Jag tycker så här Tuvalu.

Relationen mellan dej o exet behöver inte funka till fullo….men relationen mellan barnen o pappan måste funka.
Vi har det själva så att relationen mellan mej o min sons pappa inte alls funkar…jag pratar med honom om sånt jag måste bara. Inte annars. Tyvärr har sonen o pappans relation inte heller funkat. Å det är jättesynd….
Låt det bero ett tag mellan er….

Hur länge sen är det ni gick ifrån varandra?

Nej ni behöver inte ha en relation men väl en kommunikation, detta för barnens skull.

Jag och dotterns pappa var överens om att skiljas och är idag mycket goda vänner. Detta har ju gjort allt runt dottern så mycket enklare. Men kan man åtminstone ha en kommunikation med varandra så är mycket vunnet.

Min erfarenhet är att det inte funkar längre om man blivit för sårad eller sviken på något sätt. Det vill nog till en hel del av den som svikit (eller av båda om båda gjort det) för att kunna läka och gå vidare. Jag behöver själv att den andre erkänner, ångrar och gottgör (och det en hel del ) om jag ska kunna må bra i relationen. Jag räknar förstås med att jag får göra detsamma när jag "gjort bort mig" och sårat.

Vi separerade i slutet på februari i år så det är ju ganska nytt. Och en stor omställnig för oss "alla".

Idag hade Anton och exet bråkat och Anton packade sina saker och drog till mig. Så när jag kom hem från jobbet så satt han på trappen med sin packning. Exet hade messat mig innan så jag visste vad som hänt.

Kände att jag inte ville lägga mig i deras konflikt för mycket så jag ringde exet och sa att han skulle komma hit lite senare. Ville att Antons ilska och ledsenhet skulle gå över först. Så han kom och vi hade en lugn och fin diskussion runt Anton, pratade om både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Visade Anton att vi båda föräldrar kör på samma linje och att det är vi som bestämmer. Så det kändes jätte bra och jag tror att det var skönt för Anton också.

Det är liksom den slags relation / kommunikation som jag vill kunna ha med barnens pappa. Att när det "krisar" kring barnen att vi visar att vi håller ihop och att vi båda vill deras bästa.

Tycker det låter som ni gör det jättebra. Jag och min flickas pappa gör ungefär på samma sätt.

Min Anton här hemma har sökt upp sin pappa, genom att själv tagit reda på hans tell nummer. De har inte haft kontakt på flera år. Blir bara såååå sur då pappan säger till Anton att din mamma blir galen om jag ringer dig osv. Jag har sagt till Anton att det är upp till han och pappan bestämma träff och så hjälper jag han dit men kommer inte stanna kvar då jag inte vill ha med pappan att göra. Ja, det blir intressant att se nu hur det hela kommer att utveckla sig mellan dem, antingen blir det en bra kontakt eller så skiter pappan i Anton som han har gort tidigare.

Den lilla här hemma har väll något bättre kontakt med sin pappa. Just nu ligger jag lågt med kontakten med hans pappa eftersom han har behandlat mig illa osv.

Ja jag fattar ju att jag har haft tur…..Eller är det inte det? Vi har kört det stuket som #4 berättar.

När vi separerade bodde jag kvar som exbo i ett halvår innan jag flyttade till en lgh. Jag och pappan har alltid haft en bra kontakt men så fanns det inget direkt tråkigt bakom separationen heller mer än separationen i sig självt. Det var bara det att vi växte ifrån varann. Vi blev ihop när jag var 16 år, han var 20 år och vi delade på oss 2005 (i hela 23 år).

Idag har vi ganska tät kontakt, mest sms men även fikat och "pratat ihop oss" pga vår tonårsdotter som är en tonårsdotter med stark vilja. Och det fungerar jättebra!

Hon kan inte be den ena föräldern om besked förrän det diskuterats med den andre. (Här snackar vi piercingfrågor, fester, resor till pojkvännen och ja ni vet).

Som väl är har vi samma värderingar och uppfattningar om saker och ting. Och om inte, pratar vi ihop oss.

Här hemma är det jag som tar alla beslut, men om jag behöver så stöttar pappan mig till 100%

Va skönt om man kunde få ha det så. "Tyvärr" har jag en kvinna också att tampas mot emellanåt märker jag (hans nya fru). Det gör det jobbigt att komma överens ibland men jag ger mig inte och han brukar lyssna till slut. Ibland får jag ta i iofs. Hade varit mycke enklare om jag fått påverka honom ensam .

Då Minna får du göra som jag gjorde när jag hamnade i samma sits, helt sonika tala om för henne att barnet har hon inget med att göra, barnet har redan 2 föräldrar och är det så att det inte passar så är det bara för pappan i detta fallet att välja.  Hon backade direkt innan dotterns pappa ens hunnit dra efter andan.

Behöver jag påpeka att jag inte skräder orden *S*

Jag brukar få påminna om just det emellanåt . Men i mitt fall så måste jag komma överens med honom. Vi har gemensam vårdnad varannan vecka och det kan lika gärna vara jag som förlorar vårdnaden i värsta fall om man tycker att jag bråkar.

Men det brukar lösa sig till slut. Han är väl medveten om att samma sak gäller honom…vi måste typ komma överens. Hans "nya" har faktiskt respekt för mig också även om hon enligt min dotter avskyr mig .

Jag har väl "fördelen" av att ha enskild vårdnad. Det är, precis som med gemensam, både för och nackdelar, men mest fördelar tycker jag nog.

Mitt es uttryckte det som så att jag kommer aldrig att neka honom att träffa dottern (sant) jag kommer inte heller att fatta några tokiga beslut angående henne (också sant") så varför skulle han "tjafsa"? som han uttryckte det.