Har bara dåliga erfarenheter av myndigheter så som familjerätten när de bara väljer att lyssna på den ena parten, dvs inte höra vad jag vill ha sagt och vill få igenom.

Oh jag har bara bra erfarenheter av familjerätten!!!

Så olika det kan vara!!! Men mycket beror nog på dels var man bor och vad det är för terapeut man får. Själv har jag inte varit dit, jag och min f.d. make var överens om allt så det fanns ingen anledning.

#1 Tyvärr en altför vanlig upplevelse för oss män. I detta sk jämställda samhälle tar myndigheterna kvinnans parti 7ggr av 10 (om det inte var ännu mer…) i en konflikt som rör vårdnadsfrågor.

mmm… kan dock vara så att i vissa fall är dom ju INTE roliga för papporna när dom kommer..  Är ju mamma själv.. men har manliga vänner som varit i vårdnads tvist där.. där papporna borde haft vårdnaden i stället..  så jag förstår vad ni menar..  själv är jag glad i mitt fall,, då allt verkade kretsa i pengar än o ge fulltaglig vårdnad..  ett liv vi skapat är våran skyldighet o ta hand om.. oavsett mor som far….

Jag har ochså hört att det inte alltid är så snälla mot papporna. hade en koppis en gång som hade det himla svårt med dem. Jag själv har väll inte heller så bar erfarenhet ut av dem. de trodde mera på min stora sons pappa än mig innan jag bevisade motsatsen. Sedan så blev de himla trevliga mot mig.

De flesta av oss har nog någon dålig erfarenhet av myndighetskontakter. Men det är beklagligt att man inte blir behandlad lika på familjerätten, rent bedrövligt.

Jo det är bedrövligt eftersom fam. rätten ska vara en opartisk part som ska hjälpa båda parter och inte bara den ena parten.
Har flera vänner och bekanta som är män och har samma problem som mig.

Tyvärr är detta någonting genomgående i samhället. Av någon anledning så är det många som inte har begripit att vi män faktiskt är lika intreserade av våra barn och bryr oss lika mycket som mödrarna. Gick tillsammans med mitt X i familjerådgivning innan vi skilde oss. Det tog ett flertal gånger innan jag fick terapeften att förhålla sig rimligt neutral, i början ifrågasattes allt jag sa emedan allt som mitt X sa togs för sanning. Tyvärr är jag inte ensam om den erfarenheten.

Vet inte om detta beror på att en övervägande majoritet av de som jobbar med familjeärenden är kvinnor och rent instinkttivt håller andra kvinnor om ryggen.

Men så ska det ju inte vara där!! Det ska ju vara en opartisk person.

Måste fråga om tråden handlar om familjerätten enbart?Döp gärna om tråden så blir det enklare om det sedan dyker upp andra trådar som gäller andra myndighetskontakter.(har t ex själv många såna men inte med familjerätten)

Nej den handlar om myndighetskontakter rent allmänt, men vi kan skapa ett forum som heter Familjerätten.

Det blev nog bara så att detnna tråd blev generell, det är bara att skapa en ny tråd som handlar om specifika myndighetskontakter. Det är något som alla medlemmar kan göra….

Mina personliga erfarenheter med familjerätten är mest att de är mjäkiga mähän som inte kan hjälpa tills alls. Jag har aldrig upplevt dem vara på barnens sida utan snarare att de fjäskat för ex:et.

Men kanske hade de något slags jämlikhetsprogram i min gamla hemstad för jag har en vän som har haft fruktansvärda erfarenheter hos samma familjerätt. Hon  blev misshandlad av sin alkoholiserade och missbrukande pojkvän. De hade två barn ihop som många gånger bevittnade detta (den lille var dock bara ett spädbarn). Sedan lämnade han dem vind för våg för att bo med en annan kvinna (och hennes barn) 20 mil bort. Hon hade inte råd med lägenheten och försökte flytta men han vägrade skriva under så hon blev hemlös (fick bo med barnen hos en vänninna i hennes tvåa). Hon fick också svårt att bli av med den gemensamma lägenheten då han inte fanns att finna för underskrifter, där åkte hon på att betala stora summor i "uteblivna hyror" (privat hyresvärd som gjorde lite som han själv ville). Hon får sätta lillen på dagis vid 9 månaders ålder eftersom föräldradagarna tillhör honom. Några gånger får det äldre barnet (3år) åka ner och hälsa på honom och flickvännen. Tills min vän upptäcker att flickan inte får någon mat när hon är där, bara välling. En dag kommer hon hem med krossat glas i väskan. Där gick gränsen.

Hur som helst. Stora barnet hade helt slutat prata efter de värsta scenerna innan uppbrottet och båda barnen mådde jättedåligt men hon fixade en liten tvåa till dem och långsamt började de komma igen.  ingen hälsade på pappan mera. Men hela tiden ringde han och hotade henne och barnen, hon skaffade hemligt nummer och adress och ett besöksförbud på honom. Han dök ändå upp utanför huset då och då och skrek och kastade saker.

Plötsligt kräver han umgängesrätt. Barnen ska komma och vara hos honom och hans flickvän över helger. Min vän blåvägrar och berättar hela historien för familjerätten i god tro om att de ska förstå henne. (det finns gott om papper på pappan som både suttit inne för våldsbrott och alltså hade besöksförbud på henne) Döm hur chockad hon blir när de kräver att hon helt sonika förväntas skicka båda barnen till honom eftersom de "har rätt till båda föräldrarna". Pojken har inte ens träffat honom sedan han var ett halvår och pappan har heller aldrig en enda gång frågat efter honom. De vägrar att ens ta i beaktande hans hemförhållanden (både han och flickvännen söp rätt hårt) eller hans tidigare (och ännu pågående) beteenden. Han kommer på möten och ler och är trevlig.

Efter påtryckningar gick min vän under jorden med barnen. Hon vågade inte ens berätta för sin mamma var hon var av rädsla att han skulle hota det ur henne. Till slut tvingades hon av ekonomiska skäl tillbaka men har än idag alltid en väska packad utifall hon skulle behöva fly undan att tvingas skicka sina barn till pappan.

Detta pågick i nästan två år, till slut fick hon genom att pappan skulle ha en kontaktperson närvarande vid besöken som skulle vara endast några timmar och i barnens hemstad. Barnen mådde superdåligt och pappan uteblev ofta trots att han kämpat så för detta. De gånger han kom satt han med vänner och pratade eller såg på tv medan barnen och kontaktpersonen fick sitta bredvid.

Det hela hade ett relativt lyckligt "slut" (det är väl aldrig riktigt slut?) eftersom han efter flera år av att lyckas lura familjerätten faktiskt mordhotade den socialsekreterare som hade hand om fallet. Allt umgänge avbröts direkt. Först då trodde de på henne! Detta trots att hon sparat varje sms, nedtecknat exakta detaljer om varje samtal och "oväntat besök" och hade gott om vittnen som sett både hans anfall och hur barnen slöt sig inom sig själva så fort han kom nära. De sa hela tiden att allt sånt fick vänta till tinget, men hon var så LIVRÄDD att förlora barnen och så rätt för honom och hans stora bekantskapskrets att hon inte vågat gå till tinget även om hon haft råd. De har fortfarande gemensam vårdnad av samma skäl.

Så det är inte alltid som mamman får särbehandling.

Jag skulle nog vilja säga att barnen inte har några rättigheter i samhället idag.

#15 det är väl lite att hårddra, men rättigheterna är helt feltolkade i många fall :/

# 14 Vilken hemsk historia, men tyvär så händer sådant här dagligen. Skulle nog inte kalla dagens regler för barnens rättigheter, utan mera för barnens skyldigtheter i samhället.