Eftersom du inte har barnen hos deras pappa regelbundet så får du ingen kontinuitet i din vardag utan du blir "avvand" mellan varven.

Första två åren var jobbiga när dottern var hos pappa men sedan lärde jag mig att uppskatta de helgerna. Däremot har jag inte ordnat barnvakt för att gå ut på rajtantajtan någon gång utan har tänkt att det hinner jag med när dottern blir större, vilket också har visat sig stämma.

Nej man ska inte leva sitt liv genom sina barn, de är egna individer. Det är otroligt viktigt att ha ett liv utanför ytterdörren så att säga, och det gäller nog alla människor, de som säger annat tror jag missbrukar sanningen en aning.

Jag har skrivit det förut att egentid är otroligt viktigt så man kan odla sina egna intressen om det så bara är att ta ett fotbad eller gå en promenad.

"Men jag tänker att kanske är det lättare att separera sitt eget själv från barnen om man lever i en parrelation? Då är man ju inte "bara" mamma utan också en person som är älskad just för att man är precis den man är."

Jag tror att det helt klart är bra, men inte bäst. Allra mest nöjd med sitt liv blir man om man är nöjd med sig själv för den man är. Det är inte fel att tycka att man är bra och en värdefull människa.

Vänliga hälsningar

Niklas

Tyvärr funkar ju inte alla parrelationer så utan ofta är det ena parten som får ta största ansvaret för barnen av någon outgrundlig anledning.

Men jag håller till fullo med dig on att man måste trivas med sig själv för att över huvud taget trivas med något. Alla människor är värda så mycket.

#2-3 det är väl lite det där jag pratar om. Inte att ha egna intressen eller aktiviteter vid sidan om barnen utan om att känna att man har ett värde vid sidan om barnen. Att man är värd något som människa också och inte bara som mamma/pappa. Det pratar aldrig om den aspekten utan man hör bara om hur man behöver egentid och möjlighet att "förverkliga sig själv" (vad nu det betyder).

Och du har rätt Niklas, sanningen är väl att det inte blir en riktigt bra relation med en annan vuxen heller om man i grunden inte tycker man är värd den.

hm… *funderar* jag har ju levt i både och.  Men kommer fram till att jag hade störst ansvar för barnen även i parrelationen MEN det där viktiga att jag kunde ta bilen o åka o handla några liter mjölk alldeles själv var underbart… det var min egen tid lixom när jag fick sova ut om mornarna när vi var lediga. Att vi kunde ägna oss åt varsitt barn även om vi hemma samtidigt, pappa kunde t ex sparka fotboll med stora flicka medans jag pysslade om den lilla lr lägga lillan o jag läsa för den stora t ex.

jag lärde mig (o lär mig fortfarande) att för att mina barn ska må bra så måste jag må bra.dom största kan ju uttrycka sig nu och dom uppmuntrar mig till att ha nåt eget oxå..glömmer aldrig första gången jag faktiskt bara köpte nya kläder till mig själv o inget till dom(hemskt dåligt samvete fick man) men att se glädjen hos barnen o höra dom säga vad fin jag var gjorde mig alldeles chockad! var det den bilden av mig jag ville dom skulle ha eller mina döttrar lära sig hur det är att vara kvinna? nope,såklart inte… sen dess försöker jag hitta mitt eget värde och jag tror det hör lite ihop med att ha nåt eget,typ träna,nån hobbie elr liknande.där gör arbetet mycket oxå,man är inte "mamma" där utan sin egen person.tror det var kanske det du försökte förmedla till din syster? jag spekulerar ju bara och visst vill man vara med sina barn men o leva genom dom är inte hälsosamt det fattar väl dom flesta.. sen önskar jag att jag hade det som förr,att dom hade sina pappaor så man fick andas ibland…

#6 ja det ligger något i det du säger. Idag fick jag psykbryt vid frukosten, av slitenhet. Jag är så otroligt sliten just nu efter alla sjukor och en stor arbetsbörda och jag tror att magsjukan jag haft i helgen blev droppen. (Man skulle önska att man fick vila åtminstonde när man är sjuk och har varit uppe flera nätter)

Så när dottern kastade flingor på mitt (efter en enorm kraftansträngning) dammasugna golv och vägrade plocka upp dem skrek jag rakt ut - in i grytvanten, och la mig på golvet och grät. Hemskt omoget och ickeproduktivt beteende men det bara brast för mig. Och det är väl en produkt av att det inte finns något "jag" i egentlig mening just nu. Känns som "jag" enbart existerar för att klä, mata och uppfostra de här barnen helt ensam. Men det där går ju i perioder och jag tror att om/när jag lär känna lite folk på nya orten kanske jag återfår mig själv.

Varför skulle det vara omoget?? Någonstans och på något sätt måste man få ut frustrationen.

#8 jo men att ge barnen dåligt samvete för att de existerar känns lagom sunt. Det är överspelat för den här gången nu, förhoppningsvis stundar bättre tider nu framöver! :)

#9: Prata med barnen om det. De köper det alldeles säkert om du förklarar hur det är. Förr eller senare måste de ju få veta att föräldrar också är en sorts människor. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Instämmer med #10, prata och förklara för barnen att ibland blir det för mycket av allt och då måste man släppa ut lite luft, ungefär som att man blåser upp en ballong för hårt, man måste släppa ut lite luft för att den inte ska gå sönder :o)

Kan erinra mig att jag fått ett par snarlika tok-utbrott när Malin var liten, men det går ju över lika fort som det blåser upp. Så länge man inte går lös på barnen så måste man få vara människa.

Tack Niklas och Åsa! Jo jag pratade med dem. Förklarade att de är mina barn och jag älskar att vara deras mamma och ta hand om dem men ibland blir det väldigt mycket som måste göras och då kan jag bli väldigt ledsen - men det går över. Sen kramades vi allihopa och dottern plockade upp flingorna från golvet.

Det är kanske inte det mest glamorösa livet och visst blir det för mycket ibland men trots allt så trivs jag som ensam förälder och det blir nog folk av mina ungar med en dag :)

Enbart glamour kan man inte heller leva på. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Ja det är ju som här, trivs som ensamstående förälder och vill inte ha det på annat sätt även om man håller på att bli skogstokig mellan varven :o))

#13 haha, näe, men det är väl trevligt med lite sånt ibland också, om inte annat så för att man ska uppskatta  vardagslunken ;)

#14 exakt som jag känner. Jag tror att den känslan kommer bli ännu starkare om jag fortfarande är ensam när barnen blir större och mer självständiga och det frigörs lite tid för mig.

Jo men då blir det andra problem istället *S* så det är jämn ström :o))

haha,så sant som åsa säger..det kommer en tid när man faktiskt önskar dom var små igen,tro det eller ej,men på ett sätt är det skönare.då kan man bryta ihop på ett annat sätt,senast igår kväll1/5,gjorde jag det.måste börja halvtid igen på ett jobb där jag blir typ mobbad av chefen,varit sjukskriven ett tag o jag har verkligen ångest över det.gick runt hela dan o var grinig o när lillan lagt sig började j gråta ist o kunde inte sluta o min 14åriga tjej bara: kom,mamma o sitt med mig.sen kramade hon mig o frågade om hon kunde göra nåt o sa att dom förstår att när jag mår dåligt går det ut på familjen för att dom gör ju oxå så ….gudars vilka kloka barn man har!! o dessa tonåringar har jag som du,tigre,oxå fått bryt på när dom var små så du ser,det blir bra ungar av det oxådet viktigaste är bara som nån sa,att prata med barnen om varför man mår som man gör ibland..

fotot är på min kloka vackra och ibland skitjobbiga "fjortis" Julia..med världens största hjärta…

#17 wow, hon är både klok OCH vacker din dotter!

ja d e hon.fastän hon är en pina ibland men vem e inte det liksom…