det gör dom nog om man letar(själv skulle jag hellre slå ihjäl dom än släppa dom över trösken)en vännina till mig gick just ifrån en underbar man som hon levt med i 3-4 år och han tar fortfrande ansvar för barnen som om dom vore hans.när jag var yngre och ensam med min stora flicka hade jag faktiskt inga problem med det.så visst finns dom ,kanske ,det är väl ofta tyvärr så att man dras till en viss sort av män i samma genre.en annan vännina till mig har samma problem som du nämde och hon har ett roligt trick.om hon är på puben och sser en kille hon gillar då vänder hon ryggen till och tar den på andra sidan,för han har inget av dom dåliga sidor som den hon dras till har.vem vet det kanske funkar.men skämt å sidor det är nog svårt män är ett släkte för sig men ge inte upp ;)  mvh tira

Tack :)

Det är nog bara gamla hederliga vårkänslor jag upplever just nu tror jag :P

Men jösses…inte skulle jag bry mig om om kvinnan jag träffar har barn…de skulle vara lika välkomna som mina egna…med 100% säkerhet….

Jag bröt ett kort förhållande förra sommaren just för att HON var svartsjuk på mina barn…och inte kunde förstå att de betydde mycket för mig och att jag längtat efter dem i ett halvår…

Ja där är något jag inte begriper, hur folk kan bli svartsjuka på ens barn??!!!

#3 Ja en sån tjej kan man ju inte ha. tur du upptäckte det tidigt iallafall.

#4 fattar inte jag heller. är väll det narturligaste i värden att en förälder vill tillbringa tid med sina barn. Jag som messtadels vart singel har väll inte mycket att gämföra med, men de killar jag träffat som hafft barn har det varit så att jag har uppskattat att de bryr sig om sina barn, hade de inte gjort det så hade jag aldrig vågat ge dem en chans ens, tänk att träffa nån som INTE vill umgås med sina barn.. Jag har aldrig träffat nån som vart svartsjuk på min dotter vad jag vet men väl killar som inte vill låtsas om att hon finns och det är lika illa det med.

Mitt problem är iofs inte att killarna är svartsjuka på barnen, har inte lyckats komma så långt i förhållandena än. Det är att de är rädda för hela situationen och verkar tro att jag kräver att de klär på sig pappabyxorna och blir mannen i huset. De velar definitivt på ett sätt som de inte gjorde innan barnen. Visst är det två individer till "inblandade" men jag ser fortfarande relationen som varande mellan honom och mig.

Jag erkänner dock att jag är väldigt försiktig, både för min egen skull och för barnens, och utforskar noga vad det är för individ jag gett mig i kast med innan han blir "godkänd". Säkert har mitt beteende också påverkan på hur de beter sig och kanske är mina krav för hårda.

Det finns nästan inga människor med barn i min omgivning heller, bara ett par singelmammor och gifta karlar så att träffa någon som redan har barn känns avlägset.

För min del skulle det aldrig funka om kvinnan jag är tillsammans med inte hade barn. Det handlar så mycket om förståelse för hur man prioriterar. Var för några år sedan till sammans med en kvinna utan barn, det gick helt enkelt inte att få i hop våra liv då vi prioriterade så olika. Även om hon tyckte mycket om mina barn och ungarna tyckte mycket om henne fanns det inga möjligheter att få våra liv att dra jämt. Det handlade om allt vad gäller prioriteringar som tex tid och pengar.

Idag är jag tillsammans med en underbar kvinna som har barn i samma ålder som jag har. Nu är ända problemet att vi bor nästan 40 mil ifrån varandra och ingen av oss vill rycka upp våra barn ur deras invanda miljö, man gör inte gärna det med tonåringar om man kan undvika. Vi vet att vår tid kommer, barnen börjar flytta ut och tillslut är det bara hon och jag så det kommer lösa sig även om det är tufft ibland. Men även den dagen har vi ju barn, om än vuxna och utflugna, vilket gör att ungarna alltid har en hög prioritet. En människa som inte har egna barn kan alldrig till fullo förstå detta även om hxn tror sig göra det i teorin.

Så med andra ord LeTigre, skall du hitta en partner, leta bland andra singelföräldrar, men det skall vara en karl som tar ansvar för sina egna barn, bara en sådan man kan förstå det ansvar du har för dina….

#7 Så du anser att det är omöjligt att få rdet att funka med någon som inte har egna barn? Ska man inte ens försöka då menar du? :(

jag har faktiskt en väninna som nyligen köpte hus med sin kille, de är efter 1,5 år tillsammans fortfarande nykära och han är underbar med hennes ungar - som hon har på heltid pga missbrukande ex, trots att han inte har några själv. Och han är "bara" 27. Jag brukar använda henne och honom som inspiration när det känns lite tufft. Hur väl det där fungerar beror alltså på vem man frågar..  

Sen har jag tyvärr aldrig träffat en singelpappa i verkligheten som möter mina krav på hur en förälder bör vara. De finns säkert men är få och konkurrensen om dem lär vara stenhård. Jag försöker aktivt att hitta bra singelpappor för att motbevisa min egen instinktiva aversion mot dem, är tex medlem i pappaliv.se.

Sen har man ju individuella saker man söker i en partner också, frikopplade från barnsituationen. Jag eftersöker mycket intellekt och kunskap, en tvättäkta akademiker, då det är  vad som attraherar mig. Förutom bad boys dvs och dem försöker jag undvika bäst jag kan numera.. Been there, done that.

#8 säger inte att det är omöjligt, bara väldigt svårt. Kanske svårare för en barnlös kvinna att integreras med en man med barn än tvärtom. Den berömda "biologiska klockan" med önskan om egna barn var det som ställde till det i mitt fall tror jag.

Sedan är 1,5 år ingenting, det är efter ett par tre år som man ser om det verkligen kan fungera. När den där rosa förälskelsen lagt sig och vardagen tränger på….

Kan ju vara så att vi män som verkligen tar vårt ansvar för våra barn(och älskar varje sekund, nästan) inte har tid att vara tillgänglig på marknaden :-). Har ofta upplevt det att såväl arbetsliv som bekanta inte har någon som helst förståelse för att det inte finns "marktjänst" som tar hand om allt löpande när man skall iväg på tjänsteresa. Det är ju då inte bara arbetsdagen, utan även kvällar och morgnar som arbetsgivaren lägger beslag på…. Det innebär ju att tvätt, städ, disk osv lagras på hög tills man kommer hem, då finns det inte så mycket tid för socialiserande aktiviteter….

Jag anser att man måste försöka ta sig tid till socialiserande aktiviteter, behöver inte vara något särskilt men man kanske gör något med jobbarkompisarna någon kväll eller liknande, det behöver ju inte vara en dejt :o)

#9 haha, nej 1,5 år kanske inte är så lång tid om man får lära känna varandra på ett mer naturligt sätt, men hur mycket "rosa förälskelse" får egentligen plats i en vardag med två dagisungar, blöjbyten, hämtning och lämning och sovalkov i vardagsrummet tror du? :P

En här som du undrar?finns det riktiga män som fixar att man har barn? totalmatt på det hela,skulle inte ha skilt mej.Lycka till för dej!!

Vet inte riktigt hur jag hamnade här inne, då jag inte själv är förälder. Men väl singel. :o)

För min del spelar det ingen roll om tjejen jag träffar har barn eller inte. Och givetvis förstår jag att det kan bli problem med att träffas som man vill, eftersom att barnen (med rätta) ofta går i första hand.

Jag tror att det felet singelföräldrar med barn gör är att inte ta upp frågan, att inte prata om det med den man dejtar/är intresserad av. Personligen tycker jag det är svårt att veta hur jag skall förhålla mig, jag har ibland frågat och fått väldigt olika svar.

Vid ett tillfälle blev jag uppringd av en man (pappan till barnen den tjej jag dejtade hade), och han hade då fått mitt nummer av tjejen ifråga. Han meddelade, på ett inte alltför trevligt sätt, att jag skulle ha väldigt klart för mig att jag inte hade med hans barns uppfostran att göra, utan de skulle uppfostras som han och hans ex ville.

Jag tog upp det här med tjejen och hon delade hans uppfattning och hade gett honom mitt tfn-nr för att hon tyckte det var svårt att säga detta till mig. Det blev inte så många fler dejter… inte för att jag inte skulle ha med uppfostringen att göra, utan för att hon inte kunde/vågade/ville kommunicera med mig.

Nu skriver en bonusmamma. Jag kan berätta att när jag träffade han som blev min man så berättade han direkt att han hade barn. Då var jag milimeter från att vända på klacken och springa därifrån. Jag blev rädd, för allt vad det skulle innebära. Stannade och vi har nu varit tillsammans i 13 år och gifta i 11 år av dem.

Så jag tror att det är fullkomligt möjligt att hitta en partner som inte springer när de träffar en singelförälder. Det gäller bara att vara ute och träffa folk, i vardag som festligheter. Och absolut inte vara på jakt. För är man på jakt så känner folk det och stryker en snabbt från listan över potentiella partners.

Så ut, lev livet och en dag kommer en man och knackar på ditt hjärta och vill komma in. Mannen med stort M. /Vanessa

#13 åh herregud så skulle jag aldrig göra! De jag träffar är jag helt ärlig och öppen med. KOmmunikation är A och O i alla relationer, både kärlek och vänskap och barnuppfostran!

#14 Tack för den solskenshistorien :)

 Min kris har för övrigt börjat gå över nu. Känns rätt ok igen, det var nog bara en reaktion på "vårkänslorna" :)

#13 den tjejen klarar du dej nog utan!! Skulle väl aldrig komma på den tanken ens att be dotterns pappa ringa den jag dejtar!!!! Jösses, det existerar inte ens på min karta. Förresten tror jag inte dotterns pappa ens skulle komma på den tanken han heller *S*

#14 Det är så det ska vara :O))

Uppskattar ämnet och det ni skriver här :)

#0: Vänta några år bara så har alla singelkillar du träffar också barn. De kommer inte att tycka att det är konstigt med dina.

Vänliga hälsningar

Niklas

Min pappa träffade en kvinna som hade tre barn från tre olika förhållanden. Han skaffade ett barn med henne och älskade henne… fast det tog visserligen slut. Inte på grund av hennes barn förstås. De är fortfarande vänner och han gillar sin sons halvsyskon mycket, så jag tror inte att barn behöver vara något hinder alls!

Jag skulle definitivt inte ha något emot om jag träffade en kille som hade barn från ett tidigare förhållande.

Nu är jag lite olydig, men jag är bara tvungen att visa hur söt hans lilla son(min halvbror) är. Nu är Love snart tre

Jätte söt! :)

Har en riktig singelkris,dipp..och nu kommer sommaren,puh.

p.s blir uppvaktad av en man,som gillar barn,nåt positivt iallafall..så,det finns.men ack så sällsynta.d.s

kram!,T

# 21 Det ordnar sig… Lycka till!

#22 hoppas det kram! tack!