Det enda du kan göra är att stötta din son hela vägen, vilket du verkar göra. Men man blir så arg på sådana s.k. föräldrar/vuxna som gör som hans far gjort mot honom :o/

Jag skulle inte utsätta sonen för pappan igen över huvud taget.

Hej….Näää….han träffar sin pappa MYCKET sällan…han vill ju inte själv så. Men det jag tycker är synd är att han inte har nån fadersgestalt att se upp till…som alla pojkar behöver,,,,,det har han missat…
Men jag stöttar honom i allt. Och hoppas att det räcker en bra bit.

MVH MIa

Det räcker långt Mia, tro inte annat. Visst är det trist att han inte har en pappa fysiskt närvarande men det är inget livsavgörande och så fort sonen kommer på rätt köl så kommer han själv att förstå att han mår så mycket bättre utan pappas närvaro.

Men det hjälper inte att jag har svårt att förstå hur en vuxen person kan bete sig så mot sitt eget barn!!! Otroligt…..

Näää..jag fattar det inte själv heller…Hur man kan va sån. Har funderat på detta i alla år….

Jag sa till hans pappa hur det var..men de fattade inte vart felet låg…dom ansåg sej inte ha gjort nåt fel!!! Skrämmande…

Ja ruskigt skrämmande är det…..

Hej Mia, jag känner så väl igen mig i det du skriver. Min son är snart 13 och har aldrig haft en fungerande relation till sin far. Sonen har bott hos mig på heltid sen separationen för nästan 12 år sedan.

Jag har tidigare (precis som du?) tassat försiktigt runt far-son relationen i tron att det viktigaste var att sonen hade en pappa. Jag har suttit med pappan hos en familjeterapeut och försökt förklara att man kan inte fortsätta att svika ett barn (en människa) gång efter gång. Att bli sviken en gång är jobbigt, men det går över. Att bli sviken två gånger skapar tvivel. Att bli sviken tjugo gånger skapar en osund bild på omvärlden och en usel självkänsla. Tyvärr ville inte pappan lyssna den här gången heller utan väljer att gå på krogen och dricka öl för att sedan komma full och illaluktande med presenter droppandes av öl till sonens födelsedag.

Det var då jag bestämde mig för att det var dags för sonen att lära sig en av livets svåraste läxor: Slösa inte bort tid och känslor på någon som bara gör dig illa!

Vi började med en liten "lek" där vi tittade på olika situationer utifrån, som om hans liv utspelade sig i en film. Han fick analysera det som hände i "filmen" och berätta hur han kände om och för pojken och pappan och det tog inte så lång tid för honom att förstå att det han utsattes för var fel. Han bad mig hälsa till pappan att han inte ville träffa honom igen.

Min son har (på gott och ont) redan nu fått lära sig att vissa människor blir vuxna, andra blir bara äldre, och hans pappa är en av dem som bara blir äldre. I dagsläget har de inte haft någon kontakt med varandra sen september förra året och jag räknar inte med att de kommer att prata med varandra inom den närmsta framtiden.

Baserat på det du berättat tycker så verkar din sons pappa vara en lika usel fadersgestalt som min sons pappa och hur hårt det än låter så är det bättre att bryta kontakten. Det enda som är viktigt är att det måste vara sonen som bestämmer sig för att bryta, han måste komma fram till det själv. Försök hjälpa honom att se vad han utsätts för, be kuratorn om hjälp att få din son att se objektivt på situationen. Vad skulle han tycka om han såg någon av sina kompisar utsättas för samma saker från någon av deras föräldrar. Det är en tuff passage att gå igenom, men när de väl bestämt sig för att bryta så släpper så mycket av inneboende aggressioner att det blir som en helomvändning.

Gud vad långt det blev, hoppas att du orkade läsa och att du känner dig hjälpt.

Lycka till och Kram

Hej Pysslan.

Jaa..min son kom fram till detta själv för något år sedan att han inte vill träffa sin pappa. Det är mycket sällan han är där…och ska han dit tar han med tjejen eller en kompis. Aldrig ensam.

han blev en helt annan människa när han slapp att åka till sin pappa. Han slappnade av mer…blev gladare och socialare.

Men detta att han måste ha MVG i alla prov sitter som grova spår i han än. Han blir jättenervös inför prov. Jag har sagt till han att det är bra om han får ett G,,,,blir det sen mer så är det ju ett plus.. Men absolut inget som jag begär.

MVH Mia

Bara fortsätt "bearbeta" honom beträffande det att han "måste" ha MVG. Det är ett ytterst fåtal som får det och jag undrar i mitt stilla sinne hur pappan själv skulle klara sig??? jag menar om det var han som skulle göra prov under de premisserna…. sannolikt skulle han inte ha många rätt.

Allt över G är ju ren bonus :O)

Okej (känns som att jag missförstod ditt första inlägg .. ) men men. Då kan jag bara hålla med Asa, uppmuntra, peppa och beröm.  Visa týdligt att du inte delar hans pappas åsikt. Så länge man alltid gör sitt bästa så kan ingen kräva mer.

Lycka till!

haft liknande situation med min son som är snart 18år.han gick och snackade med en på bup(tror inte kurator e nog i såna lägen).dom behöver en neutral person där dom slipper vara lojala och en som vet hur man hjälper dom över alla skuldkänslor och känslan över att vara värdelös som dom faktiskt känner.tog tid för min son att kunna ta till sig det att det inte var han det var fel på utan hans pappa. och nej,dom behöver INTE en sån fadersgestalt i sitt liv!! vill du verkligen att din son ska ha den förebilden? och kanske själv bli sån? nää det finns massor av andra manliga förebilder,tex en lärare,tränare,manlig psykolog, m.m. kanske en morfar,morbror,vän till familjen.annars kan man söka kontaktperson,en äldre kille/man som dom umgås med nån gång i månaden/veckan,typ går på bio elller vad dom gillar…

se till att han får den hjälpen,tonåren är en så känslig period som den är.först när pojken kan uttrycka o känna att han går vidare i livet,att han är värd det och att det är pappans förlust och inte hans,tror jag du kan slappna av.jag hade inte släppt dit han ens med en vuxen,som mamma måste du säga att du anser att han inte mår bra av o vistas eller prata med pappan förren han själv sökt hjälp och ändrat på sig.

ta nu detta på rätt sätt,du gör säkert ditt bästa o det är jobbigt som ensamstående men be om hjälp,det är en styrka o inte en svaghet. att jag är så bestämd är för att jag vet hur illa det kan gå och att man som förälder omöjligt kan veta hur det påverkar dom innerst inne…

för min son har det gått bra men för hans flickvän gick det värre…hon hängde sig nyligen(17 år) och INGEN! varken föräldrar eller vi i hennes närhet såg några varningstecken eller fick nån förklaring…vill verkligen inte skrämmas men så illa kan det faktiskt gå…det ruskigaste var att hennes föräldrar o syskon sa att hon varit mycket gladare och mer social dom 3 månaderna hon var ihop med min son…

Min stora son har jag varit ensamstående med. Har även ensam vårdnad på han. Hans pappa har dykt upp några gånger, oftast när det har passat han. Då ger han allt från mobilltelefoner till riktiga bilar till sonen, vilket jag tycker är helt onödiga saker då pojken nu är 9 år och detta var för några år sedan. Han tror att han kan köpa pojken till sig vilket jag anser är helt fel. Det enda som min son skulle behöva från sin pappa är att höra orden att jag älskar dig precis som du är och att du alltid finns i mitt hjärta fast jag inte är hos dig. Om min sons pappa skulle kunna säga dessa ord till våran son eller några andra likvärdiga ord skulle min son vara mycket lyckligare än vad han var över mobilen m.m

Undrar varför det ska vara så svårt att visa känslor för sitt barn?? De gångerna min sons pappa har dykt upp har han även varit berusad. Fattar inte hur han kan bete sig så, då han ska vara en vuxen man och 5 barnsfar och mycket äldre än jag enligt åldern. 

Tyvär är det ju oftast så att vi kvinnor får bära den största lasten, men jag tycker att du är stark som gör allt för sonen och en dag kommer även han tacka dig för det!!

Ja kan han inte dyka upp nykter så behöver han inte dyka upp alls. Varför ska barnen behöva se sin far onykter de få gånger de träffas?? Det kan jag inte se någon anledning till.

Självklart gäller samma sak om det är mamman.