Vardagen kommer ikapp
Egentligen är väl inte detta rätt ställa för att skriva om sådant här, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har nu gått lite över en månad sedan min man lämnade mig och barnen för någon annan och det har varit helg på helg så det har känts som om det trots allt fungerar ganska bra hemma.
Nu börjar dock min vardag komma ikapp och jag mår så dåligt att jag bara vill lägga mig ner och dö. Min numera exman och hans föräldrar och släkt behandlar mig som om det var jag som lämmnade honom och inte tvärt om. Jag skäms så mycket för att jag inte duger åt honom längre att jag inte ens vill åka till affären och handla och det känns som om det är jag som blir bestraffad trots att jag inte gjort något fel.
Tankarna snurrar och jag sörjer det barn jag fick ta bort innan han erkände att han varit otrogen, jag anklagar honom och hans vänsterprassel för att ha dödat mitt barn och jag är så ENSAM. Jag misstänker att han säger till folk att vi var överens om att separera eller att det var jag som lämnade honom och jag vet inte vem han är längre, han har vänt alla de värderingar vi delade, han har ringt och hotat mig på jobbet och han vägrar att stå för att han gjort något fel. Inte heller kan han säga hur länge förhållandet pågått eller vem hon är så att jag kan bearbeta allt och gå vidare, det enda jag hör är en massa rykten och jag misstänker nu allt som har ett par bröst.
När han kommer hit så blir jag jättestressad och klarar inte av att hålla humöret under kontroll och det känns som om han tar över hela det som nu är mitt hem.
Usch, vad jag känner mig gnällig, men hur orkar man gå vidare? Mitt fokus har ju varit att barnen ska må bra, alltså har jag pressat ner det jag själv känner och nu går det visst inte att pressa längre. Jag vill inte ha ett nytt år ensam. Jag har levt för familjen hela mitt vuxna liv och inte haft något umgänge utanför hemmet, jag har glatt låtit min man åka på fiskeweekends, rally, bandy, mässor, varit ute på krogen mm, eftersom jag tycker att man ska lita på varandra och inte låsa in någon. Mina svärföräldrar tycker att det är mitt fel att det blivit så här eftersom jag inte satt stopp tidigare, men han är ju vuxen, jag är inte hans mamma. Trots allt jag gått med på och stått ut med, så räckte det ändå inte till och jag har stått ut med mycket ska ni veta, men det är inget vi ska diskutera här.
Jag och barnen kommer få det bättre utan honom, men just nu vet jag inte hur jag ska orka komma över den har känslan av att var otillräcklig och han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att fortfarande ha kontrollen över mig. Kan någon ge mig råd eller är jag totalt galen????
![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej gumman!
Jag förstår att du mår jättedåligt nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska råda dej till. Men jag kan ju försöka och hoppas att det hjälper lite på vägen ändå.
Kan du inte bryta kontakten med honom helt och hållet? Vägra släpp in honom så länga han beter sej som värsta barnungen.
Klart han skyller över allt på dej gentemot sina föräldrar. Han vill ju inte erkänna att det är HAN som gjort fel.
Känns det bättre för dej att få förklara dej för de så skriv ett brev. Skriv och berätta hur ni haft det, vad han gjort.
Jag vet att du inte kanske kan strunta i vad de eller andra tycker eller får höra från ditt ex. Men försök. Du vet ju själv hur det ligger till.
Men jag förstår dej. Man vill ju försvara sej. Kan bara säga att ditt ex beter sej som värsta skitstövlen just nu.
Finns det någon kurator eller psykolog du kan vända dej till? Du behöver få ur dej detta.
Har du vänner runt omkring dej som kan stötta och hjälpa dej?
Kram gumman.
Det är jättesvårt att råda men jag gör ett försök ändå.
Du har INGET att skämmas för så upp med hakan och höj blicken och gå du till affären, är det så att någon frågar, ja då är det bara att rakt upp och ner säga som det är. Hur han än vänder sig så kommer sanningen att bita honom i rumpan förr eller senare och då blir fallet för honom desto hårdare.
Du är guld värd och ska vara stolt över dig själv och dina fina töser, så söta de är, dem är de enda du behöver "svara" inför eller rättare sagt finnas för och se till att de har det bra och det ser man på bilden att det är 2 välmående töser.
Stå på dig vännen.
Kramen
Kan inte annat än hålla med både Mia och Åsa. Det är inte ditt fel. Håll huvudet högt. Det är han som lämnat dig för någon annan, inte du.
Tveka inte att kräva att han inte kommer in i ditt hem nu. Han har gått därifrån och har inget där att göra. Vill han träffa barnen, så får han gott stå utanför och vänta.
Sänder massa 
till dig
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Du är absolut inte galen. Min sons pappa gjorde likadant, han lämnade mig men det var ju såklart mitt fel att han gjorde det. Enligt honom tvingade jag honom till det genom att bli belastande för att jag drabbades av förlossningsdepression.
Aldrig förr har jag kännt mig så värdelös kan jag säga. Men nu ska jag försöka släppa de känslorna och tankarna och lämnar 2008 bakom med med många goa minnen från sonens första tid i livet. Nytt år, nya möjligheter hoppas jag.
Sänder alla styrkekramar jag kan och hoppas att du snart kan läka, sakta men säkert.
Kramar Madde
Amor Vincit Omnia
Tack alla ni underbara människor, usch nu bölar jag som en tok, är ju känslomänniska jag och nu mer än någonsin.
Jag hoppas nu på ett bra 2009, men nöjer mig med hyfsat och jag önskar er alla det bästa år ni någonsin haft!
Och Mads visst känner man sig värdelös, det var mitt fel att min man drack också, han var tvungen till det om han skulle stå ut med helvetet det innebar att leva med mig.
Jag ska läka, även om det tar tid, det viktigaste är att jag kan hitta en väg framåt, aldrig att han ska ha kontrollen att förstöra resten av mitt liv också, man får tacka sin lyckliga stjärna att man kaske återigen kan ha användning av sin envishet för att orka.
Stora nyårskramen till er alla, ha en underbar nyårskväll!
Detsamma till dig Bettan :o) Hoppas du och barnen får en trevlig kväll. Här slappar vi bara, jag tar ett glas vin, dottern pendlar mellan datorn och tv:n….. ja vi bara har det lugnt.
Det är inte ditt fel att din man drack. Han valde det själv. Ingen kan tvinga någon till att dricka eller använda droger. Valet är helt enkelt hans själv.
Tro mig. Jag vet.
ha ett gott nytt slut och ny början. '
Kramiz
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Starta ny diskussion