Trodde jag var klok...
Nu behöver jag få höra vad ni tycker om mitt läge.
Sen jag blev singel så har min vänkrets utökats med både killar och tjejer. Har dock inte haft hem några av mina killkompisar då barnen är här. Men den veckan de är hos sin pappa så har jag någon en del besök med risk för att barnen kan dyka upp eftersom vi bor så nära. Men jag har känt att så länge det är vänskap så har jag ju inget att dölja.
För några veckor sedan så hade jag en "vän/dejt" från Malmö här och så klart dök Anton upp. Just när han kom så satt vi och drack kaffe, Anton slog sig ner och pratade på. Och det kändes som om det var helt okay för honom. Men nu har jag fått höra att han sagt till en kompis och till sin lärare att jag ska flytta. Blev så ledsen och besviken på att Anton inte kom till mig med sina tankar. Samtidigt så funderar jag på om jag måste begränsa mitt umgäng för barnens skull? På sätt och vis så gör jag ju redan det eftersom när dem är här så får ingen av mina killkompisar komma på besök. Men det känns mest rätt för mig.
Idag pratade jag med min vän Anna i telefonen samtidigt som jag fixade middag. Då kommer Anton och vill säga något men jag ber honom vänta eftersom jag lyssnar på vad Anna säger. Då slänger han ur sig: Snacka du med dina jävla killar istället!
Jag blev så irriterad på den kommentaren! Så ofta pratar jag inte med killar i telefonen och om någon vill ringa så får de ringa efter att barnen är i säng.
Trodde verkligen att jag skötte mina nya bekantskaper på ett klokt sätt men så är det tydligen inte… Vad tycker ni?
![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vännen!
Du sköter det på ett snyggt sätt av vad du skriver. Hur gammal är Anton? I en viss ålder är det nog så att de inte kan förstå att mamman/pappan har kompisar av det andra könet.
Jag fick oxå höra detta när Emil var yngre..fast jag skötte det som du gjorde då han inte var hemma.
Kan du prata med Anton ordentligt om det hela? Att det enbart är killkompisar. Att du inte ska flytta.
Kan handla om att Anton är rädd att förlora sin mamma. Separationsångest.
Kram
Du måste sätta dig med grabben och göra klart för honom att du inte ska flytta, det är det första. Sedan får du förklara för honom att man kan faktiskt vara vän med killar utan att det blir mera.
Sannolikt känner han sig osäker/rädd för att du ska flytta.
Jag har redan pratat med Anton om detta innan. Talat om för honom att jag är helt ärlig, säger jag att det är en vän så är det så. Och den dagen jag blir kär i någon så kommer jag att tala om det. För mig är ärlighet så viktigt. Men jag får så klart prata med honom om detta igen. Nu hade han en kompis här innan och då ville jag inte ta det eftersom jag vet att han då har en tuff attityd.
I fredags hade jag en kille på besök, vid 22-tiden gick vi till Statoil för att hyra film. Så klart kommer en klasskompis till Anton in och ser oss. Så på lördagen ringer jag upp Anton och förklarar att Alex hade varit här eftersom Anton sett att jag pratat med honom på msn. Visste ju att Anton skulle få detta slängt på sig av klasskamraten så jag kände att det var bra att ligga steget före. Mycket riktigt idag hade J sagt: "jag såg din mamma på statoil med en kille" Men då svarade Anton: Ja, hon var där och hyrde film med sin kompis Alex.
Anton är 11 år…
Bra…då har han insett att du kan ha killpolare oxå….
Det är nog mer att han är rädd att du ska försvinna om du hittar en kille.
Men prata med han igen om det. Det är viktigt att de förstår.
Håller helt med Mia här, i 11-årsåldern har de ett visst mått av separationsångest och ni är ju ganska nyseparerade du o pappan om jag minns rätt. Nu är han därför rädd att du ska skita i honom och flytta. Kan hända att pappan sagt något åt det hållet??!!??
Jag kommer ihåg själv att min sons pappa ringde mej en gång och sa typ nåt om att jag hade så många killar. Att sonen tog illa vid sej.
Jag hade då med ett par killpolare som jag umgicks med…Men när sonen INTE var hemma. Men på nåt sätt hade de fått reda på detta ändå. Då satte jag mej ner med Emil och berättade för honom att jag hade killpolare. Och skulle jag nu träffa nån som jag blev kär i så skulle jag inte försvinna. Att sonen är det viktigaste som finns.
Jag var sedan ännu mer kärleksfull mot min son…gjorde allt så han skulle förstå att han gick före allt annat.
Så Sanna….försök att prata med Anton igen….och visa honom att du verkligen inte kommer att försvinna.
Tack för era svar! Jag ska berätta vidare en annan dag, har lite ont om tid, men allt har löst sig…
#7 ja men det är det viktigaste :o))
Hej Sanna!
Vad skönt att höra att det löst sej….*L*
Kram!
Starta ny diskussion