Hi hi hi..jag är nog mera mörkrädd än mina söner i mellan…kan inte fatta detta, men så är det har jag märkt på det senaste tiden. Vi har alltid en lampa tänd i köket på nattetid.

Jag var mörkrädd själv när jag var liten. Skulle alltid somna med dörren på glänt och en lampa tänd i hallen.
Numera när man är vuxen berör det mej inte så mycket.
Sonen är heller inte mörkrädd. Bara när det händer saker här som är av det övernaturliga slaget. Då kan även jag behöva ha nån lampa tänd.
Eftersom vi bor på landet så kan man inte vara mörkrädd annars.

Jag själv är inte mörkrädd, men jag har ett fruktansvärt dåligt mörkerseende, har en jätte bra grej som jag fått av min Morsas sambo, en lampa man kilar fast på kepsens skärm kanon bra då jag är ute i mörker, då jag har hundar, som skall ut.

Barnen, den äldsta har alltid varit rädd för mörkret ute, om han absolut måste ut så springer han, son nr två har aldrig varit rädd för mörker, son nr tre har varit mörkrädd och velat haft en lampa tänd, men nu föredrar han att sova mörkt, ute mörker tycker han fortfarande är läskigt, dotter nr ett tycker mörkret är läskigt vare sig de e ute eller inne, å lill tösa hon tycker åxå det är läskigt och otäckt men mörker de somnar med en liten lampa på vilken jag släcker då jag lägger mig, jag delar rum men mina tre yngsta, och att jag släcker bekommer dem inget alls eftersom de då vet att jag är i min säng…

upps, glömmde av hanteringen; ja, e de rädda så är de, jag förklara för dem att fasten det är mörkt så ser det precis lika dant ut i mörker som i dagsljus och att det inget finns att vara rädd för, de får åxå ha sin natt/kvälls lampa på, frågar dem vad det är det är rädda för, ofta så säger de spöken, och att mörkret skrämmer just för att man inget ser, spöken finns inte, inte de spöken barnen menar, och att det finns ficklampor/lampor man kan tända och se efter själv att det inge farligt/otäckt finns där i mörkret att vara rädd för, och åxå att det är faktist många som är rädda för just mörkter, och att det är inget man behöver skämmas för eller att man inte vågar tala om det, att det finns båder vuxna och barn som är rädda. Men framför allt att berätta att det faktist inte är anorlunda i mörkret, och att man absolut inte skrämmer… för e man rädd så är man, och det är modogt att tala om det…

Varken jag eller dottern är mörkrädda.

Jag går ju absolut inte UT i mörkret. Inte sonen heller. Inne-mörkret skrämmer oss inte.
Om man är ute i mörker så tycker jag det känns som att någon är bakom en. Inget vidare.