Jag har bara råkat ut för det en gång tack och lov, men det var bara att göra så gott man kunde. Vi överlevde båda två.

Att gå ut i snöstorm med halsfluss,feber med barn för att handla det vänjer man sig vid också.

Ja halsfluss eller förkylning med feber anser man nästan inte som sjuk *S*

En enda gång var jag tvungen att be dotterns pappa bo hos oss under 2 veckor, det var när jag opererade ena handen för carpaltunnelsyndrom och absolut inte fick göra något med handen och dottern var 2 år och 1 månad och fortfarande använde blöjor. Då var det bara att bita i det sura äpplet.

som dom andra säger: man klarar mer än man tror när man måste.d e bara o ta febernedsättande o sträva på…

Det frågar jag mig varje gång. När man är mitt uppe i det sjuka tror man att barnen ska svälta ihjäl (hur lagar man mat eller ens brer en macka när man  har explosiv kräksjuka?), slå ihjäl sig (om man inte ens orkar stå hur gör man när de klättrat upp i bokhyllan som man -naturligtvis - glömt att förankra i väggen?) eller bli bortförda av socialen.

Men man klarar det alltid på något mirakulöst sätt. Jag vet bara inte hur.  

Som alla säger så går det på något sätt oftast. Nu är mina inte pyttiga längre, men jag måste ju orka laga mat, se till att de får läxorna gjorda och att de kommer i säng. Någon gång har jag varit så borta i feber (lunginflammation) att jag mer eller mindre tuppat av hemma då barnen gått till skolan, legat hela dagen utan att orka ens resa mig för att hämta ett glas vatten och en panodil, sedan när de kommit hem igen har jag lyckats väsa fram att de måste ge mig vatten och ringa sin pappa/farmor/morfar och be någon komma och hämta dem. Sådana gånger är jag evigt tacksam att det finns andra vuxna i mina barns liv.

Tack för era svar. Verkar dock som ni missupfattade min fråga lite, var kanske otydlig. Jag menar de gånger när man _inte_ bara kan ta en panodil och kämpa på - den varianten är ju vardag här hemma. :) Jag menar när man verkligen bokstavligen kryper på golvet och benen _bokstavligen_ inte bär en. Kanske som leTigre skriver, på ngt sätt överlever man ändå. jag gjorde det i förrgår natt - fast jag inte för mitt liv nu i efterhand kan se HUR detta gick. Var lååångt förbi ta-en-alvedon-stadiet, kan jag säga. Där är jag nu och det känns helt okej i jämförelse. =)

Har varit med om det en gång att jag vart så inivassens sjuk att jag inte kunde stå upp, ca 40 gr feber o frossa i flera dagar, ringde hennes pappa och bad han ta henne,, fasst han hade ont i tummen så han vägrade, ,,, ont i tummen,,, sååå jag erkände mig besegrad och ringde de jag arbetade åt (städade i hemmet)   de körde dottern till dagmamman och hämtade, fick vara hela dagen då jag var utslagen, när hon kom hem hade jag bett en fd granne och bekant om hjälp så han fick vara hemma och ta hand om oss tills hon somnat, man måsste nog erkänna att man behöver hjälp ibland,,, absolut sissta är ju att man får ringa soc sjuoren,,,, små barn kan ju  skada sig annars,,

På samma sätt som om en sådan sjuka drabbar föräldrar som är två ;) Jag är en skild mamma med två barn, ny sambo som jag har ett tredje barn ihop med.

Det har vi råkat ut för… min sambo låg och yrade och tog sig inte upp ur sängen, jag kröp omkring/låg på golvet och hjälpte de två större barnen ( 9 & 11) att spy… den ene klarade hink den andre fick spy på golvet på tidningar jag brett ut då jag var så dålig själv så att jag fick ligga på golvet för att inte svimma…. Men men, kräksjuka går ju relativt snabbt över… men mycket skurande och tvättande efter fem pers blev det :)

Många gånger är det ju jobbigt när man är ensamstående speciellt om man själv blir sjuk. Oftast när jag var ensamstående med min son så när vi blev sjuka var sjuka samtidigt.

För några veckor sedan var både mina söner sjuka. Jag själv kände mig lite halvdålig tills vi kom till läkaren. Där började jag må ricktigt dåligt. 5 timmar satt jag där ensam med mina söner fast min sambo hade facktist kunnat hänga med, men allt annat är mycket vigtigare än jag och barnen har jag märkt. När vi väll hade varit hos läkaren och fått pencelinkur hela högen skulle vi hemmot. Jag fick då förklara för min 9 åriga son att jag kan svimma på vägen, för jag stog knappt på benen. Han var jätteducktig och fans där för mig och hjälpte mig med hans lillebror. Utan han hade jag inte tagit mig hem. Jag är så glad att jag har en så ducktig och på många sätt underbar son.

När jag fick akut magsjukdom i höstas (magkatarr/sår) så fick dottern vara hemma från skolan i en hel vecka och barnen levde i stor sett på fil som hon själv kunde servera sig och lillebror. Hon hade inte ens fyllt 6 då men ändå var hon en stor hjälp. Så tyvärr får man ofta som ensamstående förlita sig på att något av barnen kan hjälpa till om man själv är sjuk. Så har det inte varit när de var mindre.

Minns en fruktansvärd kräksjuka då jag var utslagen en vecka. Svimmade i badrummet ett flertal gånger, fick släpa mig fram på golvet och var riktigt riktigt dålig. Då var barnen magsjuka samtidigt i ca 2 dygn och vilken pärs det var. Då var sonen ca 1,5 och dottern 3,5. Det var spyor överallt, de spydde ner sina sängar och golvet och.. usch. Jag kunde inte ens duscha av dem utan fick dutta med en handduk jag lyckats blöta. När de blev friska sen fick de se på film och äta riskakor dygnet runt medan jag låg på en filt på golvet och yrade.

Som tur var var i allafall dottern blöjfri, för att ligga på golvet byta bajsblöja på en trilskande 1,5åring medan man med stor smärta spyr galla (eftersom man inte ätit minsta matbit på fem dagar) i en hink bredvid.. det önskar jag inte min värsta fiende.

Men influensor, kräksjukor, halsfluss (där har jag också historier) och andra korttidssjukor går ju över (så småningom), och man överlever helt enkelt.

förra  lördagen   hade jag   frossa   feber    och   hade kräkts   och  likblek   i  ansiktet   men jag lyckades    trots det    ta  mig  till  affären, så  man  klarar   verkligen  mer  än  man  tror, när  jag   kom hem  låg  jag helt  utslagen  i  sängen…

Synd att papporna inte ställer upp mer. Vill bara tipsa om att en del affärer gör hemkörning av varorna. Så när man är sjuk, kolla var det går. Sedan så finns de ibland pizzbutiker som kör hem också, fast man får vänta tills de behagar komma. En tanke bara. /Vanessa

Tack för alla svar! Vi överlevde allihop denna gång! =) Svaret på min fråga är kanske just det; på något mirakulöst sätt överlever man och barnen också. I efterhand känns det absurt och overkligt att ingen skadade sig allvarligt etc. Läskigast är det ju med bäbis. Barn som är 2-3 år och uppåt är en annan sak (där går ju resonemang, TV och riskakor att prova *s*), men en bäbis går ju inte att resonera med och är per princip en livsfara för sig själv (i detta fall 10-11 månader gammal). Men denan gång överlevde han! ;)

#9 Har aldrig varit med om att jag och maken varit totaldäckade båda samtidigt när vi levde tillsammans. Då har alltid en av oss varit lite bättre och vi liksom turats om att däcka.

#10 Ja, att barnen är så himla duktiga i nödlägen är en räddning. Häromnatten, när jag låg och bokstavligen inte stod på benen och åsåg min 10-månadersbäbis klättras i soffan och slita i tavlorna på väggen och bara tänkte "måtte han inte få en tavla i huvudet", så vaknade min 5-åring och hon var en fantastisk hjälp med lillebror ett par timmar under den natten. På gott och ont är de ju så duktiga de små.

putt

Min stackars syster har varit sjuk nu senaste månaden. Hon är själv med tre barn (två flickor: 4, 6 och en kille på 17) och jobbar häcken av sig i matvarubutik för att få vardagen att gå runt. Långa dagar och inte sällan 7-dagarsveckor. Så rasade hon och blev så sjuk att hon enligt egen utsago aldrig varit så dålig i hela sitt liv. Lunginflammation. Hon sa att hade jag fortfarande bott granne med henne hade hon antagligen aldrig klarat av att ge barnen mat, men eftersom INGEN ANNAN FANNS så var hon tvungen att göra det. Krypa på golvet och svimma då och då.

Hon var hemma en vecka - något jag aldrig varit med om tidigare eftersom hon är en sån som stapplar till jobbet med °39 feber, sen tillbaka till jobbet och jobba dubbla skift för att försöka rädda ekonomin. Hon är fortfarande riktigt dålig och lär inte bli bättre förrän hon får en chans att ta det lugnt. Men räkningarna måste ju betalas och maten inhandlas. Önskar att någon kunde ta hand om henne, om så bara för en helg, laga mat åt hennes barn, tvätta hennes tvätt.. låsa in henne i sovrummet med en bra bok.

Men hon överlever. Frågan är bara om hon i slutändan överlever lika länge som de som har hjälp och avlastning, och som kan ta ledig från jobbet utan att förlora hus och hem, i såna här lägen?

Ja det finns inget skydd för ensamstående föräldrar i dessa lägen, bedrövligt.

Låter tufft. Men en dum fråga… 17 åringen, kanske dags att ställa lite krav på att han skall hjälpa till?

#18 jag var inne på samma tänk faktiskt, 17-åringen borde ju kunna göra lite nytta….

Hehe, jo han hjälper faktiskt till en hel del, han hämtar och lämnar på dagis och tar hand om småsystrarna tills hon kommer hem från jobbet i stort sett varje dag, och han sköter sitt skolarbete väldigt bra också, så visst är an ett ovärdeligt stöd. Men det ger henne inte mer egentid och plats för vila direkt utan är snarare förutsättningen för att hon kan jobba tillräckligt mycket.

Ja, det är inte lätt.

Jag har fibromyalgi (sjukpensionär på 75%) har en dotter med svår barnreumatism - mycket sjukhus har det blivit - en son med Aspergers syndrom.

Pappan tar inget ansvar alls för detta efter skilsmässan och tack vare alla kostnader runt dotterns sjukdom har ekonomin gått i sank.

Kan ju säga att jag har tillbringat många dagar sovandes när barnen varit i skolan för att ens orka andas. Jag har kämpat hårt för att finnas där för dem när de är hemma.

Det är ingen lek att vara enastående mamma.

Kolla min blogg;

www.singinghatta.blogspot.com

//Harriet

Jösses en del drabbas så det både räcker och blir över.

#21 Stor eloge till dig din vardagshjältinna! Livet är sannerligen inte rättvist. :/

putt