Andras barn
Hej…
Jag har en fundering. Hur förhåller ni er till er nya partnes barn? har ni märkt att det blir några konflikter? Det är ju viktigt detta med att behandla den andras barn likadant som man behandlar sina egna.
Hur gör ni?

Det är inte alldeles enkelt det där. Jag har varit noga med att jag inte är någon form av reservpappa utan en vuxenresurs istället. Har väll funkat hyfsat även om ett av bonusbarnen har tyckt att det inte behövs någon karl i familjen…typ… Men det har förändrats på sistone skall jag väll tillägga. ett problem är väll att jag inte träffar dom altför ofta då det är nästan 40 mil emellan oss och barnen är ju inte alltid med när vi träffas….
Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus
Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!
Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

Är singel nu men hade en kille ett tag för längesen med fyra flickor, Behandlade dem lika när de var i samma hus. jag ville inte heller leka extramamma utan höll mig på kompis fasst vuxen nivå.
Det jobbigaste kom väll när det tog slut, Jag gillade verkligen de barnen, svårt att hålla kontakten med är det av olika anledningar, men de har alltid en speciell plats i mitt hjärta,
Sajtvärd på kattpolisen i fokus.
Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.
Ja det sämsta man kan göra är att "leka mamma" det funkar inte, utan man ska bara vara en god vän och vuxenkompis som både #1 och #2 skriver.

Det beror förvisso på omständigheter också. Min styvpappa är för mig min pappa, men han har konsekvent undvikit det ansvaret på det emotionella planet (dock aldrig ekonomiskt etc) och det har varit ganska tungt för mig att känna att jag är annorlunda än hans "andra" barn. Man behöver inte vara rädd för att, i vissa situationer, vara en faders eller modersfigur åt ett barn som behöver en. Det är dock viktigt att vara väldigt känslig för läget dels hos barnet och dels hos barnets biologiska förälder.

Jag ska tillägga att jag var fem år när han gifte sig med mamma och att min "riktiga" pappa då låg på långvården, han dog sedemera. Jag tror dock att samma situation kan uppstå hos barn vars andra förälder helt enkelt är frånvarande, dvs har "valt bort" barnet.
#4 Helt riktigt ibland finns det situationer där det behövs. Tror de flesta resoneat utifrån att den andra föräldern finns med i bilden.
Min f.d. make hade ju 2 söner från tidigare på då 8 o 18 år varav 18-åringen bodde hos oss. Det funkade jättebra, ville han snacka med mej så var inte det något problem. Idag är han 35 år och vi har fortfarande en varm och härlig kontakt.