Fördelar:

• Som du sa, det är MITT hem, mina regler, mina saker, mina beslut. JAG är obestridd drottning. Ingen som bestrider mina uppfostringsmetoder.

• Det ger självförtroende att klara sig själv, man växer som människa

• Man kommer väldigt nära sina barn och blir  en sammansvetsad familj

• All extra energi kan gå till barnen snarare än att uppmärksamma en partner eller lösa tvister i det förhållandet.

Nackdelar:

• Ingen annan diskar/tvättar/städar oavsett hur trött eller sjuk du råkar vara

• Ingen annan kan vabba, hur viktigt mötet/tentan än är.

• En förälder - en inkomst. Say no more

• Det kan bli lite ensamt på toppen.. :P

Fördelar

• Jag bestämmer när och vad vi ska äta, när det ska städas och när det är dags för annat
• Jag avgör själv vad som är ok för dottern och inte.
• Jag bestämmer vad vi gör på helgerna/semestrarna nåja nu är dottern med o bestämmer :o)

Nackdelar

• Man får ta hand om ALLT själv
• En enda inkomst

Hmm det var inte så många nackdelar….. men så har jag ju varit ensam med henne i 12,5 år nu :o)

#2 jag tyckte också nackdelarna var svårare än fördelarna.. är mest de uppenbara sakerna man tänker på där. Men det är ju bara bra :D

Ja man vet ju egentligen inte om nackdelarna mer än de uppenbara då man är just singel…..

#4 Fast jag har varit gift svenssonmamma precis lika länge som singelmamma, och jag föredrar ärligt talat singellivet..

Tycker nog också att fördelarna är störst:)

Det beror ju på vem det är man delar tillvaron med. Hellre singel än ensam i en dålig rellation….typ… Men i en fungerande rellation där man tar ansvar och delar såväl glädje som sorg ser jag deffinitivt att fördelarna överväger.

Har svårt att se mig vara så totalt självcentrerad så att jag inte skulle klara att dela livet med en annan vuxen människa. Perioden med barn är ju rellativt kort och övergående, att då sitta där själv kan nog framkalla åtskilligt med bitterhet….

#7 nja. Du får det att låta missvisande hemskt, "att sitta där själv". Det beror ju på vilket liv man byggt upp. Känner många ensamboende med utflugna barn som lever ett rikt och socialt liv och som njuter av sin självständighet. Iofs bara kvinnor, men det finns säkert män också! Och att man inte bor ihop med någon betyder väl inte att man inte är öppen för kärleksförhållanden?

#8 Tror vi ser olika på saken helt enkelt och jag tror deffinitivt inte att det är manligt eller kvinligt utan mer individuellt.

Jag är inte rädd för ensamheten, har levt ensam på både det ena och andra sättet. Däremot är jag en människa som vill dela även vardagens småbekymmer och glädjeämnen med någon som står mig väldigt nära. Att både ge och taemot den vardagliga kärleken som är baserad på omtanke och omsorg, inte på enbart på lust och åtrå(även om den är viktig oxå).
Ja, det finns oerhört många aspekter som jag inte vill leva resten av livet utan. En egotripp där jag bara bryr mig om mig själv och mina egna behov är inget för mig i längden.

Däremot är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en svensson typ, är alldeles för nyfiken för att slå mig till ro med villa, vovve, Volvo konceptet.  Därför krävs det en ganska speciell och stark individ för att klara att bo ihop med mig….

#7 jag är inte det minsta bitter, jag har själv valt att vara ensam och känner fortfarande att det är det jag vill. Jag vill kunna styra över min tid själv. Kanske egoistiskt men det är som jag känner. Jag har inget behov av en man för att känna mig "värd" något, jag är så nöjd ändå. Jag tror att det finns fler än mig som inte har något behov av "konstant tvåsamhet".

#10 Jag säger inte att det blir så…., har bara träffat på alltför många….. Sedan är vi ju som jag skrev i #9 olika som individer. Jag har väll ett starkt behov av att dela med mig helt enkelt och är dessutom en obotlig romantiker…..

#11 haha, ja men om du verkligen anser att vi alla är individer med olika behov så behöver du väl inte kalla dem som trivs ensamma för "egotrippade"? Känns lite väl generaliserande. Och jag tycker gott man kan dela med sig av livets alla små detaljer på ett mycket ömsesidigt och  omfattande sätt utan att bo ihop. Vad har man inte pojk/flickvän/partner eller nära vänner, till? Att man lever själv betyder inte att man ÄR själv - varken själsligt eller fysiskt.

Du menar det säkert inte så men du får det att låta som om de som själva väljer att leva själv inte alls är kapabla till en äkta och ärlig kontakt två människor emellan..

Jag säger för övrigt inte att jag aldrig kommer bo tillsammans med någon igen, jag är för gammal för att tro att man kan förutse sitt liv på det sättet och samtidigt tillräckligt ung för att ha mer liv framför mig än bakom så jag avböjer  den sortens uttalanden.

Men jag känner starkt att det inte är förrän jag verkligen är tillfreds med att vara själv (inte ensam, det ordet har en annan innebörd) som jag överhuvudtaget är på det stadiet att jag kan ha en ärlig relation med någon (med betoning på att detta är min personliga upplevelse).

Och som Åsa säger: jag är inte halv för att jag inte har någon livspartner så allt utöver det jag har nu (vilket är en mycket fin situation) är bara en extra guldkant som jag inte aktivt strävar efter. :)

#12 Det är absolut inte menat som att dömma andra, bara ocensurerade tankar utifrån hur JAG känner. Lever just nu i ett särbo(eller snarare villbo enligt min nomeklatur)förhållande och vet att jag inte är intreserad av att ha det så resten av livet, för mig är vardaglig närhet alldeles för viktig. Just nu är det det enda som fungerar efterssom ingen av oss vill rycka upp våra eller den andres barn ur den sociala trygghet som dom har, och då får vi stå tillbaka tills vidare.

#14 jo förstod väl egentligen att du inte menade det på det viset, men kände mig manad att få det lite förtydligat. Din situation är ju lite speciell då ni, enligt vad jag förstått, bor väldigt långt ifrån varandra? Så vill man ju inte heller ha det och ur den synvinkeln så förstår jag hur du menar.

Mina tankar om eventuella särboförhållanden bär ju med sig antagandet att den andre parten bor inom räckhåll så att man ändå kan träffas med lätthet och så pass ofta att man ändock delar sitt vardagsliv med varandra.

Sen tycker jag att det är underbart när två människor verkligen vill bo tillsammans och dela varje aspekt av vardagen på det sätt som ni vill, inga fördömanden från min sida heller alltså! :)

Fördelarna var nog

1. Vi var väldigt fria, när vi kände för att hitta på något så gjorde vi det.
2. Ingen som man behövde fråga ang. ekonomin.
3. behövde alldrig ge någon informatin om vart vi skulle.

Nackdelarna är nog

1. Att inte ha en annan vuxen att rådfråga.
2. Ingen som hjälpte en tex. vid sjukdomsfall utan man oftast tvungen att fixa allt själv.

som jag ser det kommer jag nog inte flytta ihop med nån någon mer gång..

som det står på ett klistermärke jag fick av min 17 årige son:

" I have the pussy so I make the rules!"

Hahaha den var bra :o)

japp! min son vet o respekterar vem som e boss här hemma det är vi mot världen typ..på gott o ont.

#17   riktigt bra sagt.

 Le Tigre till dig vill jag säga att vi är helt överens i denna frågan

Fördelarna är som många påtalat att man kan bestämma allt själv, kan lägga all energi på sig själv och barnen och också _växer_ som människa genom det jobbiga ensam-föräldraskapet för med sig. Att alla saker, pengar etc är mina - att jag aldrig behöver fråga ngn vart skåpet ska stå! :)

Att bara jag bestämmer hur barnen ska uppfostras känns inte relavant då pappan finns med som en aktiv del i deras liv.

För mig är uppbrottet från barnens pappa så färskt att jag inte har några problem att tydligt minnas - och se - nackdelarna. jag tror också att hur man upplever detta beror lite på hurdant förhållande och familjeliv man hade innan uppbrottet. Hade man det dåligt är ju självklart singelskapet lätt ljusare. Vi hade det jättebra - med ett plötsligt uppbrott, omskakande och chockerande. Innan detta vände upp och ner på vår värld hade vi en fin, nära och jämnställd relation. Vi hade också ett mkt bra fungerande gemensamt föräldraskap.

Med det i bagaget är det lätt för mig att se nackdelarna - och viktigt är att dessa alltid är i ljuset av vad som gått förlorat. Förlorade man bara elände är det ju svårare att se nackdelar med att vara singel. Förlorade man ngt fint och bra är det en annan sak.

Det jobbigaste tycker jag är att alltid vara ensam om alla vardagssaker, faktiskt, att trösta, förmana, finnas, orka, vara tillgänglig. Detta är tyngst, fast allt det praktiska som att vara den enda som finns fast termometern visar på över 40 grader etc självklart också är tufft. Att dela detta saknar jag oerhört. Liksom att dela alla vardagsbesluten - det är något man växer av som människa, att lära sig jämka ihop livet och personligheterna, men också att slippa att alltid vara den som ensam måste tänka och ensam måste besluta. Just att vara två vuxna individer, som _tillsammans_ (i rytm med varandra och inte som samma person) delar allt livet ernjuder - sött och surt. Denna gemenskap, delaktighet och samspel saknar jag så jag går sönder bitvis. Det saknar jag mest. Det ger en ensamhet som är svår att överbrygga. Men kanske är det så att man måste ha upplevt just detta (vilket jag varit förunnad att göra) för att sakna det.

Sen är det sant allt detta med den nu icke längre delade arbetsbördan, pengarna etc. Men faktiskt känns detta blekt i ljuset av det delade psykiska ansvaret, kamratskapen, att vara TVÅ som delar samma syn på livet, samma fokus på barnen och framtiden. dela drömmar och tankar kring barnen. Att vara två som alltid finns där och delar barnens _alla_ aspekter i livet. Skratta åt deras tokroligheter _tillsammans_ med den andre personen som tillhör dem, lika mycket som jag tillhör dem. Det saknar jag så jag förblöder…

Det du, ryttarn, skrev här ("Jag är inte rädd för ensamheten, har levt ensam på både det ena och andra sättet. Däremot är jag en människa som vill dela även vardagens småbekymmer och glädjeämnen med någon som står mig väldigt nära. Att både ge och taemot den vardagliga kärleken som är baserad på omtanke och omsorg, inte på enbart på lust och åtrå(även om den är viktig oxå). Däremot är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en svensson typ, är alldeles för nyfiken för att slå mig till ro med villa, vovve, Volvo konceptet.  Därför krävs det en ganska speciell och stark individ för att klara att bo ihop med mig….") skulle jag kunnat skriva själv. Och vill tillägga att just _för_ att jag inte är rädd för ensamheten, för att jag levt - och stortrivts - som ensam mycket i mitt liv och just _för_ att jag är EN hel person och inte i mig själv är halv utan en annan människa så uppskattar jag just utmaningen och styrkan i tvåsamheten - idag, efter barnen kom gör jag det. Innan barnen var jag ensam-är-stark - en av många saker barnen lärt mig och en mognad jag fått genom att bli mamma, nya perspektiv. Att den största styrkan finns i när två i sig själv självständiga och hela personer finner ett sätt att leva sida vid sida. Jag tror t.o.m. att det är så att vi människor är "gjorda" för att leva tillsammans - inte nödvändigtvis med samma partner hela livet, eller ens bara EN partner (nu tänder jag kanske en krutdurk här? *s*) - men jag tror det ligger i människans biologi och själ att söka gemenskap med andra - och då också _intim_ gemenskap i avseende på att dela livet nära med någon/några andra.

Obs! Deta är min syn och mina val. Jag har FULL respekt för allas olika åsikter och säger inte att någon har mer rätt än ngn annan. Min sanning är min och din är din. *s*

#21 det här samtalet har vi nog haft förut du och jag och jag vidhåller att det nog är få förunnat att ha haft det otroliga samarbete som du och dina barns pappa hade. Så jag förstår att för dig i din nyblivna singelhet lyser detta samspel med sin frånvaro.

Jag antar dessutom att jag aldrig upplevt det där som ni hade. Jag har nog alltid varit singelmamma egentligen. Själv med att trösta, hämta, lämna, utfodra, klä etc. Lägga fick jag assistans med rätt ofta under det sista året i kärnfamiljen dock.

Jag erkänner villigt att min förkärlek för att vara själv (vilket alltså inte är samma sak som att jag anser att "ensam är stark" eller att jag inte vill ha en kärleksrelation med någon som jag kan känna är min "självsfrände" etc) bottnar i många aspekter av mitt eget liv. Men vilka preferenser gör inte det?

En sak som jag tyckte var oerhört onaturligt då jag klev in i den här rollen var just detta att leva själv. Jag har fö fortfarande aldrig i hela mitt liv bott ensam. Flyttade hemifrån för snart elva år sen och rakt in i delad villa med fem irländska karlar och har sen delat lägenheter med pojkvänner och polare och diverse patrask på löpande band för att sedan bilda familj. Att gå från den Bambi på isen jag var DÅ till den jag är idag har varit en enormt positiv resa.

Sen kan man sakna samspelet med den andre föräldern hur mycket man vill, den båten har ju seglat för länge sedan. Tomtebolyckan och kärnfamiljen kan man aldrig få igen. Om det nu är någon som vill det :P Däremot tror jag absolut på att man kan finna lycka i ett nytt slags samspel. Men singelförälder är man ju ändå. Det är ju för livet! :)

(om man nu inte återförenas med barnens andra förälder, och även då förutsätts att denna någon är mor/far åt alla dina barn)

#23 Ja, du brukar ju säga att vi haft ngt som är rätt ovanligt och att jag varit "bortskämd" - börjar ta in att det kanske är så. Jag vet bara att det vi hade var oerhört fint på många sätt och hade många ingredienser jag gärna vill ha igen. En tomhet lämnade det som fortfarande tar andan ur mig många dagar. Detta innebär också att jag har oerhört hög standard för en eventuell ny man i mina och barnens liv - för ingen vill väl byta _ner_ sig? Vilket ger mig två alternativ; återförenas med barnens pappa = ser ingen möjlighet till detta i nuläget alls, eller leva ensam resten av mitt liv. Och jag vet att du inte tror på ensam-är-stark! =) JAG körde den linjen innan barnens far- big time!

Ja du, jag brukar faktiskt alltid tycka att är man i realiteten singelförälder fast man lever i par är det nog mer hälsosamt och skönt att vara det på egen hand. Varför vara det i par liksom? Då får man ju bara det negativa.

Vi har levt lite tvärtom du och jag på vissa sätt. Jag har tillbringat stor del av mitt vuxna liv som levande ensam - självvalt och trivts med det. Bara bott ihop med två karlar totalt. Det jag lärde - och behövde lära - av min senaste relation, var just tvåsamheten och att det går att dela livet intimt med en annan person och samtidigt vara hel i sig själv, som en egen självständig person. Att jag inte gav upp mig själv utan utvecklades och _växte_. Det var nödvändigt för mig att lära, att riva dessa murar - även om vetskapen av denna lärdom nu ger en saknad efter detta när det gått förlorat.

Tomtebolycka och kärnfamilj har aldrig varit min strävan - därtill är jag allför flummig!  Min båt har dock seglat och allför nyligen för att du ska få mig att tro på ny lycka i nytt samspel….men, men jag _hoppas_ du har rätt ändå!

Är er definition här f.ö. att man är singelförälder alldenstund man inte lever med barnens _biologiska_ andra förälder? Detta kräver en egen tråd! *flin* Återkommer!

#21, #22 Känns som vi till vissa delar har liknande erfarenheter, även om mitt uppbrott för fem år sedan inte kom från "klar himmel" utan var en mer långdragen och succesiv process, känner jag igen mycket av det du beskriver.

#23 Visst är det så att allt man upplever i livet färgar de ställningstaganden man gör och de drömmar man har inför resten av livet.

Det viktigaste  i alla lägen, anser jag, är att ha respekt för sig själv och sina val, samtidigt som man respekterar att andra gör andra val. För det är först då vi kan se och lära av varandra.

#25 Japp, så ser jag det med! Först då växer man på allvar! Lev och låt leva, helt enkelt!

putt