jag tycker ju man bör hjälpas åt oavsett om man bor ihop eller inte men tyvärr har ju inte papporna (eller mammorna om barnen bor hos pappan) några krav på sig utan kan göra som de vill:(

förjäkligt egentligen att de ska ha alla rättigheterna men inga skyldigheter!

Han bör hjälpa till även om det inte är hans dagar, tycker jag.
Det gick ju bra att tillverka han,,,då kan han även ställa upp nu.

Men jag känner igen det där. De "smiter" gärna undan när det börjar ställas krav på de. Då har de helt plötsligt annat att göra.

Det är en svår sits..Så Mads.Man är tröt när man har små.Men det blir bätre.

Sen den andre förälden som inte angagerar sig. Man kan inte tvinga någon.Då kan det gå ut över barnet…

Detta var inte mycke hjälp eller stöd…Du har ingen vänina som ni kan dela.Du har hennes en helg o hon har din ..Då blir det ju lite avlastning.Bara en tanke.

Jag vet för jag var ensam med 4st o jobbade heltid den minsta 6mån. Det var hårt.Fast jag tyckte man vande sig. Man hadde ju inget val…

Man SKA inte behöva tvinga den andra att ställa upp mer. Det ska vara självklart!!!!
Det är ju faktiskt bägges ansvar att ta hand om sina/sitt barn. Inte bara den som barnet hos.
Så jag vet vad du går i genom och känner just nu Mads.

Låter mycket bekant Mads. Det ska var en självklarhet att båda tar ansvar, men tyvärr ser inte världen alltid ut så.

Hur såg det ut innan ni separerade? Om det bara var du som tog ansvaret då, så lär du knappast få någon förändring nu heller tyvärr.

Det är inte rättvist att en förälder tar allt ansvar medan den andra lever loppan som singel, men frågan är om det är värt att ta diskussionen? Det beror ju helt på hur ditt ex är.

Precis samma sits sitter jag med min lille son som är ett öronbarn. Pappan är det ingen ide ringa till när min lille son är sjuk. ja, han kan ringa och kolla hur det är med sonen men inget mera oftast. Jag har väldig hög frånvaro i vård ut av barn…men vad kan jag göra. Älskar vara jobbet och få lite tid till mig själv….men har inte de möjligheterna.

Oftast är man helt slut när den lille är sjuk. Har suttit och sovit med han i famnen m.m bara för att han ska kunna sova då han är sjuk. Sedan har jag den store sonen som behöver extra hjälp från mig pga sin medfödda funktionshinder.

Ja..jag känner igen det Mads. Du måste försöka vila då den lille vilar. Tyvär är det så att mamma är mamma och oftast är det hon som får ta det tyngsta lasten. Tycker att papporna kunde ställa upp mera…sedan finns det nog de pappor som tar hand om barn ensam där mammorna inte tar sitt ansvar.

Måste rycka ut till pappornas försvar! Ja, inte de s-stövlar som ni berättar om men alla de som faktiskt gör allt vad de kan för sina barn. De finns och de är inte så få men de verkar kanske i det tysta! Nu kan jag inte med bästa vilja påstå att mina barns pappa varit så närvarande alla gånger men har det varit helt kört då har han alltid ställt upp! Inte minst ekonomiskt!

Lilac:

Du har helt rätt! Det finns faktiskt pappor som är helt underbara:) Jag vet ett par stycken men tyvärr så väger de "dåliga" papporna över i antalet bland de jag känner…

Som boförälder tycker jag att det är mitt ansvar att vara den som i första hand tar vårdar barnen vid sjukdom. Sedan uppskattar jag om mitt x ställer upp/kan gå in om jag absolut inte kan själv, men jag kräver det inte.

Jag har - av egen vilja - tagit på mig huvudansvaret för barnen, alltså tar jag både för och nackdelarna med det åtagandet.

Tack så mycket för era svar !

Självfallet såanser jag inte att han är en dålig pappa fullt ut bara för att han inte finns här när Noah är sjuk. Men när sonen varit sjuk mycket och ofta och jag sist ensam sprang in på akuten med ett litet barn i famnen som inte kunde andas så känner jag bara att om han åtminstonde kunde ringa och fråga hur det är med honom…

Idag lämnade han honom med 39 graders feber och jag frågade om han ville stanna och hjälpa mig natta honom och vara här en stund bara fall i fall han blir sämre. Nej, han skulle på massage…

Masd:

Är Noah sjuk varje månad? Har han feber varje gång?

Min äldste son hade feber ca 1 vecka varje månad när han var 6 månader - 3 år med besök på barnakuten i Uppsala nästan varje gång då han hade upp till 42 grader… När han var ca 2 år träffade vi en jättebra läkare som kom på att han hade en infektion i halsen som tydligen var vanlig bland små barn och yttrade sig i höga febertoppar. Vissa barn kunde tom vara sjuka 2-3 veckor/månad sa hon. Det positiva var att det växer bort och nästan alltid försvinner i 3-årsåldern. Så blev det också för min son. När han var 3 år och 2 månader upphörde febern och han var inte sjuk alls på flera år.

Den behandling vi fick var luftrörsvidgande och febernedsättande medicin….

Tack underbara Ingann, jag ska ringa hans läkare imorgon & fråga !

Puss & kram till er alla / En trött Madde

Givetvis finns det många bra pappor och många bra mammor.

Och som db säger så är det ju den som barnet bos hos som har yttersta ansvaret. Men jag tycker att även den andra föräldern kan ställa upp när det inträffar sjukdom på sjukdom. Så den som har ansvaret för barnet kan få en andningspaus.
Det kan räcka med bara några timmar.

När min son var sjuk och han var hos sin pappa så lämnade han iallafall sonen till dagmamman. Sedan ringde hon mej och sa att pojken var sjuk. I pappans ögon var det inte "fint" att vara sjuk. Så han kunde aldrig erkänna att pojken var det.

Mina barns pappa bor rätt långt bort från oss. Jag valde att flytta och han tyckte det var en bra idé……i omsorg om oss! Det är en lång historia som vi tar en annan dag. Men när olyckan var framme (vilket den var vid ganska många tillfällen)och jag fick tillbringa några dagar med ett av barnen på sjukhus, så satte han sig i bilen och kom hit och var i mitt hem med de andra två.

#14 en pappa som tagit sitt ansvar, och en mamma som tillåtit det, att utföra det mammans hem utan att mamman är där

Om jag ser till bekantskapskretsen så verkar de flesta som separerar krångla till det så förbaskat. Men lite är mentaliteten att den andra föräldern som inte är boföräldrer smiter. Men det är inte så lätt att vara umgängesförälder, hur man än gör så blir det fel. Jag bodde ihop för länge sen med en kille med 2 barn sen förut och det var en hemsk tid och barnen led verkligen. Men de var bara mina bonusbarn så vad kunde jag göra? Mamman tjatade hela tiden på att hon skulle ha hjälp med barnen etc. Då var det bara för min kille att ställa upp. Många gånger var det av ren dj-skap från mammans sida, så fort vi skulle göra något tröttnade hon på barnen. Vi skulle ha dem varannan helg men hade dem varje helg i nästan ett år, flera nätter / vecka och alla lov. Ändå om vi ordnade barnvakt vid några enstaka tillfällen fick skit för det. Nu var orsaken till att jag och killen bröt upp inte bara barnen och exet men det var en mycket stor del.

När jag skaffade barn med min man pratade vi noga igenom hur vi skulle göra vid eventuell seperation. Nu separerade vi aldrig helt, på riktigt, utan vi levde särbo vissa perioder av vårt liv tillsammans.

Men jag har bekanta som alltid bråkar om/för barnen hela tiden med sina ex. Men faktiskt är det inte så lätt att vara umgängesförälder och sen få skit för att man gör för lite. Det är svårt att göra det bästa för barnen. Jag är av den åsikten att varannnan veckas boende är helt förkastligt. Tänk på barnens stress att skyfflas runt. Aldrig att jag skulle utsätta mina barn för det. Ser bara på lillans dagis vilket problem alla har. Vissa föräldrar kan ju inte ens kommunicera mycket mindre träffas så överlämning sker via dagis. Dagis får ta på sig ansvaret att se till så viktig information om barnent överförs. Stackars barn. Jag tycker denna diskussionen handlar mycket om föräldrarnas rätt att träffa barnen respektive slippa barnen.  Barnen då? Som ska flyttas än hit och än dit?

#15 Det finns även de barn som själva vill bo halva tiden hos varje… jag känner flera stycken som har delat boende och de barnen tycker själva att det är superbra. Då har de samma tillgång på bägge sina föräldrar…

#12 Hoppas du kan få veta vad hans feber beror på! Det finns inget värre än när barnen är oförklarligt sjuka. Nästa gång du åker in med honom så be dem ta en halsodling även om han inte är direkt svullen i halsen.

Min son fick självklart sina febertoppar på nätterna så jag fick väcka släkt och vänner för att få skjuts till barnakuten i Uppsala (har inget körkort själv, och den läkare som vi fick diagnosen av var en av läkarna hemma i Enköping som hade jour i Uppsala:) Hade han blivit sjuk på dagen hade vi sluppit åka den resan på 4,5 mil… Övriga läkare vi träffat stod handfallna och visste inte vad det var utan rådde mig bara till att ge alvedon och glass…

Jag tror att man måste se på hur det fungerade med barnet/barnen redan från början. Vem gick upp på nätterna, vem tog hand om barnet när det var sjukt? Tror att i de flesta fallen är mamman och därför förstår inte männen varför det ska vara någon skillnad efter en separation. Att då komma och kräva avlastning, oftast är ju hela situationen infekterad, är inte lätt. Tänk om det gick att inrätta ett nätverk som kunde ställa upp som avlastare. Det är inte alla som har släktingar eller vänner i närheten som kan ställa upp.

När det gäller delat boende är det helt ok om barnen själva vill det den dan de är mogna nog att välja.

# 9 Visst har jag valt att vara boförälder, men valde INTE att bli ensamstående och hade vi bott ihop skulle han ju varit tvungen att hjälpa till ändå. Visst är det skillnad när man nu inte bor ihop men jag tycker gott man kan vara bra engagerad i sitt barn trots att man inte bor tillsammans med det.

Men idag mår lillfis en smula bättre, har i alla fall inte hög feber men hostar och snorar så det räcker och blir över och hans pappa kom faktiskt över idag och ställde upp så det känns jättebra

Kram på er

Det finns bra pappor. Min komppis hade en sådan. Hon valde bo kvar hos sin pappa när hennes föräldrar separerade. Hon hade en helt underbar pappa som ställde upp i alla lägen. Kan bara berömma han…eftersom hennes mamma flyttade utomlands.

När jag levde ihop med minstingens pappa fick jag ta hand om han när han var sjuk. Ingen hjälp fick jag oftast då heller….utom när jag sa nu måste du ta han. Satt och kräktes med den lille sonen i famnen…pappan sa bara ja det är ju du som är mamman så vadå?? Gick till läkaren med sonen när jag hade magsjuka. Var hos läkaren en gång med båda sönerna. Var rigtigt förkyld. På vägen hem bad jag den store sonen hålla i mig då jag kände att benen kunde vika sig under mig. Skulle hämta ut medicinen för mig och barnen….skickade sms till exet men han brydde sig inte om hur dålig jag var. För han var det lättare sitta hemma och ta det lungt framför teeven.

När jag födde den lille sonen och kom hem så ville hans pappa åka iväg på en krysning med sina komppissar. Jag satt hemma ny snittad och hade tvättid. Fick bära ner en ikea påse fullt med tvätt och sonen i andra handen liggandes i billbarnstolen. Och sedan var det bara bära upp den blöta tvätten. Läkaren sa till mig innan jag fick åka hem…du får absolut inte bära något annat än pojken på en månad. Inget tungt….Ja tack vare detta så hade jag ont i ca 2 års tid i ärret efter såret.

Ja jag har haft total otur med mins son pappa…får ingen hjälp och ingen respekt har jag någonsin fått från han. Är det någon det är synd om är det alltid han. Har han inte pengar är det synd om han. Vid ett tillfälle bad jag han om 100kr…hade inte så mycket just då och visste att han hade fått 10.000 kr den månaden. Svaret blev nej…Va sa jag pojken behöver antibiotika…du får hundra lappen tillbaka om 2 dagar. Svaret förblev nej…då kokade jag.

Jag har ställt upp för exet, men har har inte ett enda gång ställt upp för mig. Han kan fortvarande komma här och träffa sonen då han inte har någon fast bostad själv.

Ibland ångrar jag att jag skrev på delad vårdnad på sonen….borde ha sagt tack och adjö för länge sedan till hans pappa….helst redan när jag väntade på den lille.

Mirjami.. känner igen det där med ålandsresor… när min yngste skulle födas så hade hans pappa bestämt att han skulle vara med om förlossningen.. han hade tjatat om det i 8 månaders tid men när jag ringde o sa att jag var på väg till bb så valde han att åka på ålandskryssning istället… jag var så förbannad att jag inte ens ringde honom när sonen var född utan det fick han veta på kvällen (sonen är född 5.30 och han kom hem från åland sen vid 18-tiden) av min systerdotter… sen hade han mage att tro att han skulle få komma hem till mig när han fortfarande var full… det kunde han bara glömma när jag var ensam hemma med ett barn yngre än 1 dygn… (jag åkte hem 6 timmar efter förlossningen)

#19 Vem som valde vad vid en skillsmässa/separation spelar väl knappast ngn roll. Förvisso valde jag min, men den delen har inget med ansvaret för barnen att göra.

Säger det igen. Tycker det är jättebra när x-et ställer upp och avlastar vid tex sjukdom, men ser inte att jag kan kräva det.

Det borde vara krav på att den andra föräldern också skulle ta sitt ansvar. Nu finns det många som gör det, men samtidigt försöker en del "smita" undan sitt ansvar.

Nä, är de sjuka, så får de inte komma hit. Jag kan bli smittad. Eller också att den nya som de fått barn med, inte ska vara med ett sjukt barn.

Ursäkterna är många. Vi får försöka bita ihop och kämpa själva. Sen stå på oss mot exet. Kräv samarbete.

jag tycker faktiskt det ska finnas krav på bägge föräldrarna! Man är 2 om att göra dem och då borde det vara krav på att man är 2 som tar hand om dem… iaf i de fall när man är överens om att sätta barnen till världen..

själv har jag 2 barn och tycker faktiskt olika om deras pappor.. den äldstas pappa tycker jag inte jag kunnat ställa krav på för där bestämde jag helt ensam att jag ville ha barnet, son nr 2´s pappa däremot tycker jag är en stor skitstövel! där hade jag beställt tid för abort och allting men pappan övertalade mig att behålla honom (självklart ångrar jag det inte nu, mina barn är mitt allt), han skulle ta allt ansvar osv när jag sa att jag vägrade sitta som eventuell ensamstående mamma med 2 barn… hur gick det? jo, jag sitter som ensamstående med 2 barn och han har inte ens talat med sin son på 10 av de 13 år han levt…

# 22 Visst kan du kräva det, han är inte bara ett ex han är min sons pappa. Lika mycket förälder till barnet som jag.

Ja, men jag har tagit på mig huvudansvaret för barnen. Så nej det tycker jag inte att jag kan. Precis som majoriteten av Er styr jag - rätt hårt - omfattning av umgänge, tider etc. Så länge jag gör det - då har jag också huvudansvaret.

Ska vi prata juridiska rättigheter, kan man inte som boförälder kräva ngt av den andra under tider som den normalt inte ansvarar för barnet.

Jag kan väll säga så här…jag är van att ta hand om barnen ensam. Har varit ensam med den store hela tiden och inga broplem att vara det med båda.

Ja jag får ju ta lika mycket ansvar nu som jag fick ta då när jag levde ihop med min ex…alltså nästan hela ansvaret. Så för mig spelar det ingen roll.

Sedan tycker jag att man är två när man gör dem och helst ska man vara två att ta hand om dem…men funkar det inte så gör det inte det.

Visst har man många gånger varit helt slut, men vad gör man inte för sia barn…en konstigt styrka som träder fram när den behövs.

Styrke kramar till er alla som får kämpa!! Vi får stötta varandra här…då det är jobbigt!!

# 26 Jag styr inte över umgänget,tider osv det har vi båda tillsammans kommit fram till. Med viss hjälp utav advokater när konflikter var mer vanligt oss emellan, vilket det inte längre är och det är ju hur skönt som helst.

Jag anser nog att oavsett juridik och bestämmelser så bör den andra förälderna än boföräldern ha samma intresse för barnet oavsett om man bor tillsammans eller ej. De är lika viktiga och lika mycket föräldrar. Men jag vet att många också gärna drar hela lasset själva just för att kunna bestämma allt. Jag delar helst på det så att det funkar för oss alla 3. Idag kom vi fram till att vi ska prova med första övernattningen hos hans pappa nästa helg och det känns nervöst men bra.

Att säga att den andra förälderna inte behöver bry sig när den personen inte har barnen, men så vad gör man om man blir rejält sjuk själv ? Håller hårt på dagar & tider och fixar annan barnvakt eller försöker samarbeta med barnets/barnens andra förälder ? Jag föredrar ett gott samarbete där man kan ställa upp för varandra när det behövs och vad gäller barnet/barnen.

Vem säger att den andra inte behöver bry sig?

Men ett gott samarbete kännetecknas knappast av reglering av umgänge (vilket jag läser i var och varannan tråd på forat) och sedan krav på att ställa upp när det passar mig.

Tycker heller inte att intresse i barnen har med saken att göra utan snarare den självklara möjligheten att planera och kunna göra andra saker än att "bara" vara mamma/pappa.

När barnen är hos mig har jag det direkta ansvaret, när de är hos x-et är ansvaret hennes. Skulle det vara ngt x-tra ordinärt som gör att jag behöver hjälp, så frågar jag henne först. Men jag blir inte förbannad om hon inte kan.

#30, Vi tycker nog rätt lika du och jag, åtminstone i stort!

#32 Nu blev ju numreringen "lite" tilltrasslad pga dubbelpost. Men om det är mig du menar så kanske det beror på lite "skråmentalitet". Tror vi är verksamma inom samma gebit och ser de negativa effekterna av sådant här lite för ofta.

Ahhhhhhhhh, en kollega!

#29 jag håller inte med dig faktiskt… göra andra saker än att vara mamma/pappa väljer man bort till största delen när man sätter barn till världen…

jag som ensamstående utan hjälp från barnens pappor eller hjälp från släkt/vänner, var är min rätt att göra annat än "bara" vara mamma? ska jag lämna barnen vind för våg för att jag vill "planera nåt utanför föräldraskapet"? jag har inte valt att vara ensamstående utan har tvingats in i det… jag sökte kontaktfamilj när barnen var små men vi uppfyllde inte kraven för det, utan jag har fått ha dem jämt… barnledig har jag varit helt 3 kvällar på 16 år… så var är min rätt och möjlighet?

din syn på det funkar bara när man är 2 om ansvaret… inte annars…

#29….Hur ska vi kunna planera att göra andra saker än att "bara vara" mamma när man är ensamstående utan att få stöd av den andra föräldren eller någon annan?

Vi kan inte bara sticka när vi vill göra nåt annat. Precis som ingann säger med.

Jag har levt ensam med mina tre barn i över 15 år. Barnens pappa bor kvar i den stad som vi bodde i som gifta. det vill säga 35 mil härifrån. Under de första 10 åren så åkte han hit till oss och hade umgänge med barnen här. Nu när de är äldre så åker de ibland till honom men ibland så kommer han hit än. Vi har firat alla jular utom en tillsammans här. Oftast har det här arrangemanget fungerat bra. Barnen har haft sitt hem på en plats och vi vuxna har fått anpassa oss efter det.

Han har kanske inte varit världens mest närvarande pappa alla gånger men jag vet att om det krisar då kommer han. Dessutom har han sett till att vi har haft det bra ekonomiskt även under de år då jag studerade!

För mig är det så att jag och sonens pappa skapade ett barn tillsammans, det var vårt gemensamma val. Okej att vi inte kunde leva ihop som par men vi är som jag tidigare skrivit lika mycket föräldrar båda två. Det har varken med ekonomi eller något annat att göra än att jag uppskattar om sonens papa tex kan hjälpa mig och köpa hostmedicin till vår lillfis när han är sjuk och jag inte vill ta mig iväg med en liten med 40 graders feber. Jag ser ingen prestige i att knata ut med ett så sjukt barn bara för att bevisa för mig själv eller någon annan att jag kan klara allt själv. Men alla är vi olika.

#35 Nu var ju frågeställningen/utgångspunkten att man var 2 om ansvaret. Inte att du upplever att samhället ska ta ett större ansvar.

#36 Utgångspunketn är enligt ovan. Jag kan heller inte "sticka" under den tiden jag ansvarar för barnen (vilket är allt utom varannan helg). Men jag kan inte kräva att den andra ska göra det på mina tider när jag reglerar umgänget.

De frånvarande fäder/mödrar som finns har jag svårt att se att de har med ursprungsfrågan att göra.

"Idag har han hämtat honom och då frågade jag om han kan tänka sig ställa upp även när han är sjuk och när jag behöver det. Fick svaret att jag inte kan förvänta mig att han finns där 200 % för han har ju även annat att göra. Kan man egentligen få lov att resonera så som förälder eller är det bara de som inte är boföräldrar som unnar sig att tänka så ?"

#37 precis så borde det vara! behöver man verkligen hjälp ska den andra föräldern hjälpa till!

sen finns det barn, som mina och massor av andra, där papporna helt och hållet skiter i dem… de träffar dem inte öht, hör aldrig av sig (inte ens till födelsedagar eller jul) utan bara prioriterar sig själva… de papporna har väl också barn? men de stöder sig på lagen som säjer att de inte har några skyldigheter… barnens rättigheter till bägge föräldrarna då? den rättigheten hänger bara på pappans vilja…

Jag har väl haft tur som alltid har haft vänner runt omkring mig som hjälpt till när det knipt. Trots att jag valde att flytta iväg så har jag alltid haft någon som kunnat rycka in. För hjälp behöver man ibland……

#39 jag svarade på ditt stycke om "Tycker heller inte att intresse i barnen har med saken att göra utan snarare den självklara möjligheten att planera och kunna göra andra saker än att "bara" vara mamma/pappa."

när man skaffar barn har man inte enligt mig en "självklar möjlighet" att göra annat! barnen ska ALLTID gå i första hand.. punkt slut… annat får man göra när barnen är vuxna och klarar sig själva…

Nej db-2, man kan inte kräva av den andre att den ska ställa upp och det gör jag heller inte. Men hoppas och önska kan jag fritt göra

Det enda jag kräver är att vår son ska vara trygg och ha det bra och där har jag inget att klaga över längre.

# 41 Jag har också gida vänner som kan tänka sig ställa upp ibland och det får man ju vara glad och tacksam över. Sist vi var sjuka låg jag själv i 40 graders feber och den värsta influensan jag någonsin haft, kunde inte ens lyfta sonen. Men det kanske jag skulle kämpat hårdare med eftersom det då var mitt ansvar då det var mina dagar…

Mads……….om jag sagt något som får dig att känna så, så ber jag om ursäkt! Det har inte varit min mening.

# 44 Nej för túsan, du har inte alls skrivit något jag uppfattat illa eller så  Var nog mer riktat till db-2 i så fall.

Nåväl, alla gör vi det som vi anser vara bäst för oss och våra barn och inget är väl rätt eller fel. Det som fungerar för en kör man på helt enkelt.

Sicken tur! Det var aldrig min mening heller!

Ja, vi får hitta våra egna vägar som fungerar. Mina börjar bli så stora nu så att det är inga större problem längre!

#42 Förslår att du inte lyfter ett stycke ur dess kontext. Blir rätt meningslöst att "besvara" det då. Kontexten är/var:

"Jag anser nog att oavsett juridik och bestämmelser så bör den andra förälderna än boföräldern ha samma intresse för barnet oavsett om man bor tillsammans eller ej. De är lika viktiga och lika mycket föräldrar. Men jag vet att många också gärna drar hela lasset själva just för att kunna bestämma allt. Jag delar helst på det så att det funkar för oss alla 3. Idag kom vi fram till att vi ska prova med första övernattningen hos hans pappa nästa helg och det känns nervöst men bra."

Det här citatet "stör" mig också en hel del :

"själv har jag 2 barn och tycker faktiskt olika om deras pappor.. den äldstas pappa tycker jag inte jag kunnat ställa krav på för där bestämde jag helt ensam att jag ville ha barnet, son nr 2´s pappa däremot tycker jag är en stor skitstövel! där hade jag beställt tid för abort och allting men pappan övertalade mig att behålla honom (självklart ångrar jag det inte nu, mina barn är mitt allt), han skulle ta allt ansvar osv när jag sa att jag vägrade sitta som eventuell ensamstående mamma med 2 barn… hur gick det? jo, jag sitter som ensamstående med 2 barn och han har inte ens talat med sin son på 10 av de 13 år han levt… "

Jag planerade heller inte att tvingas uppfostra barnen själv, men - för att vara "rå- " bad shit happens. Att jag är "besviken" på mitt x, pga jag inte längre stod ut eller att hon stod ut med mig. Har jag rätt att känna mig lurad - självklart inte, de val jag har gjort efter skillsmässan eller när vi skaffade barnen, är gjorda med öppna ögon. Om inte du/ni gjort det är det ju bara att beklaga, men då måste man ju också ställa sig frågan var de val som gjordes efter separationen för barnens bästa eller för mitt eget ego?

#45 Sist vi var sjuka låg jag själv i 40 graders feber och den värsta influensan jag någonsin haft, kunde inte ens lyfta sonen. Men det kanske jag skulle kämpat hårdare med eftersom det då var mitt ansvar då det var mina dagar… Nej det tycker jag inte, men det kanske är lättare att få hjälp/ansvarstagande för barnen om man inte reglerar umgänget för hårt Initialt och/lr i onödan. Såg att du - kan ju fel & blanda ihop dina inlägg med någon annans - skrev i ngn annan tråd att nu skulle han ha barnet över natt för första gången. Varför först nu? Är han missbrukare, kriminell, totalt opålitlig? Om du inte tillåter att han tar ansvar normalt, hur ska han då kunna ta ansvar vid tex sjukdom?

Jag lämnade medlemskapet på den här sidan tillsammans med flertalet av de män som var aktiva ungefär samtidigt. Tänker inte tala för dem men, min anledning var upplevelsen av att hålla med eller vara tyst. Om det här återuppstår; att avvikande åsikter bemöts med den här typen av kommentarer; "# 44 Nej för túsan, du har inte alls skrivit något jag uppfattat illa eller så  Var nog mer riktat till db-2 i så fall." Så är det - i mina ögon - x-tremt tragiskt framförallt när det kommer från en saitevärd.

#47 ja, jag känner mig lurad! det var pappan som absolut ville ha barnet (hans enda barn dessutom), han garanterade att alltid finnas i barnets liv oavsett vad som hände med oss… det lovade han även senare på familjerätten…  hur mycket delaktig har han varit? inte ett skit på 10 år!

vi var inte ens osams sista gången vi träffades utan han slutade bara höra av sig helt utan förklaring för 10 år sen… så alla val är baserade på hans ego, inte för mitt eller barnets bästa… jag har bara fått ta konsekvenserna… trots det har jag aldrig sagt ett ont ord om honom inför sonen för jag tycker att sonen ska skaffa sig en egen uppfattning om honom när han blir tillräckligt vuxen utan att vara "färgad" av mig… jag skulle heller inte hindra dem från att träffas om han skulle dyka upp nu om min son vill träffa honom, för oavsett hur förbannad jag är så har barn rätt till bägge sina föräldrar.

jo, jag glömde… de har faktiskt träffats 1 gång.. för 4 år sen när pappan kom hit och skrev över hela vårdnaden på mig… då fick han sova över pga att han åkt buss 20 mil.. jag bjöd på mat, upplät min säng (sov på soffan själv), ansökte om ledigt i skolan 1 dag för sonen för att de skulle ha en chans att lära känna varann eftersom pappan aldrig mer skulle bryta kontakten… sen dess har det varit helt tyst…

så ja, jag känner mig lurad… allra helst på min sons vägnar!

samtidigt förstår jag att du inte kan sätta dig in i mitt synsätt… dina barn har iaf en relation med den andra föräldern… hade ditt ex varit som mitt hade du garanterat förstått hur jag känner det…

Jag tycker så här:
Man är två om att göra barn. Så varför kan man inte hjälpas åt när det kniper.
Om min son är hos sin pappa och pappan blir sjuk eller sonen sjuk ofta så avlastar jag ju pappan med att ta sonen. Det är en självklarhet för mej.
Om den som har ansvaret just då blir sjuk eller har bokat nåt som den verkligen vill gå på eller göra…så självklart ställer man upp och tar sonen då.

Annars så tycker jag man får anpassa sej efter situationen.

Nu är det så att jag har största ansvaret om vår son då han bor hemma hos mej på heltid. Han är så pass vuxen att han klarar sej själv nu. Men när han var mindre så fick man klara det mesta själv. Oavsett om man var sjuk själv eller inte.
Visst kunde pappan ställa upp och ta sonen om det verkligen knep.

En del säger att de sitter barnvakt åt sina egna barn. Men det är helt fel ord anser jag.

Db-2, du är varmt välkommen att tycka precis som du vill.

Du vet mycket lite om min relation till min sons pappa och kan nog inte efter att ha läst ett par inlägg bilda dig en helt korrekt bild av vad som hänt och hur allt är. Och det kräver jag inte heller, men tycker nog du ska vara sparsam med att dömma och dra egna slutsatser då du i vad gällewr mitt fall verkligen inte ens är i närheten av att förstå eller veta hur det är.

Jag tycker det är jätteviktigt att alla ska få lov att uttrycka sina åsikter och det är också viktigt att man accpeterar att vi alla kan tycka och känna olika inför diverse ämnen och diskussioner. Känner du att du inte trivs i forumet är det ju ditt val i så fall att åter en gång lämna det men du är varmt välkommen att stanna kvar.

Kanske skulle du inte dra alla över en linje, kanske skulle du inte vara så hård i dina bedömningar ? Då kanske mer respons skulle komma på dina inlägg av positiv natur. Jag upplever lite att du gärna ser denna världen enbart ur ditt perspektiv och allas situationer och upplevelser här på forumet är ju olika. Och när eller om övernattning hos sonens pappa sker och varför har du faktiskt inte med att göra.

Finner du det tragiskt att ett inlägg var riktat som svar till dig precis som dina kan vara till mig ? Eller var det känslan av att vi kvinnor skulle hålla ihop som störde ? Man får det man ger är min mening om denna diskussion oss emellan.

Klagomål på mig som Sajtvärd är du välkommen att pm:a mig om.

Mvh

Madde

Jag kan tillägga och erkänna att när jag skriver i stundens hetta, dvs kanske precis efter en konflikt med exet så uttrycker jag mig inte alltid så tydligt och inte heller så vidare öppen sinnat. Här kan jag blabba ur mig allt, men gör det inte inför honom. Ibland kan man också här känna en frihet att kunna få lov att skriva att man tex tycker att sonens pappa är riktigt värdelös för at det känns så just då och hellre sitter jag här och ventlilerar mina tankar än blabbar ur mig allt till honom och sårar och bidrar till att vår relation fungerar sämre. Allt man känner i en sårad stund känner man inte när den känslan lägger sig.

Och jag tycker väl lite så detta forumet ska kunna fungera, att vi kan få ur oss frustration, ilska, funderingar, känslor osv och få ventilera dessa fritt. Och du utan att bli bedömda som människor som går runt som en vandrande ostabil känslobomb med noll insikt i verkligheten.

"Jag upplever lite att du gärna ser denna världen enbart ur ditt perspektiv och allas situationer och upplevelser här på forumet är ju olika. Och när eller om övernattning hos sonens pappa sker och varför har du faktiskt inte med att göra."

Det här var det "roligaste" jag läst på länge. Lite självkännedom /distans kanske skulle vara på sin plats?

Din relation med barnens far är jag inte mer intresserad av än vad du väljer att berätta om. Men Ditt stöd från honom Mads, kanske skulle vara bättre om du även GAV ngt och inte bara krävde?

2  små saker till:

Jag är inte medlem på det här forat.

&

Om du skall driva forat efter de här åsikterna, så bör du väl göra om reglerna, som tydligt säger att VI inte skall kasta s**t på våra x.

#52 Vad menar du med att hon ska ge ngt och inte bara kräva ? Hon ger ju massor!!!,tar det yttersta ansvaret för deras gemansamma barn,finns alltid där för barnet mm Som jag förstår så har dem valt att pojken ska bo mest med mamman men för den saken skull så är man väll fortfarande lika mycket förälder till barnet med lika mycket ansvar! Och sen kan man väll inte glömma bort kärleken till ens barn,jag förstår inte att man inte vill veta vad som händer i sitt eget barns liv och hör av sig självmant och vill vara med  barnet så ofta man kan! VAD TYCKER DU HON SKA GE, HON HAR VÄLL INGA SKYLDIGHETER I HANS NYA LIV,LIKA LITE SOM HAN HAR I HENNES..MEN MAN HAR SKYLDIGHETER MOT SITT EGET BARN OCH TYCKER DET ÄR KONSTIGT OM MAN INTE VILL HA DET.

JAG GER MADS EN ROS FÖR ATT HON ÄR EN SÅN UNDERBAR FÖRÄLDER!( Hoppas du-Mads inte tog illa upp att jag la mig i men jag blev så j…a arg )

Tack Skrult, snällt att ge en ros

Om du inte är medlem på forumet db-2 förstår jag inte varför du skriver här.

Jag har skrivit om texten där det står att vi inte får kasta skit på våra ex då jag anser att man bör kunna skriva av sig om vad man så önskar, dock på ett bra sätt. Självfallet ska ingen förälder som inte här kan försvara sig attackeras men skriva av sig får man gott göra.

Och om du, db-2, inte är intresserad av mig, min relation till sonens far, mitt föräldrarskap m.m så begriper jag inte varför du fortsätter kommentera det ? Du är helt fel ute i din bedömning av både mig och min relation till sonens pappa och du verkar ha ett obefintligt intresse av att faktiskt ta reda på riktiga fakta om situationen istället för att fantisera ihop något själv.

Avslutningsvis kan jag ju säga att det är ju kul att jag kan roa dig, tyvärr roar du inte mig dock.

Mvh

Madde

Mads.

db-2 har ju lika stor rätt att skriva här ÄVEN om han inte är medlem, som oss alla andra.
Så där kan jag inte hålla med dej.

Min missuppfattning, jag trodde man behövde vara medlem för att skriva hör så då ber jag självfallet om ursäkt för den kommentaren .

Dock har jag varken förståelse eller respekt för att man ger sig in i ett forum och skapar konflikter med en otrevlig attityd.

Skrult: Precis! man slutar inte vara FÖRÄLDER bara för att man inte BOR med barnet…

Mads. Man kan skriva på vilket forum som helst även om man inte är medlem.

Det gör jag, helt ogenerat!

Och jag tycker det är bra att vi får synvinklar från män med här. Vi har ju inte så många. Så vi ska vara rädda om de vi har…fniss

Vi har alla olika synpunkter och erfarenheter. De måste vi respeketera hos varandra. Nu försvarar jag ingen i detta fallet. Men kom ihåg att det är en diskussion.

#61

 Javisst har vi alla olika synvinklar,det är det som gör det så trevligt och roligt att diskutera..men man behöver väll inte vara spydig mot varandra,det kallar jag inte respekt. Ibland känner man så väll igen sig och hettar till och vill försvara sig så hände det nog i både mitt och i db-2 fall  Men  jag står fortfarande för det jag skrev i inlägg #53

Kram

Klart man ska kunna diskutera utan att vara spydig.
Alla har vi olika toleransnivåer.

Och klart att ni ska stå för det ni skriver…det var ju inte det jag menade.

Kramar!

#63

Förstår att du inte menade så..menade bara att även om jag hettade till i stunden så står jag för det jag skrev

Kram!

#61 Bra skrivet. Det är viktigt med både män och kvinnor här. Både med boföräldrar och umgängesföräldrar. Det är inte lätt att vara förälder och ibland kanske de är missuppfattningar som leder till problem.

Min åsikt är att man givetvis är 2 föräldrar för alltid i grund och botten. Sen att vissa inte visar något större intresse för sina barn är tragiskt. Men många umgängesföräldrar känner sig utnyttjade av boföräldern som går med skygglappar. Jag har omväderat mina åsikter lite, det är jättebra för FÖRÄLDRARNA att ha varannanveckas boende. Då ser båda allt som följer med ifråga om föräldraskap. Men för barnen kan det vara väldigt negativt. Sen finns det naturligtvis barn som trivs med det.

Detta är en stor fråga om vem ska göra vad etc. Men det är bra att det ventileras här. Att ha skilda föräldrar är ju ingen ovanlighet direkt. Det finns naturligtvis inga patentlösningar. Alla familjer är ju unika i sig.

En liten reflektion över hur det fungerade hos oss när vi faktiskt var 2 föräldrar. Ja, hade någon av oss något speciellt inbokat så fick naturligtvis den andra vara hemma och ta hand om de sjuka barnen. Vad det gällde att vara hemma från jobbet en "vanlig dag" så var det mest jag. Jag hade lägre inkomst och följdaktligen förlorade jag minst på det. Ekonomin är också viktig.

Kan berätta lite om vår "familjs" bakgrund. Kan ju vara så med att boföräldern vill "skydda" sitt barn från umgängesföräldern.

När vi separerade så bodde min son hos mej på heltid. Emil var då knappt 1½ år. Han var hos pappan varannan helg och de kvällar jag jobbade sent. Ville jag vara barnfri en kväll extra pga något jag skulle göra så hette det: "_Men då går det ju åt fler blöjor och mer välling"
_

Om jag var tvungen att jobba extra en helg och det var min helg att ha sonen så ställde pappan upp på att ta honom. Bara det att ibland var han inte ens hemma. Då fick jag åka till jobbet och säga att jag inte fick nån barnvakt. PINSAMT!!

När Emil växte upp mer och mer så började hans pappa och nya fru ge honom gliringar. Tex om att det var inte bra att han bodde hos mej eftersom jag inte hade så mycket pengar. Och detta sa de till sonen!!
De spärrade vissa telefonnummer till hans kompisar, sa att han luktade illa (vilket han inte alls gjorde), klagade på hans kläder, tvingade han att läsa läxa hela helgerna + många timmar på vardagaskvällar och mycket mycket annat som gjorde att sonen började må psykiskt dåligt. Han blev itutad att han inte klarade någonting alls.
Detta ledde givetvis till att han inte fick träffa sin pappa för mej då han kom hem och var jätteledsen många gånger och mådde skit.
Jag har hållt de utanför när det varit möten i skolan därför att när pappan vart med så har han bara klankat ner på sonen. ALDRIG att det var nåt som var bra. Till och med lärarna hade märkt detta.
Sonen blev tillknäppt och innesluten.

Nu efter flera års kämpande för att få sonen att må bra igen och fatta att han duger som person, så har hans pappa kommit tillbaka i umgänget och är bättre nu.
Han ställer upp mer och är snällare mot sonen.

Så det finns faktsiskt fall där man försöker skydda sina barn mot psykisk nertryckning. Så därför har jag ju valt att ta allt ansvar själv för sonen i många år.
Det HAR varit tufft många gånger. Men vi har alltid ridit ut stormen och står starka som individer idag.

Nu är jag bara glad att hans pappa har skärpt till sej. Att sonen och han får en bättre kontakt än innan. För hur det nu är så behöver barnen bägge sina föräldrar.
Jag fick ju tuffa till min attityd gentemot honom också. Och det har märkts på ett posivit sätt att han inte kan köra över mej längre som han gjorde innan.

Visst är det viktigt med män här, men inte till den gräns att en sådan skulle få lov att uttala sig hur som haver bara för att man så gärna vill ha båda könen delaktiga i forumet. Ingen ska få specialbehandling oavsett man eller kvinna anser jag.

Ska man uttrycka/uttala sig om mig som person,mitt föräldrarskap och min relation till min sons pappa bör man vara något påläst och veta litevad man pratar om anser jag. Sen är alla välkomna med sina åsikter i saken självfallet och det är helt okej att alla inte tycker som jag. Vi har ju som sagt alla olika liv och erfarenheter av livet som singelföräldrar.

#66 Du har ju stått på sonens sida och värnat om honom i och med att du begränsat umgänget med fadern. Jag kan ju inte svara på hur fadern känner det och upplevt det eftersom jag varken känner honom eller dig. Men om du avstyrt umgänge kan du ju inte heller kräva att pappan ska ställa upp mer. (Obs, jag säger inte att du har det!)

Men jag känner det lite som häxjakt på den andra föräldern i många inlägg, den andra ska bara ställa upp på era villkor känns det som. Detta är inte riktat mot någon enskild person här men ibland känns det som den röda tråden som genomsyrar hela sajten.

Gullan. Jag HAR INTE krävt av pappan att han ska ställa upp mer heller ju.
Men han har själv försvunnit under dessa år och inte brytt sej om sin son.
Och det är ingen häxjakt av den andra föräldern. Det kan ju lätt verka så men så blir det kanske när det mestadels bara är kvinnor här inne.
Vi ska ju skriva av oss..men däremot inte kasta skit på den andra.

Men då kan vi ju börja fundera på varför denna sajten finns? Om vi inte ska kunna skriva av oss.

# 68 Kan väl lite hålla med om den röda tråden och det är kanske just för att man går in och skriver av sig när man känner sig arg, ledsen, frustrerad, ensam och när det känns som att kontakten med den andra förälderna inte riktigt fungerar. Det är ju oftast i de situationer man behöver stöttning, tips, råd och lite synvinklar från andra i samma situation.

Jag har haft ett riktigt h-vete med sonens pappa tidigare men är idag oerhört tacksam över att med gott om tålamod och kraft så har vi kämpat oss fram till en ganska välfungerande relation kring sonen och vårt gemensamma föräldrarskap. Visst finns fortfarande jobbiga situationer som den jag startade tråden om, men det positiva överväger idag. Han (sonens pappa) gör oftast så gott han kan och visar ett intresse för sonen och hans trygghet och välbefinnande. Det har varit viktigt för mig att inte hänga fast i allt ont han gjort oss tan ge honom en chans nu när ha vill vara pappa och vill vara en bra sådan. Inte är det lätt alla gånger, men man får kämpa för barnens skull. Han ska inte alls ställa upp på bara mina villkor men skulle jag beskriva hela vår historia i detalj och allt som hänt oss emellan för att alla ska få en helt korrekt uppfattning och vara upplysta om precis allt så skulle det bli en alldeles för lång uppsats som ingen skulle orka läsa. Inte heller ska jag behöva detta anser jag för man förstår väl att om jag skriver om specifikt EN situation som fungerar sämre innebär det inte att allt gör det. Eller har jag fel ?

#68 Jag har aldrig krävt något av mitt ex även om jag tycker att han borde finnas där för sin son… allt umgänge de nånsin haft, har varit på pappans villkor… aldrig när jag behövt eller när sonen behövt…

däremot har han utnyttjat att sonen finns för sitt eget bruk.. som ex har han utnyttjat vård av barn utan att ens veta om han är sjuk (jag kände dåvarande chefen som undrade vad det var för fel på sonen som var sjuk så ofta..), han har påstått att sonen dött i hans armar för att få gratis sprit (kom fram när folk började ringa mig och min släkt för att beklaga sorgen)… det är en underbar pappa det… eller hur? Ändå har jag aldrig nekat umgänge om han velat för att jag anser att sonen har rätt till det…

#71 Precis som du ingann har jag aldrig nekat sonens pappa umgänge trots allt han gjort. Jo, vid de tillfälle han varit aggressiv och hotfull och jag helt enkelt inte vågat släppa iväg en då 6 månaders bebis med honom men annars har han alltid varit välkommen att träffa sin son och sedan han tog tag i sin aggressivitet också vara ensam med sonen. Och nu har vi ju också kommit såpass långt fram att sonen ska få övernatta vilket känns nervöst men jättebra. Nog mest nerös för att jag kommer att sakna honom tokmycket då jag aldrig varit ifrån min lillfis

#72 precis.. oavsett vad den andre föräldern gör måste man se det ur barnens perspektiv och behov:)

Jag kan tänka mig att det kommer kännas konstigt att Noah ska sova borta! 

 Jag har redan börjat bäva för den dagen mina flyttar hemifrån:) Vilket dröjer länge hoppas jag.. den äldste är 16 år…

# 73 Det känns konstig just för att jag är så van vid att alltid ha honom hemma kvällar, nätter och på morgonen. Men samtidigt känns det just nu väldigt bra att hans pappa ska få den möjligheten att få uppleva detta vardagsliv med sin son då målet sedan är växelvis boende och vi vill som föräldrar båda mjukstarta för lillfisens skull. Så jag får boka en kväll med tjejerna så jag håller mig sysselsatt eller så kan jag passa på att packa upp alla mina flyttlådor

#74 Jag har varit "barnledig" en gång (ett helt dygn) och åkte på ålandskryssning för att tänka på något annat än barn… Det blev en väldigt dyr resa i slutändan för barnen ringde min mobil hela tiden om allt och inget:) När man kommer över på finskt vatten får man ju betala för att ta emot samtalen;)

#69 Mia; jag skrev aldrig att du krävt att pappan ska ställa upp. Naturligtvis finns det orsaker som gör att barnen ska skonas från sina föräldrar.

#70 Mads; du ska absolut inte behöva delge din historia helt och hållet. Och jag kan ju tycka att sajten ska vara som en avstjälpningsplats till viss del så att saker kan komma ut här istället för att skada den andra parten, barnen och relationen i övrigt. Det som fungerar i en familjerelation fungerar inte i en annan eftersom alla förutsättningar är olika.

#71 ingann; jag har aldrig påstått att det är en underbar pappa. Han har uppenbarligen en sjukdom som han borde komma till rätta med. Men tyvärr är alkoholism en svårbotad sjukdom. När alkoholism är med i bilden är det självklart att det ställs vissa regler för eventuellt umgänge.

Vad jag rent generellt hänger upp mig på är att i många kommentarer till ett inlägg (vilket kanske är skrivet i desparation och ilska just då) är att umgänget ska regleras efter ert behov. Den andres föräldern behövs liksom bara på era villkor blir ju budskapet uttalat eller ej.

# 76 Det är ju helt fel tycker också jag om ett umgänge ska regleras på så sätt som du beskriver. Jag kan inte kräva något av sonens pappa, bara ibland hoppas och önska vissa saker. Han har lika stor rätt till umgänge, han är lika mycket förälder och precis som jag så får ju också han be om saker och hjälp när han behöver det. I första hand måste man ju tänka på barnen och inte "straffa" den andra förälderna för att man har en konflikt eller inte får som man vill. Vad gäller just min sons pappa får jag verkligen inte som jag vill och det har jag inte fått sedan den dagen vi möttes så det har jag liksom gett  upp

#76 han är inte alkoholist:) Han var bara utan pengar den helgen och ville festa ihop med sina kompisar…

däremot är han väldigt egoistisk och bryr sig inte om vem han sårar eller på vilket sätt han uppnår saker och får sin vilja igenom…

han lider helt enkelt av total avsaknad av empati:)

Min store sons pappa (Antons pappa) är som han är. Jag har alldrig förbjudit han träffa Anton…men krävt att detta ska ske i nyckter tillstånd. Jag har försökt gå via en soc.sekreterare som ringde upp hans pappa….och bokade ett möte, men pappan kom alldrig. Hon ringde till pappan som inte ens svarade i telefonen. När Anton var liten hade vi en bekant som även kände Antons pappa. Pappan hade hur många möjligheter som helst att träffa sin son för pappan fick även info genom den gemensamma bekanten om att jag och Anton var hemma hos han. Några gånger dök pappan upp…men rätt så sällan.

Ja så jag har försök och gett flera chanser. Har fått trösta en lesssen Anton….för det finns hur många frågor hos han som helst ang. sin pappa. De gångerna pappan har träffat han har Anton känt sig överlycklig. Sista gången som pappan skulle träffa Anton var han berusad. Han och hans sk. Älskarinna skulle hämta sonen utan att ha frågat mig om detta var ok. Jag satta så klart stopp för detta och gav dem ett förslag. Om det ska vara ett fungerande umgänge går vi till fam.rätten och pratar igenom det där, men efter detta så ville inte pappan längre träffa sonen.

Jag tror inte att det i grung och botten handlar om Anton. Det hela handlar om att pappan har väldigt svårt att möta mig. Han klarar inte av det fast det är nu över tio år sedan vi hade sällskap. Jag har ju gått vidare i mitt liv…och fått en son till. Någon som jag vet Antons pappa har väldit svårt för….men jag bryr mig inte om det. Känner att vi har hamnat i en situation där Anton är bollen och så ska det inte vara. Antons pappa tror att han kan skada mig genom att göra som han gör mot Anton men det enda skada han kan skapa på det sättet är att hans och Antons relation kommer inte fungera.

När Anton var rigtigt liten var det någon som ringde mig på nattetid. De ringde nästan varje natt en viss bestämd tid. Misstänker att detta var Antons pappa. Det konstiga i det hela var att jag hade flera olika telefonnummer. En gång så ringde det mitt inatten och jag svarade inte på min mobil…då började det ringa på hemtelfonen…till slut ringde jag upp Telia mitt i natten och föklarade för dem vad som hade hänt. Jag fick ett gratis nummer byte då. Personen som ringde sa alldrig något utan kunde sitta och bara lyssna på andra sidan av luren. Vid ett tillfälle hade jag några vänner hemma hos mig. En ut av dem tog luren när det ringde och sa…vi sover, du stör oss och la på luren. Det tog högst 2 sekunder innan mobilen ringde igen. Killen som hade svarat i den första gången tog den igen och sa…fattar du inte vi sover och la på. Nästa samtal kom lika fort….men den här gången avvisade vi den.

Vid ett annat tillfälle var jag mycket sent vaken…och pratade i min mobil. Jag kunde höra om det var någon som ringde på andra linjen….som det gjorde den natten. Jag tog inte samtalet utan den kopplades vidare till telefonsvararen….där fans treknackningar och sedan las luren på. Den natten var jag rigtigt rädd. Jag fick ju alldrig några bevis på vem det var som ringde…men vet att Antons pappa höll på att ringa mig på detta sättet en gång tidigare då vi hade gjort slut innan Anton fans….så därför blev han första hand mistänkt.

Visst är man två om att skaffa barn men när man separerar så är det nog så att boendeföräldern är den som får ta störst ansvar även om man har gemensam vårdnad.

Detta är ett av skälen till att jag har enskild vårdnad, just för att slippa allt sådant här tjafs och behöva rådgöra med pappan i detta fallet så fort det är något som rör barnet. Nu passade detta min dotters pappa som handen i handsken och mig med för den delen. Nu innebär ju inte detta automatiskt att han fråntar sig allt ansvar, det har han inte gjort heller och han har fått träffa henne när han vill utöver de vanliga varannan helg.

Men Mads vad jag funderar på är vad du menar att han skulle gjort där när han kom hem med lillkillen med 39 graders feber?? Kanske var det så att sonen ville hem till mamma? Vad jag vill ha fram är att barn när de är sjuka oftast vill vara där de känner sig mest trygga.

Sen slutligen som Mia säger, ALLA har samma rätt att vara här och skriva, medlemmar eller ej och ibland får man bita i det sura äpplet som Sajtvärd  När jag startade denna sajt i januari förra året så var grundtanken att få in många synvinklar på olika frågeställningar/problem, och de kan komma från de mest oväntade håll  Inte minst viktigt är det att få in pappors synvinkel på saker och ting även om det går stick i stäv med vad vi själva tycker, men likväl är de lika viktiga för en ömsesidig förståelse av problem/frågeställningar.

# 80 Störst ansvar håller jag med om att man som boförälder får ta, dock inte allt ansvar. Det finns ju en skillnad.

Jag vill inte ha enskild vårdnad, det finns ingen anledning. Tycker att kan gemensam vårdnad fungera så är det helt klart det bästa för sonen som vår situation ser ut och hans relation till både mig och sin pappa.

Jag vet inte riktigt vad du menar Åsa med att hans pappa kom hem med honom när han hade feber ? Har jag skrivit det någonstans ? I så fall har jag nog uttryckt mig lite tokigt eller oklart..Han hämtade honom och sonen vill gärna vara med sin pappa även när han är sjuk. Hade han varit ännu sämre än han var så hade han helt klart fått stanna hemma eftersom det nog hade varit det bästa för honom. Det som både kunde reta mig och göra mig lite ledsen är sättet hans pappa uttrycker sig på om intresse för sonen när han är sjuk. Förra gången han vart dålig och hade stora problem med sin andning sprang jag in med ett litet barn i famnen som knappt andades på barnakuten och hans pappa kunde inte ringa på en vecka för att fråga hur det var med honom eller komma och besöka honom. Det sårar mig då det gör ont i mig när inget intresse visas bara för att sonen blir sjuk och kanske då mer belastande. Jag vet egentligen inte varför pappan drar sig undan varje gång han blir sjuk, kanske också en osäkerhet över hur han ska agera.

Alla har självfallet samma rätt att vara här, jag har inte påstått annat. Dock uttryckte jag en undran varför man går in på sajten i en tråd och enbart är direkt otrevlig, men det är inte samma sak som att en person inte är välkommen.Knappast mitt sätt att tycka, tänka eller resonera. Jag värderar inte papporna här högre , tycker att alla är precis lika viktiga med sitt deltagande och sina åsikter

Jag förstår inte vad det är för surt äpple man ska behöva bita i som satjvärd ? Det ska väl vara en rolig uppgift att ha

Nu var det ett tag jag sedan jag hamnade i den här tråden eftersom jag tyckte att jag sagt mitt. Men, men.

#81 På vilket sätt gick jag in i tråden och var enbart otrevlig? Jag gick in och hade en för dig avvikande åsikt - vilket det i inläggen framgår att det är fler som har - och du fick ett antal frågor för att jag skulle förstå vad du menade och tänkte. Jag hittar inga personangrepp i mina inlägg?

Jag hittar "en spydig" (och i efterhand tråkig) attityd i mitt eget inlägg (#52) vilket var ett svar på - vad jag upplevde/upplever - som ett väldigt dåligt bemötande från Din sida långt tidigare.

# 82 Jag kan inte annat än hålla med att vi båda två kanske inte uttryckt oss så vänligt mot varandra under trådens gång och för mitt ber jag om ursäkt och håller med om att jag borde hålla en trevligare ton som Sajtvärd.

Avvikande åsikt från min får du gärna lov att ha, det är så man själv lär sig av andra och får nya synvinklar på saker och ting i livet tycker jag. Tråkigt skulle det vara om alla alltid höll med och tyckte lika. Hur utvecklande skulle det vara i längden ?

Jag blev upprörd lite över vissa uttalanden om hur min relation är till pappan och att jag typ bara klankar ner på honom då jag faktiskt ansträngt mig oerhört mycket för att få det att fungerar och är tacksam för varje dag, varje vecka vi får vårt föräldrarskap att fungera tillsammans. Kan förstå att i denna tråd kan det upplevas att jag bara gnäller, men jag är också tacksam för mycket sonens pappa gör och han har definitivt många fina och bra egenskaper. De försvann inte bara för att han lämnade mig och jag valde ju att skaffa barn med honom av en anledning.

Hoppas att du inte tog alltför illa upp och att du kommer att fortsätta skriva när du känner för det.

Mvh

Madde

oj….jag förstår inte er helt, men det är nog mest för att jag inte är mamma, men jag förstår att ni också vill skriva av er och diskutera med andra som förstår er situation (som verkar vara påfrestande) och jag har säkert missat att läsa massa inlägg xD

tycker att ni verkar vara starka tjejer allihopa och tycker att ni ska ge er själva en stor applåd =)

dessutom, ni som påstås "gnälla" skit i det, så är det ofta, man glömmer liksom bort att berätta alla de bra sakerna, för de är ju inte jobbiga :P så är det när man har partner också.. man berättar ju ofta för bästa kompisen hur irriterad man är över något partnern gjort men inte lika ofta om allt bra…

*kram på er alla*

Min lille son pappa har alldrig tagit han till läkaren. Är sonen sjuk är det jag som får ta han dit. Inte ens alvedon storpiller klarar han knappt att ge sonen då detta käns obehagligt för han.

Det enda gången då pappan har varit med sonen på sjukhus var när han föddes. Var lite fundersam hur han klarade va det då sonen föddes med kejsarsnitt och pappan var med i operationssalen och såg allt de gjorde.

När man har barn, är det alltid bådas ansvar. Det är min åsikt. Fast jag har både upplevt och sett hur den andra föräldern försöker smita från sitt ansvar, när barnen är sjuka. Tyvärr är det inte lönt att tvinga dem heller, då relationen många gånger kan bli lidande.

Men fel är det, tycker jag. Man är i alla fall två om att göra barnet.