Kramar. Jag läste hela historien. Många gånger är det ju så att man växer isär. Tyvärr. Även om du vill försöka igen, så verkar det som han är osäker på det. Låt tiden gå och stäng inte dörren för någon annan som kanske vill in.

Jag tycker du gjorde rätt som lämnade från början. Kan det ha varit hans uppvaknaden? Sen är han nog lite osäker nu.

Vet inte hur jag ska råda dig. Kan bara sträcka ut mina armar och krama om dig.

Blöta pussar från Tatsja

Tack gumman…

Jo, det är ju bevisat att man ofta växer isär. Det är ett svårt ämne detta, o inte helt lätt att bena ut i mitt fall. Ja, då jag lämnade honom så blev det hans uppvaknande, men det tog en stund för honom att vakna. Men just precis då började han förstå att "jag måste vakna". O bit för bit så har han vaknat…

O nej, jag stänger inga dörrar längre, känner jag. Nu lever jag i nuet, det som händer, o med vem det händer, så får det bli…

Men…

Som jag säger så "är nog allt försent nu", precis som han oxå sa där i början. Så jag har tagit till mig det o försöker gå vidare… Men det är inte lätt att bara acceptera läget. Jag förstår att jag måste gå vidare, men… Hur slutar man vara bitter på sig själv för att man gjorde dom val man gjorde?

Det är det som känns tyngst. För innan man gör det så är det kanske omöjligt att "gå vidare". Iaf att känna sig helt bekväm med "att ha lämnat det bakom sig"…

Du gjorde rätt! Du hade gått sönder inuti om du fortsatt i den situationen. Det hade skadat både dig och barnen och hela relationen om du hade fortsatt leva med honom. En missbrukare (jag anser att även databeronede är ett missbruk eftersom det går ut över familjen) måste ta tag i sitt eget liv, komma till den insikten själv. De måste vilja förändra sitt liv, det går aldrig att som utomstående få någon att upphöra med sitt missbruk. Nu har han ju kommit vidare i livet och börjat leva igen, det är bra. Men efter ett missbruk som man orkar säga nej till ttar väldigt mycket kraft. Det tar lång tid att  komma igenom fullt ut. Sen är den personens känslor ett enda virrvarr (att han är osäker på om han vill ha dig igen) är inte konstigt. Från att delvis ha varit avskärmad från den vanliga världen tar det tid att bli hel igen - och det ska få ta tid. Om det blir du och killen får framtiden utvisa, du har ju klart visat vad du vill, nu ligger bollen mer eller mindre hos honom.
Önskar dig allt gott i framtiden.

Tack Gullan!

Jag håller fullständigt med dig i allt du skriver. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är ju faktiskt sant, vartenda ord! :)

Sen en sak till som oxå förbryllar mig, det är att "jag inte tycker att han ens försökte", nu då han sa att vi skulle börja träffas o se var det ledde (eller inte ledde)…

Han, om nån, borde ha varit mer villig att verkligen kämpa o ge det en ärlig chans till! För hans högsta önskan har alltid varit att vår lilla son ska få växa upp i en hel familj med både sin mamma o sin pappa, tillsammans!

Det är nämligen något som han aldrig nånsin fått uppleva själv, han vet inte ens vem hans pappa är. Han har aldrig nånsin träffat honom, o det enda han vet om honom är hans förnamn. Det är allt…

Kan bara säga Nilla att du gjorde rätt.
Man orkar inte hålla på och kämpa och kämpa ensam. Då förgås man.
Ska man orkar så måste den andra se dej för den du är. Respektera dej.

Jag säger som Gullan med. Att komma ut i ett spelmissbruk tar sin lilla tid. Precis som andra missbruk.
Umgås med honom ett tag till.Händer det sedan inget så prata med honom. Man kan visa att man vill på fina sätt. Som att bara ta personen i handen, smeka på armen, titta djupt i ögonen osv.

Kolla efter dessa signaler.

Kramar om dej.

Mia:
Han gör tyvärr inget alls av det där. Det är det jag menar då jag skriver "iskall"… Det längsta han sträcker sig är till o ge mig en varm kram då vi säger "hej då", typ… Igår gjorde han dock nåt som förvånade mig en del…

Vi hade varit hos hans mamma o hälsat på. Lämnade lilleman där (pappas vecka), han skulle sova hos farmor natten mot idag. Då vi åkte hem därifrån så gjorde vi precis som vi brukar, han brukar släppa av mig hemma hos mig o sen åka vidare hemåt. Då han stannar bilen utanför mig så hoppar han oxå ut ur bilen o säger: "Jag bjuder in mig själv på en kopp kaffe… :)". Jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken? För jag blev verkligen helt förvånad… 

Varje gång vi umgås så är det alltid hemma hos honom, aldrig hos mig. Då han väl kikar in hos mig så är det alltid för att hämta eller lämna lilleman, BARA!

Vi drack kaffe o pratade lite o sådär. Men var även denna gången på vänskapsplan. Så… Det finns nog helt enkelt ingenting kvar alls där.

Ska jag intala mig att det är rätt? Min hjärna börjar ställa in sig på det iaf… Jag har gett upp att kämpa ensam, då man inte ens kan få en hint om nåt. Jag menar, om han nu VET att han inte känner nåt mer… Varför kan han då inte bara säga det rätt ut. Eller, som han gör bättre, skriv ett brev till mig o berätta det?

Varför "låta mig hållas"? *frustrerande behandling*

Och varför umgås han med dej när han VET att du har känslor för honom fortfarande? Isånnafall tycker jag att han skulle struntat i att vara med dej över huvudtaget.
Kan vara så att han kollar läget. Han är inte klar med sej själv än.

Så snälla gumman. Ge det en liten tid till. Ge inte upp. Men jag fröstår om du inte orkar.

Du skulle väl upp till Norrland snart? Det är bra. Då kanske han känner att han saknar dej.

Jag håller med Gullan. Du gjorde helt rätt då! Om du inte tagit det steget hade du bara blivit en spillra av dig själv.

Som jag ser det så verkade han redan då hysa större kärlek till WoW än till sin familj.

Hoppas att du när du åker "hem" får lite perspektiv på allt och att han under tiden du är borta kommer till insikt i vad han vill.

Du måste fokusera på att få ett så bra liv som möjligt för dig och dina barn. Det är det absolut viktigaste!

Kram!

Det finns mening med allt vi gör och upplever. Jag tror att du ska gå vidare  med ditt liv om du tänker efter .Jag har läst hela din roman och lite mer.

Han har stängt av sina känslor när ni bode ihopp och spelade dygnetrunt. Varför??? Kan du svara på det???

När du lämnade honom då spelar han mindre är normal igen som du skrev ovan…..

Kram till dig

En sak jag kom att tänka på. Vad säger att om det nu blev ni igen, att han inte kom tillbaka i samma banor. Detta uppvakande, kan nog vara för att han helt plötsligt var tvungen att ta ansvar.

Jag tror din resa kommer vara bra för dig. Vet att många saknar och längtar efter exet, men när de blir ihop igen, så kommer de ihåg varför det tog slut. Många har sagt att de saknade just saknaden och längtan.
Kan det vara så för dig? Tänk på det i Norrland

Dinengel:

Njae, han spelade mindre ett bra tag efter att vi separerade. Detta då vi då hade växelvis boende på lilleman. Det fungerade ju helt enkelt inte för honom o fortsätta spela på det sättet längre, för nu hade han inget val, han var tvungen att ta hand om sin son…

#11 Då är det nog på grund av ansvaret han var tvungen att ta. Därför spelade han mindre och om ni blir tillsammans, så spelar han mer.

Nej, låt det gamla vara och läk dig själv nu.

Vad gäller det som varit så tycker jag du gjorde rätt val, ångra inget Nilla.

Vad gäller framtiden så ha tålamod, rusa inte på och låt tiden få visa vad som är rätt.

Kramar

Jag tycker att du gjorde helt rätt att du just då flyttade från han. Du var helt slut och behövde komma ifrån han och hans spelande. Sen låt han nu visa vad han känner, för du har ju redan sagt till han, varit ärlig. Nu vet han ju var du står, men vänta inte för länge på han heller. Han måste ochså få krav på sig och inte bara tro att du finns där och väntar. Det var han som gjorde fel, och det är ju en bra att han har förbätrat sig, men låt han inte gå runt och tro att du står där bara och väntar på han, utan vill han nu ha dig tillbaka så ska han ochså få jobba för det…att det ska bli bra, inte bara du.

Jag hoppas att ni hittar tillbaka till varandra, men skulle det inte bli så, så glöm inte att det finns många män där ute!!

Skickar dig styrke kramar att orka frammåt!! Och var rädd om dig!

Nilla, jag tycker också att du gjorde helt rätt. Jag tänker ställa en fråga som jag ställt mig själv många gånger den senaste tiden och har även en vän som gör samma sak.

Är det ditt ex du saknar eller är det tanken på den förlorade familjen/familjelivet?

Jag rannsakde mig själv ordentligt och kom fram till att det givetvis gör ont att ha blivit lämnad på ett grymt sätt av min man och man slänger inte bara bort 13½år, men att det nu är det förlorade familjelivet jag saknar och sörjer, inte A som enskild person för han var faktiskt ingen vidare familjemedlem, han ville inte ta ansvar över huvud taget, ville bara supa med singelpolarna och åka på fiskehelger, rally mm ensam med sina polare och han sa  tom till mig en gång Att han gör vad han vill, när han vill och ingen annan har med det att göra. Konstig inställning när man är gift och har två barn.

Känns symptomen igen Nilla? Ett beroende är oftast ett sätt att fly från något man inte vill ta itu med, hade du inte lämnat honom hade du knäckt dig själv, för att ensam kämpa i ett förhållande som är mellan två människor går inte, det leder ingen vart och ingen hjälp i världen hade fungerat om inte ditt ex själv insett att han hade problem och inte ville ta itu med det.

Du ska inte klandra dig själv för att du "gav upp", se det som ett beslut för att orka överleva med åtminstone lite självkänsla kvar. Du har gjort allt du kunnat "bollen ligger nu hos honom", men jag tror du kan hitta din kärlek och din lycka på annat håll även om det känns fjärran just nu.

Kramar till dig, du starka människa som hade insikten att se och göra något innan du föll samman totalt.

Mia:
Han umgås nog med mig för att vi för en tid sen pratade om vänskapen. O att, om än förhållandet tagit slut, varför slutade vi plötsligt umgås som vänner? För vi var, trots allt, efter separationen, som ler- o långhalm i flera, flera månader… Sen, en vacker dag (som ingen av oss minns varför) så bara upphörde allt! *POFF!*

Det ska bli väldigt GUTT att få komma hem till Norrland! *längtar ihjäl mig* (Ab imo pectore!!!)

Ingann:
Ja, Jag håller faktiskt med själv där oxå. Som allt såg ut då så orkade jag verkligen inte mera, jag stod verkligen inte ut! :-( Jag kan säga att, jag har börjat tänka om i frågan om vad JAG vill… Jag undrar om det verkligen är honom jag saknar, eller om det inte är familjelivet o tryggheten, trots allt?

Jag brukar inte kållra bort mig så lätt i känslor, utan jag brukar ha full koll på vad jag känner o varför, o sällan få allt om bakfoten… Men… Denna gången har jag nog faktiskt fått en hel del om bakfoten!

Jag tror att jag började sakna honom igen, för att dom killar jag hunnit dejta sen vi separerade (2 st) verkade vara så bra, goa o mysiga killar, riktiga klippor… O BÅDA visade sig vara riktiga jävla svin, rent ut sagt!!!
*usch*

Ja… Då kom ju den där känslan:
"Fan, vi hade det nog inte så dåligt iallafall, man kanske ska…" osv…

Tatsja: Ja, jag är nog faktiskt inte alls beredd o satsa mera på det här, nu då jag tänker efter. Det är för mycket som står på spel. O man får inte glömma att det faktiskt finns en liten 3-åring med i bilden här, o barn ser allt (fast man inte tror det), o min son, dessutom, ser mer än alla andra barn. Ett jädrans öga för detaljer har han!

Så, hade han velat nåt med mig, så hade han kunnat bara säga: "Japps, nu kör vi, gumman!". Men det gjorde han inte! Istället så började han hålla mig på sträckbänken o hela den biten. Det är inte hälsosamt för nån utav oss… Så nu har jag bestämt mig för att lämna "det sjunkna skeppet", en gång för alla! Det finns ingen som helst mening med detta längre!

Du har nog helt rätt i det där med att "sakna just saknaden och längtan". Det är nog precis det jag gör… Det blir mer o mer klart för mig nu! TACK VARE ER! Ni ser, vad det kan vara bra att ventilera allt möjligt ibland… Man får perspektiv på saker o ting o lär sig att se saker o ting från en annan synvinkel… :)

TACK till er alla som stöttat o vridit o vänt på allt tillsammans med mig! Ni är riktiga guldgruvor allihop. Blir alldeles rörd! Det finns inget annat ställe, ever, där man får så mycket stöd o peppning som just här på denna sajten!!!

TACK!

Mirjami: Jag kan inte annat än hålla med. I det läget som var, just precis då, så var inget annat möjligt! Det var ingenting hemma som fungerade som det ska i ett hem. Allt var totalt upp o ner. Jag kände att inte bara jag, utan även sonen, for illa av allt detta…

Som sagt, barn ser allt!

TACK för dina kloka ord!

Bettan: Än en gång. Alla andra såg detta före mig… Men det är ju inte så konstigt, då man är mitt uppe i allt så vill man inte förstå, man vill inte förstå just såna här saker… Men, sen kommer man till en vändpunkt, då man känner att: "nu är det dags o börja reda ut allt detta från grunden, så här kan jag inte fortsätta o förneka det uppenbara". För, för alla andra har det nog varit uppenbart ett bra tag, medans jag varit på nån helt annan planet, eller nåt…

Jag känner mig faktiskt tillfreds med min insikt nu. Det känns skönt att äntligen ha fått ordning på alla begreppen i "mind, body and soul"!

Skönt att du oxå kommit till insikt med hur du känner o var du står i allt som hänt o skett i ditt liv. För det är ju som du säger, 13½ år kastar man inte bara bort, rycker på axlarna o stänger dörren! Det är en jäkligt lång tid, det ska gudarna veta…

Men precis som du säger, o där är det rätt lika för oss… Just det här med att "han var ingen vidare familjemedlem, han ville inte ta ansvar överhuvudtaget". Där är det ju samma visa för mig.

Dock så ska jag tillägga att:
INNAN DET DÄR SPELET KOM IN I BILDEN SÅ VAR HAN PRECIS RAKA MOTSATSEN! VÄRLDENS MEST UNDERBARA PAPPA O PARTNER! WOW, VILKEN KILLE HAN VAR DÅ!!! :)

Men sen så rasade allt…

Tack för dina kloka ord! Mycket klokt!

Jag har inte glömt att svara på nåt av era inlägg nu va, hoppas jag! :)

phernilla:Hoppas du får det skönt i Norrland och att du får lite perspektiv på det hela.

Ja, barn ser mer än man tror och har en fantastisk förmåga att ta på sig skulden. Det är viktigt att du pratar med din son och får honom  att förstå att det inte är hans fel. Visst är det bättre om ni kan vara vänner, i alla fall för sonens skull. Inget barn mår bra av bråkande föräldrar och det ska man aldrig göra inför dem. Barn har öron som jättar.

Kramar till dig och din son

Tatsja:
Ja, tack o lov så bråkar vi inte iaf. Vi är inte dom personerna som grälar med varann, o det kommer vi nog heller aldrig att bli! Har mycket svårt för att tro det. Vi har en väldigt god o nära kontakt o ställer upp för varann. I vått o torrt. O det är la inte fy skam? Helt rätt o jävligt skönt, om du frågar mig! :)

Så bättre att det stannar där! :)

phernilla: Det känns skönt. Nu ska jag ta och försöka lugna ner mig med en kopp kaffe och riskakor. Sen se skidskytte. Måste skingra tankarna.

Tatsja:
Det tycker jag att du gör alldeles rätt i, gumman.
Vi tänker på dig!

Tack för tankarna. har bett ledningen efter moders önskemål att ta bort en viss persons Avatar. Bara så ni vet. Det har respekterats också. Vilket jag tycker är underbart.

Jo, jag tänkte på det där förut, men ville inte föra det på tal. Var rädd att det kanske skulle vara känsligt för dig föreslå att: "direkt radera bort henne", på sajten, osv…

Ville liksom inte klampa på för hårt, då du ju har det väldigt jobbigt just nu o så kommer ha ett tag framöver. Bra att sajten respekterade era önskemål. Jag såg nu att hennes Avatar är BORTA! Bra! 

**Vila i frid, Zaza!!!
**

Tack. Ja, det är skönt de respekterade hennes mors önskan. men jag har tillåtelse att hålla de som vill uppdaterade om vad som händer. Är väldigt tacksam mot hennes mor som har detta förtroende för mig.

Säger samma sak, vila i frid, nu har du fått lugn och ro, vaka över dina barn. Jag glömmer dig aldrig. Du finns i mina tankar.