Efter många års illa behandling av sin pappa så börjar sonen äntligen trivas med sej själv. Han känner att han kan…att han duger…att han är någon….att han är unik.
Jag har stöttat och stöttat honom i alla dessa år…och nu äntligen börjar detta ge resultat. Det var riktigt illa en sommar för två år sedan. Då tog min son tio Treo-tabletter och skar sej själv på armen. Jag hörde med läkare men de sa att Treo-tabletterna inte är farliga…bara att han kan bli dåsig av dessa. Och han hade inte skurit sej så det blev illa…mer rispat. Men det var ett rop på HJÄLP MEJ!!!!
Jag sjukskrevs på heltid ett tag för att finnas hemma för honom…och med tiden blev allt bara bättre och bättre. Under denna tiden fick han inte träffa sin pappa..inte ens prata med honom på telefon. Jag berättade för han far hur illa det hade varit…Men han fattade inte att det var pga hans beteende mot honom. Så jag lade ner all kontakt med pappan.

Nu har de börjat å prata lite i telefon ibland. Pappan bryr sej lite mer än han gjort innan. Han är inte lika elak och kommer inte med pikar och nedsättande kommentarer. (hoppas jag)

Jag frågar alltid sonen hur det varit när han vart med sin pappa i Kalmar eller nåt…och det har varit bra hittills.
Sonen är ju så pass stor nu med så han kan slå ifrån sej på ett annat sätt än innan. Han kan säga ifrån mer.
Jag lärde mej även att säga ifrån till pappan om det var nåt som jag tyckte var fel. Så där märkte han att det inte gick att köra med mej heller.

Hurdan kontakt har era barn det med den andra föräldern? Jag är inte ute efter att ni ska smutskasta någon om det nu är en dålig relation de emellan. Vill bara höra vad ni har för erfarenheter.