BRA Nilla! Jag är lite off just nu. Men ni har bra koll.

Kram på dej.

Tur Mia har bra medarbetare

Jag kom på att jag skulle gå igenom alla verktyg lite,
o då passade det ju bra att "praktisera" dom lite oxå. *ler*

Kram på er, alla!

#3 din hemsida kan inte visas

min hemsida är mer bara bilder på djuren men det finns nog nån bild på mina barn också:)

www.123minsida.se/de_fyrbenta

Ingann:
Vill du att jag lägger upp din hemsida bland länkarna?

Ingann:
Det är nåt galet med servern som hemsidan ligger på idag,
men länken till min hemsida kommer snart att fungera igen… :)

#5 det får du gärna göra om du vill:) Djuren är mina älsklingar (utöver barnen) så dem visar jag stolt upp:)

#6 ah, vad bra.. jag älskar att titta på hemsidor!

Ingann:
Nu ligger din hemsida bland länkarna och nu fungerar även min hemsida igen :) Två flugor i en smäll :)

Phernilla:

har inte du heller sovit i natt? *tittar på tiden i inlägget*

jag somnade vid 7 och blev väckt av tel kl 8.30 och har tillbringat dagen fram till kl 15 i den  förstår inte varför inte skolan kan prata sinsemellan så det räcker med 1 samtal… 2 mentorer, kurator och skolsköterskan har ringt, alla om samma sak…

ska genast kolla;)

vilken fin sida du har! skrattade högt när jag läste Ellioths sida *s*

din gästbok funkar dock inte… när man ska skicka kommer ett felmeddelande att sidan flyttats eller bytt namn…

Ingann:
Tack för infon!
Det är alltså därför som ingen skriver i den längre? *aj aj aj*
O nej, jag kunde inte somna inatt, somnade nog vid 4.30-snåret,
osså upp kl. 8 igen… puh! Inte undra på att jag har huvudvärk idag?

Aj då. Vad är det som hänt med skolan? Jag har kanske missat nåt?

*styrkekramar*

Ingann:

Nu funkar gästboken att skriva i med :)
*kramen*

#12 min 16-åring skolvägrar så just nu undervisar jag honom hemma… vilket inte är det lättaste när man inte har utbildning för det *s* men jag är lite glad iaf! i ondags skulle han ha prov i tvättkunskap inom hemkunskapen (symboler, tvättråd o sånt) vilket han var övertygad om att han skulle misslyckas med men han blev godkänd *jippi*

nu ringer de nästan dagligen ändå och säjer att jag ska tvinga honom fast jag förklarat att det inte går och när han och jag bråkar om det mår 12-åringen dåligt och på något sätt måste jag ju skydda honom från bråket:/ soc-anmälan är gjord från skolan, jag har kontaktat bup för utredning eftersom jag ser stora tecken på socialfobi hos sonen. han vägrar gå i skolan, han vägrar följa med till affären om det inte är innan stängning när knappt några folk är där, han går in på sitt rum när jag får främmande, han vägrar följa med och hälsa på släkten (därför firade vi jul helt själva i år) och de enda han pratar med utom mej + lillebror är de han spelar CS med på datan och den kontakten är bara genom headsetet…

så att skolan tjatar på mej hjälper varken honom eller mig utan gör min panikångest värre än den redan är tyvärr… men nån gång ska det väl bli bättre.. hoppet är ju som bekant det sista som dör;)

Ingann: Men usch va jobbigt allt det där låter. Förstår att du har det väldigt tufft!

Har han alltid haft denna problematiken, eller har den kommit nu på senare tid? Du skriver inget om hur länge det varat? Jag ber dig dock att vara uppmärksam på det där spelandet, det är livsfarligt med dessa klanspel som finns idag. CS och WoW, o liknande spel. Dom allra flesta som börjar med dessa spel blir beroende av dessa o det är inte lätt att komma ur det. Det är ju en form av spelmissbruk, även om det inte i det fallet handlar om att spela bort pengar, osv…

Min yngsta sons pappa fastnade i WoW, det förstörde hela vårt förhållande! Han blev så fast i det så han spelade natt o dag, o till det kom ju det som utåt kan se ut som "social fobi". Men som i själva verket handlar om att "jag vill spela, spela, spela".

Hur mycket spelar han CS? Dagligen, flera ggr om dagen, flera timmar åt gången?

Yngsta sonens pappa slutade umgås med sina vänner (som alltid varit superviktiga för honom), tackade nej till födelsedagsfester (hade aldrig hänt förr), slutade engagera sig i sin familj (som innan spelet kom in i bilden var det viktigaste han hade o som han offrade allt för), slutade natta sin son, slutade leka med sonen, osv…

Detta ledde till sist till att jag lämnade honom. Jag orkade inte mera då jag hade tjatat på honom under 1½ års tid att: "Snälla, snälla, snälla älskling, du måste börja spela mindre, du ser inte världen omkring dig"…

Det har nu gått ungefär ett år, nånstans efter vägen så började han hitta tebax till "livet" igen, o idag spelar han inte som förr, han spelar fortfarande samma spel, men har nu fått lite distans till spelet o kommit underfund med, igen, att det finns roliga saker o ting runt omkring "spelvärlden" med…

Umgås din son med sina vänner? Några vänner? Andra vänner som spelar, kanske? Eller vänner även utanför CS-världen…? :)

Hoppas verkligen det löser sig för dig o honom! Det verkar inte vara nån lätt grej du har att ta tag i nu! *sänder styrkekramar*

Hoppas du inte tar illa upp av det jag nyss skrivit, det är inte menat alls som nåt negativt! Tvärtom, menar jag bara väl… :)

Kram på dig!!

#15 Mej och lillebror är de enda han träffar. väldigt väldigt sällan är han med och fikar när min kompis som han känner väl är här.

Han spelar CS mest hela tiden men om jag säjer att vi ska ha en familjekväll med lite mys och sällskapsspel protesterar han inte utan tycker det är jättekul när vi spelar tex texas hold´em (han har spelbord med alla tillbehör) eller "vem vill bli miljonär" och sådana spel. Då sitter han med oss hela kvällen och rör inte datorn.

Fram till 6an var han jätteduktig i skolan och umgicks med några olika kompisar på fritiden men när 7an började och han kom i puberteten slog det runt totalt… han och 2 killar till började störa lektionerna så jag fick samtal hem flera gånger om dagen… det var så illa att lärarna inte ens kunde undervisa. Men han var där iaf.. i 8an gick det lite bättre, han lugnade ner sig men gjorde inte så mycket på lektionerna så han fick anpassad skolgång (de lät honom välja vilka ämnen han ville läsa, 8/16, men matte, sv, eng var ett måste… i 9an började han skolvägra.. de dagar jag fått iväg honom så har han kommit hem efter en lektion…

de kompisar han var med innan har sin fotboll och börjat med tjejer så de har han ju tappat igen eftersom han aldrig varit sportintresserad för fem öre och 95% av ungarna här spelar fotboll… sen har han ju bara gått i denna skolan sen mitten av 5an så det kan ju också vara en orsak..

Vi flyttade hit till Degerfors oktober-04 från Enköping där jag är född och uppväxt pga att han varit mobbad från lekis tills vi flyttade. Jag blev så trött på det att jag började söka på nätet efter lägenhet i hela sverige och hittade en här. sista veckan i september hittade jag annonsen, 3 oktober åkte jag hit och skrev kontrakt, 8e oktober flyttade vi in så det gick jättesnabbt. Och allt funkade jättebra i ca 2 år innan han gav upp allt som det verkar som… Jag vet att han inte är mobbad för han pratar med sina klasskompisar i headsetet och de ringer och försöker få med honom när klassen ska göra olika aktiviteter som åka till säfsen, ut och käka på pizzan osv men han vägrar…

Mitt hopp nu står till bup, att de ska nå fram till honom och se vad som är fel…

Ingann:
Förstår att du har det allt annat än lätt nu! Vet inte vad jag ska råda dig till heller? Men jag tycker det verkar vettigt att ni har kontaktat BUP. Även om jag inte har nån strålande positiv erfarenhet av just BUP. Jag skulle hellre gå med mina barn, om problem inträffade, till en kurator eller psykolog inom övriga sjukvården, på nåt sätt…

Jag fick gå på BUP då jag var 13 år gammal, o dom behandlade mig som en bebis, det var fruktansvärt!!!

Jag fick sitta o leka i sandlådan med mjuk, ljus o torr sand, samt hård, mörk o våt sand. Detta skulle sen analyseras av psykologerna.

Jag fick rita på ett papper där det var två linjer o man skulle rita en linje emellan dessa linjer, utan att vidröra dessa två linjer, som var som en snitslad bana, osv osv…

Är man 13 år så är detta inte något som får en att vilja satsa på detta seriöst på "utredningen", direkt…

Det var liksom inte aktiviteter o undersökningar anpassat efter ålder! O dessutom så kom dom heller inte fram till nåt, utan där började väl mitt livs h**vetesresa, kan man säga.

Därefter blev det inläggning på barnpsyk i 6 månaders tid, därefter fosterfamilj, därefter behandlingshem (där jag verkligen inte hörde hemma), osv osv…

Allt detta fast problemen inte låg hos mig, utan hos min mamma, som inte klarade av mig, för att jag krävde mer än hon ville lägga ner på sina barn. Så har hon fungerat fram tills för nåt år sen. Min lillebror har gått igenom mer eller mindre samma resa…
*lider med*

Så…
Jag föredrar att gå till högre instanser än BUP, för i min mening så är dom inte till speciellt mycket hjälp! För mig känns dom väldigt "lekmanna-aktiga", liksom.

Som en förskola innan man börjar gå i den riktiga skolan, eller hur man nu ska uttrycka det?

Man kan ju hoppas att det bara var i Kiruna dom var på det sättet, o inte i resten av landet med.

Er BUP kanske är kanonbra! Jag hoppas på det. :)

Jag fick oxå anpassad skolgång, för p.g.a. att jag mådde dåligt hemma, så mådde jag dåligt i skolan, osv osv…

Så jag hade min praktikplats (genom den anpassade skolgången) på ett kombinerad förskola/öppen förskola. Det var det roligaste jag gjort i mitt liv, o då började jag plötsligt känna glädje i mitt liv igen… :)

Men, det är nog som du säger. Det krävs mer än en mamma o en pappa för att lösa vissa situationer, ibland behövs en proffesionell kontakt som kan "nå fram" där man inte räcker till…

Man är inte mer än människa, trots allt!

Stor kram till dig! :)

Ja, jag hoppas att BUP i Örebro är bättre än vad jag hört om andra kommuner… Låter hemskt att de låter barn gå igenom en massa saker i onödan som i ditt fall!

vårdcentralen har jag redan sökt men de hänvisar till skolsköterskan som i sin tur hänvisar till skolkuratorn som sonen avskyr.. de har knappt tid för vuxna betalande hos kuratorn här… det tog 1,5 år för mig att få tid hos henne för min panikångest så det enda jag kan hoppas på är BUP känns det som.

Skönt att det till slut gått bra för dig iaf… det ger oss andra hopp om en ljusare framtid också

Stor kram tibax!

Ja, till sist så vänder det ju, för dom allra flesta. Men jag kan säga att vägen dit har varit extremt lång o tung! Fy! Jag har fått kämpa. Har inte bott hemma sen jag var 13 år, t.ex… Redan då fick jag klara mig på egen hand. Det ska inte barn behöva göra!!!

Än idag kan jag känna vingslagen av min barndom, ibland… Det är lika otrevligt varje gång! Men man lär sig ju på nåt sätt att leva med det. O jag vet att "det inte var mitt fel", så jag tar inte åt mig av skiten idag, som man gjorde då man var 13 år, vilket ju för övrigt är en väldigt känslig ålder…

ja, tonåren är ju den ålder när barnen behöver som mest stöd och hjälp. att då "dra undan mattan de står på" är det värsta tänkbara man kan göra.

jag har fått rådet att placera honom på fosterhem, men vaddå?? jag har väl inte skaffat barn för att andra ska ta hand om dem när det blir jobbigt? han är min son och jag måste göra allt i min makt för att hjälpa honom! ta hjälp är helt okej men aldrig att jag skulle "lämpa över" honom på nån annan!

Ingann:
Tack för dom orden! Tycker du har helt rätt inställning!
Det är ju så det ska vara, mina barn är mina barn, i med
OCH motgång! :) Fosterhem? Vem rådde dig till det?

Fy att ens säga så! :/

det var en på soc som sa det.. klarade inte jag av att få honom till skolan fanns det andra familjer som kunde… antagligen tyckte hon det skulle vara det enklaste för dem att göra… jag rapporterade det till soc-cheften så jag har faktiskt fått en ursäkt men så säjer man väl inte öht?

Ingann:
Nej, så säger man verkligen inte! Där borde man faktiskt som socialassistent få en skriftlig varning!

ja, man kan tycka det! men som vanligt kommer de undan med allt…

FY FAN! Säger jag bara… Rent ut sagt förjävligt!!!