Du ger honom precis det han vill med sitt sätt, uppmärksamhet!! Försök att ignorera honom när han får sina utbrott, när han lugnat sig så talar du om att du inte accepterar sådant beteende. Det tar några gånger av ignorering, sedan brukar det vända. Han märker ju att ju jäkligare han är desto mer uppmärksamhet får han av dig. De är inte dumma de små liven :o)

Ja det är jättejobbigt och så blir man irriterad när man själv inte är riktigt bra och det blir ju inte bättre, men man är ju inte mer än människa.

Jag var ensam hela tiden med min 13-årige son. Först hade han 3 månaders kolik och sen är det ju som det är i småbarnsåren. öroninflammationer, förkylningar, hosta och trots. Den som inte varit i det, kan inte förstå, hur utlämnad man är/känner sig. Jag hade inga anhöriga som kunde avlasta heller. I dag förstår jag inte hur man i bland tog sig igenom det.

Önskar det funnits ett Forum som detta då, men hade inte ens en Data.

För det är som du säger, det hjälper att bara få skriva av sig och kanske få lite respons på att det finns ngn som förstår en.

Jag tänker på dig. Kämpa på.

Kram Katarina

Får göra ett tillägg och hålla med Åsa. Det är jätteviktigt, speciellt när man är ensamstående, att vara "tuff" i det man bestämt. Jag var nog ganska "hård" men kärleksfull. Regler och konsekvens, både för din och pojkens skull.

Kram

Sant Katarina, ibland undrar man hur man överlevde. Malin sov inte en hel natt innan hon var dryga 5 år, vaknade vid 2 - 2.30 och ville leka. Sedan jobbade jag heltid…… men jag lever *S*

Ja jag jobbade också heltid, egentligen bara existerade man, när jag tänker tillbaka. Dagarna bara avlöste varann. Ska ge ett exempel på det.

En morgon som alla andra mornar, upp med Gossen, han var väl två, tre år. Kläder på, frukost, tandborstning, cigg o kaffe till mamma o så i väg till dagmamman.

När jag tagit Eddie ur Bilen och är på väg mot Dagmammans ytterdörr, kommer hon och hennes man ut med ytterkläder och tittar helkonstigt på mig. Jag säger, jaså ska ni ut en sväng medetsamma. Dom fortsätter att titta konstigt på mig, sen säger dagmamman….Men Katarina det är ju Lördag i dag.

Snacka om att inte ha ngt liv, allting bara malde på, hade alltså ingen koll på att det blivit helg, utan var så inkörd på att upp med ungen osv. osv.

Kan ärligt säga att det blev för mkt. Jag bröt ut i gråt, både för att jag kände mig dum och för att jag var helt slut. Dagmamman och hennes man sa, att du, kör du hem och vila dig, så får Eddie följa med oss till stan o handla.

Hmm, ja ett litet minne från småbarnsåren som ensamstående.

Helgerna var väl det jag hade stenkollen på, men inte så mycket mer…..

Usch ja Mirjami!

Det är stentufft att vara ensam förälder i vissa lägen. Man känner att man inte räcker till vissa gånger.
Jag minns ju själv hur det var när Emil var liten. Det är inte alltid lätt att vara konsekvent….när man själv inte mår bra så gör man ju de de vill. För då blir det ju iallafall tyst en liten stund…hahhahah….Men jag vet att det är fel. Det blir ju inte bättre nästa gång.

Jag hoppas att allt är bättre idag iallafall.
Önskar er en kanondag.

Ja…idag har det varit lungnare. Jag själv har inte heller varit speciellt bra. Hostar och har mig, äter pencelin och kordison mot bronkit i mina lungor. Sedan den lilla som har haft det extra tufft…har konstigt nog varit rätt så lungn just nu. Men igår så ville både jag och hans storebror bara försvinna, men tills slut igår kväll så lyckades jag få han att somna…..och jag sov mycket bra hela natten själv, de timmarna jag fick sova.

sedan så tycker jag själv att jag numera springer bara mellan hemmet, dagisset och jobbet, men så är det väll för de flesta ensamstående.

Det är det som gäller så länge barnen är små, hem-dagis-jobb-dagis-handla-hem…. samma hela tiden.