Jag blev singelförälder när sonen var ca 2 år gammal. Då beslöt vi oss för att skiljas.
Jag har sedan dess haft 2 sambos men det har inte fungerat alls.
Den ena var elak mot min son och den andra mot mej.
Sedan dess har jag haft korta särbo-förhållanden men inga seriösa.

Jag trivs väl ganska bra med att vara ensam till och från.
I veckorna är det helt om för då har man ju så mycket annat. Helgerna kan bli lite tråkiga däremot.
Jag skulle inte säga nej till kärleken om den kom nu.

Jag var ensam med min förstföde son hans 4 första år. Då träffade jag Pappan till min yngste son, vi levde i hop i 9 år, nu har jag varit ensam i lite drygt ett år.

Det har verkligen både för och nackdelar att vara ensam. I bland saknar man ju ngn att mysa med, förutom barnen då. Min 9-åring är en liten mysare.

Men var sak har väl sin tid, så får väl se vad som väntar runt hörnet

Jag har varit ensam sedan 1999. Mina barn är vuxna

Jag har varit singel sen februari i år. Kan väl inte direkt säga att jag trivs med det men jag mår heller inte dåligt av det.

Det jag har svårt att vänja mig vid är att vara ifrån barnen, har ju liksom alltid haft dem omkring mig och nu får jag bara ha dem på halvtid.

Sen försöker jag jobba extra den veckan jag inte har barnen. Dels för att få ihop min ekonomi och dels för att slippa känna mig ensam.

Tror inte att jag kommer att flytta ihop med någon på väldigt länge även om jag skulle bli kär.

Men visst förgyller det ens tillvaro när man har någon som bryr sig om en :) Allt går så mycket lättare då…

5år (om vi räknar skillsmässan från barnens mor)… Annars får man väl definiera singel/förhållande . Trivs bra med "ensamheten", om man nu kan kalla det så med 2 tjejer som är 8 & 9 år på "heltid".

Trevligt med en karl här inne. Är annars över lag bara tjejer.

Hej..
Jag har varit singel sedan mars-06. Vet egentligen inte vars jag står i förhållande frågan. Jag har definitivt inte varit på krogen el. i umgängeskretsen - utan varit hemma. Kanske förmodligen måste man mogna och reda ut det förflutna innan man går vidare… jag kan säga så mycket att det är inte alls klart på långa vägar. Han ringer och står i.. en fjäder blir en höna i många frågor. Nu går vi på familjeintervention.. få se om det kan reda upp de många fågelbona som finns…
Visst vore det trevligt med en "vän", som kan pyssla om en och stryka en på ryggen och säga de magiska orden… Men som sagt och var jag är inte redo ännu. Ni som har läst mina inlägg vet varför:(

Jag vart singelförälder 1995 när dottern var 1 år och 8 månader. Har haft ett förhållande efter skilsmässan som höll i 3 år men annars varit själv, vi var dessutom särbo's jag och den jag hade förhållande med. Jag har heller inte minsta längtan att flytta ihop med någon så skulle jag träffa någon så får det nog bli som "helg-bos" :o))

Tycker det var en härlig tid att va singel, göra vad man vill med barnen. Åkte runt på olika aktiviteter !

Blev ensam när minsta var ca: två år ! Träffade en ny, ganska så fort… Hm? Men Men, Vi bodde på varsitt håll. Ingen som fick flytta in till Mig & barnen NEEEJ NEJ ! Tänkte att Mina barn ska få bo i lugn & ro med Mig.

Har fått mycket beröm genom åren, Hihi. Vilka artiga och trevliga barn Jag har ! Det känns Gott att höra !

Tror att Vi singlar/ensamstående klarar Oss jätte-fint med att uppfostra Våra barn ensam. Vi pratar MER med barnen. m.m.

/anser ju Jag

hej jag har varit singel  sen mars 07  

så nu skulle det vara svårt att träffa nån tror jag

#10. Varför skulle det vara svårt?

Ja jösses det är ju bara 1,5 år  titta på mig som bott singel nu i dryga 13 år *S* då kan vi snacka om att man lagt sig till med vanor och ovanor *S*

Och jag som skilde mig för 9 år sedan. Men var ändå ensam fast det fanns en make.

Ja Tatsja. Man kan vara ensam även om man är gift eller sambo.
När sambon eller maken inte förstår en eller skiter i en.  Då är det bättre att vara ensam på riktigt.

Det tog mig många år att inse det i hjärnan. Men nu har jag varit ensam för länge och vet inte heller om jag kan lita på någon