Jag känner verkligen som du ibland. Eller ganska ofta egentligen om jag ska vara ärlig mot mej själv.

Man kan inte göra dessa resor alla andra åker på. Man kan inte köpa den senaste tv-apparten som kompisarna har på sina rum.

Men då tänker jag som så att vi har iallafall mat för dagen, rena och hela kläder, tak över huvudet. Vi finns till för våra barn mestadels av tiden. Finns ju de barn som bor hos andra medans föräldrarna är ute och festar eller annat.

När alla måste måste göras och man får bara skit för det. Då är det jobbigt. Att vad man är gör så blir det fel.
Jag har inget facit för vad man ska göra då. Men en sak jag gör är att stänga in mej eller vänta tills jag är ensam hemma, och gråta ut.
Det gör så att jag kan ta nya tag.

Jag kan nog känna att många gånger är det jag själv som är min värsta fiende och inte dålig ekonomi eller bristen på tid och ork. Man klandrar sig själv för att allt inte blev som man tänkt många gånger och visst är man alltid duktig på att hitta sina fel och brister och känna av dem istället för att bejaka sina styrkor och väldigt bra sidor.

Din dotter kände ju som hon gjorde pga av vad kompisen fick henne att känna, hennes riktiga känsla för dig som mamma och ert liv tillsammans kom hon sen ner och förmedlade. Lyssna på det och ta det till dig i hjärtat. Kanske får den andra flickan åka till fjällen, men kanske är hon mer ensam och inte har så engagerade föräldrar i slutändan. Alla kan vi känna att vi fattas nåt.

Så länge man gör sitt bästa tycker jag man ska försöka vara nöjd och klappa sig själv på axeln för varje bra eller jobbig dag man med gott mod tagit sig genom.

Nej, livet blev inte som jag tänkt alls men jag tänker att det redan är och kommer att bli superbra ändå !

Sen får man ha sina skitdagar, det är ju helt tillåtet och nog nödvändigt också.

Stor kram till en fantastisk mamma & kämpe !/ Madde

Alla dessa måsten vi har på oss. Tänk om vi satte oss ner och försökte tänka efter varfrö vi bara måste. Då tror jag nog vi märkte att det är vi själva som är boven i dramat. Dessa måsten är kvinnans stress. Vi måste göra det och det och det och det. Sen hämta, lämna, städa, stryka, laga mat, frysa in, tvätta fönster och så vidare.

Är dessa måsten så livsviktiga. Ett måste som vi bara MÅSTE ha kvar,är tid för barnen. De glöms tyvärr i all stress. Leker sen, mamma måste bara. Skippa måstet, tiden med barnen kommer aldrig igen. Ta och städa lite då och då. Ett fönster idag och ett imorgon. Andas och försök koppla av. Tänk bort måste. Du kommer du få ett lugnare liv.

Ahh, jag är så trött på att ständigt säga till mina barn att vi inte har råd. Precis de orden hörde jag av mina föräldrar vilket slutade med att jag ständigt oroade mig för deras ekonomi när jag växte upp och sedan har jag oroat mig för min egen resten av livet och nu är ekonomin bara katastrof.

Lika är det väl när man känner att alla andra tar ledigt på loven för att deras barn sa få ha sina lov. Inte kan ju en annan göra så, vem fasen kan ta ledigt i tid och otid hela tiden, nej att vara förälder, ensam men även tillsammans med någon får en definitivt att känna sig otillräcklig och leva med ett konstant dåligt samvete, magsyran bränner som eld så fort det är dags för friluftsdagar, lov, dags att betala räkningar, när barnen är sjuka, när de får utbrott…..jag, ni vet själva vad jag talar om.

Det är visst meningen att livet ska vara som att vandra i ständig uppförsbacke, medan en del aldrig har några problem eller sorger i sitt liv, frågan är väl bara vem som klarar sig bäst i längden, det är ingen tävling, men har man lite i bagaget så hanterar man nog svåra situationer lättare än någon som surfat på en räkmacka hela livet.

Något jag alltid hatat med skolan, är när man kommer tillbaka efter lov. Nu ska vi höra vad alla gjort, säger fröken hurtigt. Stackars de barn som inte åkt på dyra resor, Oavsett om det är fjällen eller utomlands.

Varför ska lärarna späda på det dåliga samvetet? Så var det för mig i skolan och även för mina barn.

Hade en granne som fällde ner persiennen och bunkrade upp med mat. Solarium lånade hon och sen kom barnen bruna till skolan. Med en lögn var de varit. Stackars barn.

Nu när min store son hade sportlov så var det ju fritis som gällde för han. Jag gick upp klockan 5 på morgonen och klockan 6 stog vi utanför lille mans dagis. In med han där och så full fart till spårvagnen och till andra sidan av gbg och sedan lämna den store sonen där och sedan tillbaka till andra sidan av gbg och till jobbet. När jag sa på jobbet att det kan hända att jag kan bli försenad pga. av att om det skulle bli stop på spårvagnarna började in kollegor prata om min situation. Fick frågor som är det inte bättre du byter skola för din son m.m Men hallååå tyckte jag…min son går i denna skola han går i nu för att han ska kunna vara två språkig och då finns det bara denna alternativ. Sedan så har det under skoltiden en skollbus som kör så den tiden behöver jag inte tänka på hur han tar sig till skolan och tillbaka. Så om jag nu som mamma måste under ca ett halvår åka och lämna min son till skolan själv i ca 4 veckors tid så gör jag det för just hans skull. Sedan så tyckte jag med…vad har jag för val, ja jag har ingen man och jag har inte körkort eller bil så jag måste åka kollektivt och fixa det hela.

Är man mamma så är man det…sedan behöver man inte vara välrdens rikaste mamma…huvudsaken är ju att man har mat på bordet m.m Sedan gör man ju så gott man kan…att fnnas där ör sitt barn är en mycket vigtigt för ens barn. Jag tror inte att ens barn skulle vara glad om man varje dag skulle ge henne/han en massa pengar och be dem mer eller mindre ta hand om sig själv resten ut av eftermiddagen/kvällen. jag tror en barn uppskattar mycket mer en mamma/pappa som har tid för en.

När jag växte upp hade jag två hårt arbetande föräldrar. Mamma bakade hemma själv all bröd. Inget sådant köptes i affären. Mamma tillagade all mat hemma…vi gick alldrig på hamburgare bar eller liknande och åt. Men jag kan idag uppskatta detta mamma och pappa gjorde för oss på ett sätt. De lärde oss att pengar växer inte på träden utan man ska jobba ihop det man har.

Kommer ihåg speciellt en komppis till mig…hennes mamma var ensam med henne och hennes bror. Hon fick gå och köpa kebab m.m när hon var hungrig. Bråkade med sin mamma hemma för att få pengar till det. Hennes mamma gjorde nog så gott hon kunde, men var även imellan mycket sjuk och kunde då inget göra. Sedan fick denna tjej komma och gå som hon ville..hade inga bestämda tider direkt då hon skulle vara hemma. Ja, på ett sätt beundrar jag hennes mamma att hon ändå orkade med/försökte orka med så mycket hon kunde fast hon var mycket sjuk i mellan.

Jag tycker att vi som är ensamstående kan vara stolta över det vi har kunnat fixa fram till våra barn…och vara stålta över att vi kan finnas där för våra barn. Kärleken är ju den som sen ändå i slutändan uppskattar mest!!

Mina barn är fullt medvetna om att vi inte har råd att göra saker som andra har men de tycker det är helt okej… de brukar säja att det är roligare att göra nåt tillsammans som inte kostar något än att åka bort bara för att ha nåt att skryta om…

Något många föräldrar har glömt idag är regler och normer. Barn behöver det. Utan dem, så blir de ofta bråkiga. Inte alla, men många. Även om man är ensamstående så behösv regler. De säger fri uppfostran, jag säger fri från uppfostran.

Frågan man ska ställa är väl om kompisen är lyckligare?? Lycka kan inte köpas för pengar. Vi har inte heller råd att åka på några längre resor men vi hittar på massor här hemma och bor man som vi i Stockholm så tar utflyktsmålen aldrig slut på sommaren. Min dotter sa för lite sedan att hon är nog den i klassen som nog hittar över hela t-banenätet *S*

Att leka turist i sin egen stad tror jag är bra. Jag är ju själv från Stockholm och vi hade det inte gott ställt. Barnen kunde nog staden bäst i klassen. Många ställen kostar inte mycket. Museum är ju en del gratis. De älskade att gå på naturhistoriska. Sen unnade vi oss alltid en glass. Gamla stan är fint också.

Vi har ofta turistat i vår närmiljö. Det är platser man inte direkt tänker på att åka till just för att de finns "för nära"
Jag har faktiskt tittat i turistbroschyrer för det är lätt att bli hemmablind.

Hemmablind är lätt att bli. Men en tågresa till Strängnäs kan väl vara bra. Där finns mycket att se. Eller till någon annan del av stockholm. Även Rinkeby med all torghandel är spännande. Känns som utrikes med alla dofter och olika språk.