Jag är själv uppvuxen i en familj med alkoholism!

Pappa & hans fru var grava alkoholister! Alkoholen tog även hans liv
(o tyvärr, känner jag, så lever hon ännu).
 

Jag känner även några barn som lever under dessa omständigheter idag, som står mig väldigt nära om hjärtat…

Det måste varit hemskt Nilla. Jag kan själv inte sätta mej in i den sitautionen då jag fostrats i ett hem utan sånna problem. Jag har varit ganska skyddad kan man säga.

Men vet att många, många barn och ungdomar lever i detta helvete.
Känner inga direkt. Tror jag inte….

Jag räknar mig själv till maskrosbarnens skara!

Mia:
Ja, det har varit ett rent helvete, faktiskt! Många gånger. Jag har sett o hört så mycket skit hemma så det vill ingen veta, jag har sett min pappa slå ut tänderna på sin fru, en efter en. Massa såna jävla fyllegräl o skit. Hembränning hemma, polisbesök som husrannsakan efter anonyma hembränningstips (jag, 5 år, berättade klart o tydligt att konstapeln missat ett rum. Självklart det där hembränningsapparaten stod, tack o lov, för mig, så öppnade dom bara dörren i sneglade in, Apparaten stod bakom dörren. *puh*).

O sen, då pappa var nykter så var han en ängel, verkligen… Hur snäll som helst utan alkohol. Helt underbar! Obeskrivligt!!! Men då alkoholen gick in, gick jävlat allt vett ur! :( *tyvärr dagligen*

Dessutom så var hans alkoholiserade kärring en riktig jävla ragata som gjorde skillnad på sina o andras barn, vilket jag alltid blev lidande för, medans hennes barn skulle ha allt!!! Allt, allt, allt!!! Av både henne o min pappa (fast min pappa inte är deras pappa), men tvärtom kom inte på fråga. Inte det…

Behövde jag låna pengar så fick jag låna pengar o betala tebax. Glömmer aldrig då min bror flyttade o behövde pengar o fick 10000 kr av dom gemensamt (gemensam ekonomi), som han aldrig behövde betala tebax! :(

Själv fick jag alltid betala tebax, om än jag hade lånat bara 100 kr. :/ För att "she ruled their world", "hennes ord var allas lag". :/ *spyfärdig av bara tanken på henne*

Då pappa dog så roffade hon även åt sig allt, ljög inför bodelningen t.ex, långt ifrån allt som var medräknat där! Helt jävla vidrigt beteende!

3 barn har hon ingen kontakt med idag, 1 av dom adopterades bort vid födseln (tack o lov för henne, hon fick ett bra liv med sina nya, kärleksfulla föräldrar), o 2 behöll hon, som sen tagits ifrån henne!

Usch usch usch, säger jag bara… :/

Min ex har ju broplem med alkoholen….och jag försöaker ju alltid se till att det inte går ut över mina barn. Den store kommer jag kunna skydda mera, eftersom det inte är hans pappa, men den lille sonen kommer säkert se pappan berusad under uppväxten då vi har delad vårdnad och den dagen pappan kommer ta med han till sitt fasta boende vet jag ju inte vad som kommer att ska bakom dörrarna.

Jag försöker ju på alla möjliga sett undvika detta hela…ingen alkohol här hemma. Konstigt nog så lyckas alltid exet fixa fram öl…om han inte har ens några pengar. Jag själv dricker mycket sällan. Känner att mina barn behöver mig och jag inte har tiden för det eller intresset heller. Visst kan jag bli lite avkopplad om jag får i mig ett glas eller två men….men det är verkligen inte varje dag jag tar de glasen.

Jag är också uppvuxen i svårt hem. Fick ta hand om hela familjen från det jag var 3 år. Tacken? Stryk och hugg. Mina bröder skulle ha mat och om det någongång blev något över, så kunde de kasta till mig den som en hund. Fast hunden vi hade, levde bättre än mig.

Märker som sagt att jag vuxit upp ganska skyddad från detta.
Det är hemskt det ni skriver. Vilka uppväxter ni haft!

Säger bara som så att ni är alla fina och goa människor. Ni har gått vidare och lämnat det bakom er. (hoppas jag) Det sitter säkert en tagg i er alla, djupt.
Men ni är enastående som är starka och tuffa idag. Ni tar hand om era barn, tar hand om ert hem, jobbar m.m.

Kramar!!

Räknas till maskrosbarnens skara jag också. (Men det ger också en inre styrka så det är inte bara negativt. Genom att varit ett f d maskrosbarn så klarar man nog svårigheter senare i livet lättare)

Ja Gullan. Det tror jag med. Man blir härdad på nåt vis. Även om jag inte haft det så, så kan jag ändå förstå er på nåt vis.
Man är nog oxå noga med att ens egna barn inte ska behöva uppleva samma helv..e. Då kämpar man nog ännu mer för att de ska få en bra uppväxt.

Ett maskrosbarn är en överlevare! Även jag har haft en uppväxt med missbrukande pappa och psykiskt instabil mamma. Misshandel, såväl psykisk som fysisk hörde till vardagen. Periodvis var det lugnt men när det väl drog igång så visste jag långt innan att det var dax. Det liksom kändes i hela huset.

Jag har lämnat det bakom mig på många sätt. Är en hel och relativt stark person som varit med om svåra saker även som vuxen. Men jag har fortfarande svårt att riktigt tro på att jag duger och att jag inte alltid måste vara så stark. Andra kan faktiskt få ta hand om mig ibland oxå och det måste jag lära mig mer än som nu, i teorin.

Får man det inpräntat som barn att man inte duger så tror jag det hänger med även i vuxenlivet. Det kan förstöra för många.

Mmmmm, hon försöker än idag med det! Trots att det faktiskt gått rätt bra för mig trots allt!

Hon tror att hon kan. Men förhåll dej stark så sjunker du inte ner till hennes nivå.

Jag har brutit kontakten med henne nu! Det tog mig 43 år att inse att det aldrig kommer bli någon förändring. Trist men jag var tvungen…..

Bra gjort gumman! Försöker de ändå att ta ner en efter att man blivit vuxen med ett eget liv så finns det inget annat att göra.

Ja……och jag är faktiskt rätt bra! Så det så!

Du ÄR kanon gumman. BÄST!!! Så upp med hakan och fortsätt framåt.

Tack, du fina fina Mia!

Du stöttar oss i mycket här så då vill jag stötta dej med det jag kan.
Kramar!!!

Visst blir man en överlevare, men som Mia skriver. Detta att man aldrig duger, hänger med hela livet. Sen att jag är den som ska vara stark och ta hand om andra. Ingen tar hand om mig. Då är alla så upptagna.

Vill de prata problem, så är det hos mig, men om jag har det jobbigt, så avbryts jag alltid med deras problem. Ibland vill jag bara skrika.

Jag har hört begreppet tidigare, men har själv inte någon erfarenhet av det. Känner att det är så viktigt att det finns någonstans att vända sig för de barn som drabbas.

Skönt att höra att ni har klarat er igenom livet utan allt för stora ärr!

Jag har precis som Mia och Mads varit förskonad från sådana problem, men har haft kompisar som levt i alkoholiserade hem och de hade det inte kul!

En   till er alla!

Tack Ingann!

Glad Påskkram till dig!

Jag lovade mig själv, när jag var liten att om jag fick barn, skulle de aldrig få uppleva min så kallade barndom.

Mina barn skulle kunna äta sig mätta, ha varma kläder på kroppen, få kärlek och omtanke, Aldrig få stryk eller hugg.

Jag har lyckats med mina föresatser och tror jag har fått fina barn. De har i alla fall sagt att jag alltid funnits för dem. Alltid haft en varm famn och sen har de aldrig fått stryk. Jag har aldrig lyft min hand mot dem.

Även om det materiella inte varit så stort, så har jag försökt att bara vara där för mina barn.

Det jag kan tycka var speciellt jobbigt med min uppväxt att den var så superperfekt - UTÅT SETT. Alla trodde att allt var så himla pluttinuttigt med men mamma som var övernitiskt pedant etc. Sen innanför väggarna var det egentligen ett känslomässigt kaos.
Pappa var och är psyskist sjuk, mamma har ingen diagnos men hon ser sig själv som ett offer. Till detta var pappa veckoslutsalkis vilket gjorde att vi aldrig umgicks familjevis med några eller i vilket fall mycket sällan. Pappa blev aldrig våldsam eller så när han drack men fjollig och till slut däckade han efter att ha spytt ner hela huset.

Mamma var käsnslokall, hon stängde av hemma fullständigt så där fick man aldrig någon uppmuntran eller kramar. Sen denna hemska städmani, vi barn fick inte röra oss för vi kunde ju smutsa ner, pappa skulle inte störas etc.

Det fina i kråksången var att jag hade mina högt älskade farföräldrar på samma tomt. Där fick man vara barn! Efter en flytt i tonåren på 60 mil så hamnade jag långt ifrån dem vilket gjorde mig ont. Efter lite drygt 1 år så hade jag höstlov som skulle tillbringas hos farmor och farfar. Farfar såg hur dåligt jag mådde psykiskt och lät mig inte åka hem till mina föräldrar igen. Han ordnade med att jag fick börja i min gamla skola och bo hos dem grundskolan ut. Men han fick strida för det med soc. eftersom de ansågs vara för gamla för tonåring i huset då han var 66 och farmor 67.

Vad glad att du hade din farfar och farmor i närheten. Bra att han såg hur du mådde. Önskar jag hade sådana när jag var liten.

Min mormor stängde dörren framför näsan på mig och släppte bara in min bror.

Vi, maskrosbarn, har fått oss törnar både i barndom och i vuxenlivet. Men ändå sitter vi här och är i livet.