Svärföräldrar
Jaha, igår var det då dags för att få papper underskrivna och saker ordnade. Fy sjutton vad mycket jobb det blir för att den ena parten i äktenskapet bestämt sig för att vara otrogen och lämnat familjen, det drabbar ju även resten av släkten. Efter allt hot om ekonomi och vårdnad, så tog jag beslutet att inte diskutera saken mer utan att våra resp föräldrar var med, just för att slippa "pajkastning" och tomma löften och jag hade gjort dokument på precis allt, för att få upp någon slags struktur.
Och vilka var det nu som bråkade, jo mina svärföräldrar var så fruktansvärt otrevliga och spydiga emot mig och tror att jag ska undanhålla dem från att träffa barnbarnen. Jag var så besviken och förbannad på dem, eftersom det kändes som om jag var boven, när det är deras son som brutit äktenskaplöftena och lämnat familjen. de började diskutera umgänge med barnen och jag fick ju lov att säga att det var umgänget mellan barne och deras far som skulle fixas, inte umgänget med farmor och farfar. det slutade med att jag nu känner att de sabbat all den tillit jag haft till dem och att jag NU efter gårdagen kommer att dra mig in i det längsta för att ringa dem om jag behöver ha hjälp med barnen.
Andreas har nu skrivit över vårdnaden på mig och skilsmässopapren är undertecknade och läggs på lådan idag, det gör så förbannat ont och han har inte ens bett mig om ursäkt för det han gjort ännu. Och fy f-n för prövotid, jag vill bara att allt ska vara över för att kunna försöka hitta ett liv i ensamhet, som jag faktiskt inte valt själv. Jag har ju i alla fall det viktigaste kvar, mina barn, men det är ju inte samma ensamhet som att man inte längre har sin make kvar.
En kompis sa att man inte saknar kon förrän båset blivit tomt, men vad hjälper det när man blivit ersatt av en kviga.
Den stora frågan är när slutar det göra ont???? Och vad gör jag med mina svärföräldrar??? Jag förstår deras rädsla, men jag skulle aldrig hindra dem från att träffa sina barnbarn och jag känner mig kränkt av deras påhopp!
Men varför skriva över vårdnaden?
Det här är ju en process även för svärföräldrarna och rädslan kommer ju tyvärr med allt kaos som en skilsmässa drar med sig. Ge dem tid så ska du se att ni kan ha en bra kontakt även i fortsättningen. Be dem om hjälp när du behöver för att visa dem att du tycker att de är viktiga i dina barns liv.
När det slutar att göra ont? Ja, du… det får väl tiden utvisa. Här gör det fortfarande ont mellan varven. Inte för att jag saknar mitt ex men för att barnen blir drabbade av att vi har separerat och inte klarar av att hålla sams.
Önskar dig all lycka i världen på din nya väg i livet….
![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Säger som Tuvalu att det är ju en svår process även för svärförldrarna. Men visa att det får träffa barnen, att du behöver deras hjälp ibland. Det löser sej med tiden. Kanske att de kan vara besvikna på sin son för att han lämnat er i sticket och sedan för över det på dej. Men efter ett tag kanske de förstår.
Det kommer säkert att göra ont en längre tid. Men tiden läker ju alla sår, sägs det. Nästan alla iallafall. Det kommer att kännas bättre. Lovar dej.
Kram till dej.
#1 Han har inget intresse i att ta ansvar för barnen och skrev över dem frivilligt på mig. Det värsta är att nu tar till hot om att ta tillbaka allt via rätten varje gång han ine får som han vill, så nu har jag och mina föräldrar beslutat att han inte kommer innanför dörren utan att mamma eller pappa är här när han ska hämta barnen eller för något annat. Han får inte använda barnen på detta sätt, det är inte rätt.
Jag orkar inte med detta längre, inte nog med att jag har förlorat min man till en annan kvinna, han ska fortsätta att trycka ner mig i skoskaften ordentligt, jag vill bara att allt ska vara över, så att jag och barnen kan få lugn och ro och orka hålla på i stallet som är det som ger oss ny energi.
Fast jag var faktiskt stark nog att gå på en arbetsintervju i fredags och det gick faktiskt ganska bra, så nu håller jag tummarna för att åtminstone det lyckas, så att jag får den nya tjänsten. Dessutom vann vi en julskinka i helgen, så det finns små ljusglimtar också, som livar upp mig och barnen för en liten stund åtminstone.
Han verkar inte ha alla hästar hemma om jag säger som så. Det är så fult att använda barnen som några slagträn. Men han är ute i ogjort väder, men det är bra att du har vittnen där. Det verkar lite som om han måste visa sig "macho" på något snedvridet sätt.
Men grattis till skink-vinsten och jag håller tummarna hårt för att du får jobbet.
Tack allihopa! Jag var så glad när jag hittade denna sida och ska rekommendera den till en kompis som blivit utsatt för exakt samma sak. Vi singlar med barn får försöka hålla ihop och stärka varandra, för vi har alla känt samma smärta fast kanske på olika sätt och av olika anledningar!
Väntar med spänning på att de ska höra av sig om tjänsten, inte ett ord ännu och det skulle vara skönt om åtminstone något löste sig!
Jag och barnen kämpar vidare i vår lilla del av Sverige, gör det alla ni andra också!
Jag förstår precis hur du har det…. är där fortfarande - sedan 2½ år tillbaks. Det är ingen lätt sist du sitter i.
Jag har själv problem med x-sv.föräl. De har "tagit över" min son - så att jag aldrig får träffa honom. Sjukt;( men de har svart målat mig så in i vassen och skön målat den nya kvigan…. Så hon är nu mamma till min 22-åriga son. Det känns fördj. men jag hoppas att våran sons fader snart vaknar upp och inser vilket hell det är…
Lycka till
När sonens pappa och jag skilde oss så försvann svärföräldrarna. Och när jag väl träffade på de så bara blängde de på mej. Även att pappan och jag var överens om skilsmässan så tror jag att de la skulden på mej.
Vi har ingen kontakt alls idag. Men de träffar ändå Emil ibland när de är hos hans pappa och hälsar på.
Liknande hände mig, när karl försvann så försvann även svärföräldrarna. Jag gav dem över sommaren o sen ringde jag o frågade om de var sura på mig, eftersom de inte hört av sig. Till svar fick jag att det hade varit så mycket nu på sistone o de ville inte störa..
Nu börjar de komma tillbaka, om än väldigt långsamt… får se hur det blir om jag någon skaffar/träffar någon ny i livet.
Starta ny diskussion