår tid,från jag kom från skolan tills dom lade sig var min fokusering på dom,efter 19.30 var det läxor m.m. som gällde..

dom i klassen utan barn hade så mycket annat som träning,ut med kompisar m.m. i det läget är det en nackdel att bara ha sig själv o tänka på om man inte är diciplinerad nog..

Det är nog där poängen ligger, vi blir så illa tvugna att planera minutiöst för att få ihop pusslet, något som icke-singelföräldrar inte har någon förståelse för eller förstår hur man gör.

#3 somnade dina barn 19.30! Åh dela med dig av hemligheten, är det valium eller whiskey eller klubbar man dem över huvudet bara? Det är ungefär bara de alternativen jag har kvar ;)

Igår när jag kom hem med tåget mötte jag en av papporna i dotterns klass (pappa till hennes fn bästis tom) och han började prata lite. Han sa att han och hans fru hade pratat om mig vid middagsbordet och undrade hur jag fixade det med dottern från skolan då han och hans fru fick pussla ordentligt för att få det att funka. Jag vet inte riktigt vad han menade egentligen men så pass ovanligt är det alltså med ensamföräldrar här att vi är tillräckligt intressanta att prata om vid middagsbordet. Vet inte om jag ska känna mig smickrad eller förnärmad?

Hahaha det var sannolikt i största välmening så du ska nog känna dig smickrad. Han erkände ju att de uppenbarligen inte skulle fixa det :o)

ja ,, jag har i vissa situationer,, i min umgänges krets fått höra hela tiden,,  (blev själv med min son när han var 5 månader o pappan av sa sig gemensam vårdnad o kontakt), HUR HAR DU ORKAT,, osv,, jag skulle aldrig orka leva själv med mina barn osv,, men Jisses,,  oavsett om man är 2 så finns de ju absolut inga garantier,, o har man de tänkandet,, ska man absolut inte skaffa första barnet heller,, om de nu skulle skita sig ,,  ska man som förälder bara ge upp o skita i allt???,, man tar väl ett ansvar på sina axlar när man får barn,, som oxå är våran PLIKT att uppfostra o ta hand om,, NEJ ner med foten o säga,, Jag VET jag kan,, jag VILL,, o jag SKA,,  människan är starkare än man tror ,, även om allt inte alltid är en dans på rosor,, Men VI blir starka,,

jaa, hur har man orkat många gånger: både som ensamförälder, men även i en tvåsamhet, som inte alls funkar, snarare tvärtom

Jag känner som såhär, mycket hellre ensam, än tillsammans med en person som hela tiden gör ens allmäntillstånd eller situationer värre, ideligen, DET är mycket värre!

Jag ser det så här istället: hur orkar man leva utan sina barn?? Jag skulle gå under om barnen togs ifrån mig. Hellre själv med fem barn än leva utan ett enda.

Ja den tanken vill jag inte ens tänka att inte ha barn!!

Jag undrar om någon någonsin frågar barnens pappa hur han "klarar det"?

Känner ju bara de gånger som alla barnen är hos son mor och jag är ensam här. Händer iof inte speciellt ofta men det räcker de gångerna. Att hela tiden leva utan barnen i vardagen skulle jag inte stå ut med….

Föräldrar, oavsett kön, som inte tar ansvar för sina barn, har troligen någåt mycket allvarligt fel i skallen, skall sådana överhuvudd taget få gå lösa i samhället?

#13 de borde i allafall inte gå runt och skaffa fler barn, vilket många tyvärr gör :(

ja du ,le tigre,det var kämpande o stenhård diciplin.dvs att man inte ger sig när dom testar gränserna..dom vande ju sig oxå liksom,på fredagen när dom fick va uppe längre så somnade oftast tösen i soffan…sen gick man ju upp tidigt oxå.

.idag vet jag ärligt talat inte hur jag orkade nu har jag 4 barn o den minsta känns som om jag släppt allt med

#15 haha, jag ger mig ALDRIG men de somnar ändå inte. De verkar vara precis som jag på sömnavdelningen, dvs så lite som möjligt. Dottern slutade sova middag redan vid 14mån och sonen vid 18 och de är uppe med tuppen varenda morgon. Men vi har vår rutin och får det att funka på något sätt. Jag lägger de vid sju numera och då somnar de oftast runt nio i allafall så att jag har lite studietid i alla fall. Fast oftast orkar man ju inte plugga ändå på kvällarna utan dräller omkring med tvätt och disk och tv - och här inne ;)

Men under tentaveckorna blir det oftast plugg om nätterna, något jag försöker undvika annars.

När man ser tillbaka undrar man hur man orkade med småbarnstiden. Var iof två då men det var tufft att få ihop…. Nu när "lillkillen" snart fyller 12 och den äldsta 20 så är det så mycket som funkar av sig själv…..

Ja jisses så mycket enklare det blir när de blivit lite större. Man slipper passande av dagistider och dessa på- och avklädningar och en massa annat :o)

Ja det tar ju en hel del fysiskt arbete med småbarn, det är ju mer "psykiskt" med de äldre. Men man får ta livet dag för dag och glädjas i de där vardagliga sysslorna med att lämna och hämta och klä på och av, för man vet ju hur det blir när barnen är borta och man sitter där vid sitt obekvämt dödstysta (men ack så rena) frukostbord och är färdig en hel timme innan tåget går och man frågar sig "vad gör man med all denna tomma TID?" :P

Tänkte på det igår. NU sliter jag med småbarnen 24/7 och tycker det är jobbigt att aldrig (och då menar jag ALDRIG!) ha en stund över för mig själv, men alla dessa som skickar bort sina barn till den andre föräldern (då och då eller varannan vecka etc) och gråter över att de inte längre är där, eller; plötsligt är de tonåringar och vill inget hellre än att vistas så lite som möjligt med mamma!

När jag fick mitt första barn var jag ensamstående med han. Visste inte så mycket om barn och då han även var sjuk vid födelsen var det extra jobbigt. Tiden gick och man började vänja sig vid sonens extra behov pga. sitt medfödda funtionshinder. Detta hade kunnat vara mycket värre har jag tänkt många gånger. Pojken kan gå själv, går i helt vanlig skola. Han har vissa dagar svårare med sina leder, men då får jag väll finnas till han lite extra de dagarna. Är överlycklig över att jag har mina barn.

Den lilla sonen var jag inte ensam med, men det hade varit ibland bättre att vara det. Förlossningen slutade som den första förlossningen gjorde med akut kejsarsnitt. När det väll var dax att åka hem säger min sambo till mig att inte ha för bråttom så att HAN inte behöver ta hand om både mig och pojken hemma för att jag inte skulle orka det. Väll hemma blir man lämnad ensam sittandes i en lägehet då hans komppissar är vigtigare. Sedan får sambon en ide om att hänga med några koppissar på en Norge kryssning. Ja, då sitter jag hemma med den lilla och ny snittat och en tvättid. Ja man har ju fått order från läkaren innan man blev utskriven att INTE bära något tung på en månad….men vad ska man göra då med tvätten…ja bära ner det från tredje våningen och tvätta det var ju den lössningen jag gjorde. Sedan när sambon får reda på det är svaret….oj jag hade helt glömt av tvätttiden….  Ibland undrar jag vad jag gör med sambon….det är ju som att ha ett extra barn här hemma.

Nuförtiden så slipper jag bära tvätt. Detta tack vare min mamma som köpte en tvättmaskin åt mig och sa, jag vet hur det är att springa en gång i veckan mellan lägenheten och tvättstugan. Jag kunde bara säga Tack mamma!!

#1 Som vi säger i Skåne.Det heter inte ensamstående Mamma utan ENASTÅENDE Mamma

# MEN, HALÅÅÅÅ!!!!!

ok, jag får väl vara ENASTÅENDE pappa då……

Så klart du är det ryttarn :o)