Inte nu men jag läste heltid på komvux när dottern var ca 4 är, det var ett helvete,, klarade knappt bli godkänd (fick ig i matte) ORkade inte plugga tillräckligt, när dottern somnnade typ 10-11 på kvällen som hon hade för sig då, vem orkar slå upp en bok och plugga sen?? jag fick godkänt tillslut i resterande men phhuu, det var kämpit, var ju inte samma samanhållning på komvux som jag kan tänka mig det är på högskolan men ett liv utanför konkret plugg och att vara mamma, det hade inte gått. Lycka till i allfall. önskar jag hade vågar, senare kanske,,

Nej det är nog inte den lättaste av situationer om man inte har släktingar eller liknande i närheten som kan hjälpa en.

När dom äldsta barnen var små studerade jag på Komvux och det fungerade väldigt bra trots allt. En kompis som gick i samma klass som mig kom hem till mig och vi pluggade tillsammans, hennes kille följde med och tog hand om barnen den stunden, tack vare honom så gick det bra :)

Jag har pluggat i fem år nu, först på komvux (läste in gymnasiet på 4 terminer) och sen på högskolan och nu på universitetet. Jag tycker att det har fungerat väldigt bra på komvux, mina barn har också somnat sent och jag har aldrig orkat läsa särskilt mycket om kvällarna. Man får göra det mesta av dagarna istället :)

Förutom det uppenbart svåra som tex det jag nämnde i #0 så tror jag det är viktigt att framhäva det positiva! Det är lätt hänt att folk tycker synd om mig, men då blir jag förbannad, det är ju helt fel! Det är inte ett dugg synd om mig, snarare är det väl synd om dem som inte har barn som förgyller deras vardag.. :P

Studiemotivationen är ju på topp när man har barn, man jobbar inte bara för min egen skull utan för att bygga ett bra liv för barnen. Dessutom vet jag ju att jag inte får en massa nya chanser om jag fuckar upp. Med det sagt så är det motigt ibland. Men alla har svårigheter, man får försöka att inte älta hur jobbigt allting är för då blir det bara värre.

Det svåraste har varit när man kombinerat heltidsstudier på högskolan med 75 % arbete. Men singelföräldrar har ju faktiskt sällan särskilt mycket val så man vill ju inte gnälla för mycket heller.

Nej men det handlar ju inte om att gnälla utan mer om att samhället idag inte funkar alltid för singelföräldrar. Det är ju det som är det stora problemet egentligen.

Jag började på receptarieutbildningen -03…. allt var frid och fröjd till -04… då det var samtalsterapi som gällde… skolan gick helt plötsligt åt hell…. -05 fick jag en skilsmässa… ännu mer åt hell med skolan… -06 flyttade jag och han skaffade en ny.. ännu mer åt hell med skolan… barnen (övre tonåren) accepterar inte den nya.. vilket betyder 1½-års strul…. nu senast var det stick och brinn… men hon kom till baks… jag slutade helt studera.. livet var åt hell…. nu går jag i valet och kvalet och funderar på att ta upp det hela igen… fastänn livet är käpprätt åt hellevet.. men jag måste göra något.

#6 märkligt att allt händer när man bestämt sig för att göra något för sig själv!!!

Men ta upp studierna igen, känner du dig motiverad ska du absolut göra det tycker jag :o)

#6 gör det! Annars kommer du alltid fråga dig om du inte hade klarat det ändå.. Om det inte går så har du inte förlorat något, men jag tror du fixar det :)

Ja… ni anar inte vilket hellvete vi har….
Det finns nog ingen på denna planet som har det lika dj..t som oss…
Vad man inte kan förstå är varför han tar in henne igen för 15-20 gången och nu efter en månad ska de flytta ihop… tror ni barnen är i upplösningstillstånd????
Hon har visserligen en dotter som bor varannan vecka hos sig.. hon skall flytta in i vår dotters rum (som också ska blåsas ut - ajöss med hennes trygghet).. ingen av barnen gillar den nya…
X-et är mycket svag och orkar förmodligen inte stå pall… hon rider nog honom på axlarna och styr åt de håll som hon "anser vara rätt"… vilket betyder blåsa ut våra barn.. så hennes kan ta platsen istället.

Så vad gör man??? jag kan inget göra men barnen… tycker jag synd om.

Livet är ett hell… och det finns saker som jag önskar vore ogjorda….

#9 såja, nog för att livet är svårt ibland men det finns nog alltid de som har det värre :) Låter som en jobbig sits ni sitter i men försök att koncentrera er på hur ni har det hemma hos er och gör det bästa av det som NI kan kontrollera. man kan aldrig styra över hur andra beter sig, det kan nog alla som haft bekymmer med umgängesföräldrar och  nya pojk/flickvänner intyga. Se till att din dotter har det så bra som möjligt hemma hos dig och prata mycket med henne om hur hon upplever situationen hos sin pappa - utan att själv prata illa om honom. Han är trots allt hennes pappa.

Jag hoppas det blir bättre för er, skickar en liten virtuell kram som uppmuntran 

#10 **Tack**

behövde det.