Måste, måste man inte. Man kan inte älska alla, inte ens blodsbanden.

Själv älskar jag min mamma enormt mycket. Skulle inte klara mig utan henne! Min pappa gick bort -03 och jag saknar även honom extremt mycket även om han och jag kunde komma ihop oss emellanåt. Men när det väl gäller i vår familj ställer vi upp på varann till 200%…

Säger som ingann. Man måste inte älska sina föräldrar.
Jag älskar mina. Som de ställer upp på mej ibland så kan man inte göra annat.

Är det då fel att jag inte gör det. Känner väl inte hat, men nästan. Mycket beroende ¨på deras behandling av mig som liten och mors även i vuxna livet.

Vet att jag fått *skit* för att jag inte gör det. Vilket gjorde att jag fått dåligt samvete. Men om föräldrarna inte älskar mig, varför ska jag älska dem?

Man måste väl ingenting här i livet, eller jo det måste man ju men man måste inte älska någon. Tycker inte jag i alla fal, för många kan det ju finnas andra människor som man kanske inte biologiska är släkt med som man älskar och står närmre ön vad man gör en eller båda föräldrarna.

Men känner du som du gör är det kanske dags att bearbeta dessa känslor i terapi eller själv och sen släppa dem ? Att bära omkring på "nästan" hat är ju inget som sprider sol och energi inom en människa precis. Det som hänt kan inte förändras och kanske inte heller förlåtas, men man kan komma vidare och släppa. Det är en del av den du är men inte allt du är.

Kramar

Mads. Jag har bearbetat mina känslor genom att i 8 års tid skriva min bok om min uppväxt. Har ju lyckats sätta stopp med kontakt av mina bröder. Vägrar vara en mjölkko.

Mor hör jag bara av mig en gång i veckan till. Mycket på grund av att hon är så gammal. Men det är bara efter melodikrysset. Vi löser ihop, som att säga. Sen pratar vi aldrig mer än 10 minuter. Anser inte hon vara värd mer.

Vad skönt att kunna skriva av sig, att ha hittat en kanal där det får komma ut liksom. Men när man läser dina ord så känns det ändå som att detta är något som fortfarande plågar dig, men jag kan klart uppfatta det hela fel.

Kramar

Det som kan plåga mig är att hon förlorat sin chans att vara mormor. Mina barn vägrar prata med henne. Om de skulle svara i telefon, så är de alltid korta men artiga i sonen. Detta är början på den. Jag fattar inte hur man kan välja alkohol framför barn eller barnbarn. Hoppas hon en dag fattar vad hon missat.

Berättelsen om Anna

Jag förstår inte det heller, förstår inget sånt. Stoooor kram till dig

Jag har lyckats hålla mitt löfte ajg gav till mig själv som liten. Får jag barn, ska det alltid finnas mat på bordet. Rena passande kläder och en kärleksfull mor. Aldrig slå mina barn. Jag har lyckats med allt detta.

Barnen är ju våran framtid så hur kan man som vuxen vara elak mot dem? Jag har så svårt att förstå dem som väljer andra saker framför sina barn!

Tyvärr så finns det en del som gör så. eller bara ger kärlek, mat, kläder och allt annat till den andra.

Måsten existerar inte när det gäller känslor, de kan man inte styra, då skulle det inte finnas hjärtesorg här i världen(skulle underlätta ibland) och tänk så mycket annat som kunde finnas eller inte om man kunde styra känslorna. Det kanske är tur att det inte går, även om man önskar att det gick ibland för att man skulle slippa må dåligt.

Men man kan ju inte heller välja föräldrar, så det bästa man kan göra är väl ändå att acceptera situationen för man kan aldrig ändra på någon annan, bara på sig själv. Man måste inte älska sina föräldrar, men man kan styra hur mycket kontakt man vill ha med dem.

#12 Det med att styra, går bra nu när man är vuxen och äldre, inte när man är liten. Att jag överhuvud taget har kontakt med min mor, beror på hennes ålder. Sen vill jag inte vara lika elak som hon har varit. Kanske hennes samvete vaknar någongång. Fast jag tvivlar. Hon har ju förlorat sina barnbarn på grund av sitt sätt. Mest synd om henne.

#13. Oj, som jag känner igen det där!

Min mamma dog för 5 år sedan, sista 6 månaderna var hon spik nykter och hade en fin relation till mina barn och till mig. Vi fick ett otroligt fint avslut dagarna innan hon dog. Jag är så tacksam och så glad att mina barn fick lära känna människan bakom spriten :).

6 månader kan kännas som en piss i universum, men så var det inte, 6 månader betydde allt för mig och mina barn.

Jag saknar henne som nykter människa och jag älskade henne som nykter människa, som alkoholist var det fruktansvärt, hon var inte samma människa.

Jag hade tur, och jag önskar att andra fick uppleva det!

/Malin

#14 Min mor prioriterar fortfarande spriten framför barnbarn och barnbarnsbarn. Jag vet att jag aldrig kommer ha en mor. Har aldrig haft det. Men hoppet finns att hon ska vakna upp.

Hon bröt lårbenet och låg inne först i fem dagar för att nykra till innan de kunde operera henne. Väl hemma tog hon vinet istället för tablett. Om medicin inte fungerar ihop med alkoholen så tar hon inte den.

Fattar inte hur man kan vara så. Sen klagar hon på MIG och anser att jag ska vara rädd för mina gener från min far. Jag är den av syskonen som dricker minst. Är ju på snudd, absolutist.

Hon har aldrig setat barnvakt eller velat ha hand om mina barn. Däremot hennes sambos barn och barnbarn går bra.

Mina pojkar vill inte ens åka upp och hälsa på. De anser inte att hon är värd det. Jag kommer nog aldrig att förlåta henne för det hon utsatt mig för, men däremot så har jag gjort ett avslut och förlikat mig med min barndom.

Jag tycker att det är hemskt med just detta med alkohol. Att alkohol kan betyda mera för en än ens barn och barnbarn osv. kan jag inte förstå. Trodde att en människa som har druckit och druckit skulle  kunna vackna upp en dag speciellt på sina äldre dagar och säga det…nu är det färdigt drucket.

Båda mina söners pappor dricker gärna, medans jag tar ca max 2-3 gånger om året och ibland blir det inte ens de gångerna, då jag anser att barnen är vigtigare och de pengarna kan jag använda för dem.

Jag själv anser att det finns inget värre än just detta en onyckter stinkande persson, som har druckit så mycket att han/hon inte står på benen längre och kan ej heller sköta sin hygien. Har ju varit med om att ta hand om en sådan här persson…min ex. Kunde inte ens sova i samma rum med han då han stank så mycket efter att ha druckit i flera dagar.

Jag reagerar också på att mor dricker. Min far var alkoholist och hon drack inte själv på den tiden. Men hon började att ta tröst i spriten när styvfar gick bort i mitten av 80-talet. Utländska maneer som hon säger och ursäktar sig med.

Hon var en gång i värmland och hälsade på mig. Det gick 16 liter vin på 5 dagar och hon var den som drack allt.

Fast det är ju hon själv som förlorar på det.

#15. Jag har alltid hatat lukten av sprit och vin och dricker nästan aldrig. Det är inte gott helt enkelt!

Mamma förlorade vårdnaden om mig och min syrra när jag var 12 år och vi blev placerade hos pappa, för han var ju sååååå mycket bättre, trodde soc alltså! URK!

Min pappa lever fortfarande och han dricker varje dag, efter klockan 18.00 så går det inte att snacka med honom, då blir han "dum i skallen".  Jag hatar hans släp i rösten då. Nu behöver jag inte träffa honom när han dricker, jag kan helt enkelt bara strunta i att ha kontakt på kvällarna!

Ett nyår för många år sedan så bad han och hans fru att vi skulle komma dit och fira med honom. Vi funderade fram och åter och tackade till slut ja, det var sista gången vi träffades någon dag efter 18.00. Aldrig mer!

Barnen var precis chockade efteråt och jag var så besviken och förbannad. Dumma f*n som inte höll sitt ord, han lovade att bara dricka lite grann! När klockan var 23 så kom han nerför trappan naken och hade pinkat ner sig

Vi packade ihop oss och åkte hem! Aldrig mer en träff efter 18.00!

Jag älskar honom inte och jag väljer när vi ska träffas, det är numera under mina villkor!

USCH!

/Malin

Jag har mycket sporadisk kontakt (nästan ingen) med min mamma sedan drygt ett år tillbaka. Innan dess så gick det i perioder. För mig blev det ett val jag var tvungen att göra för att själv orka vidare. Tyvärr!

En alkoholist ord kan man aldrig lita på. De bara lovar och lovar, sen står man själv där och undrar hur man kunde gå på detta igen.

Det verkar ligga i ett slags "världsarv" att det är en självklarhet att man älskar sina föräldrar, för att de ju har "uppoffrat sig". Och när man själv blivit förälder så visst vet man att man måste göra uppoffringar, men barnen har ju varken bett att få bli till eller bett att vi ska göra några uppoffringar för deras skull.

Själv har jag inte träffat mina adoptivföräldrar på ca 25 år. Min inställning är att kärlek och respekt från sina barn får man som förälder om man förtjänar det, och jag vänder mig starkt emot det där ottalade kravet som verkar finnas att man självklart älskar sina föräldrar (för annars är det nåt fel på en, om inte annat är man bortskämd och otacksam). Jag tror heller inte att det är särskilt svårt att få sina barns kärlek, därför att barn verkligen vill älska sina föräldrar.

Så om det nu är så att man som vuxen inte älskar eller respekterar sina föräldrar så har föräldrarna inte gjort sig förtjänta av det. Jag skulle nog t o m kunna påstå att jag faktiskt hatar min mamma, och att det enda hon gjort sig förtjänt av är mitt förakt.

#21 Har även nu under förra veckan,fått reda på att mor ljugit för både mig och min far hela livet. Känns surt. Men hoppas hennes samvete vaknar någon dag. Fast det tror jag inte.

Det sägs ju att samvetet ska hinna ikapp alla, men jag tror inte heller på det. Dessutom tror jag det finns lögner som skadat så mycket att en ursäkt inte kan förändra nåt.

Hela vår tillvaro baserades på lögner - ta bara en sån löjlig sak som att ljuga om att jag var adopterad. Dessutom var det ingen av oss syskon som visste att min yngre bror också var adopterad (svensk), det fick jag reda på av en slump långt efter jag flyttat hemifrån och han själv fick reda på det av misstag när han var i tonåren. Och för två år sen då pappa dog fick vi veta att vi hade ett syskon till - 20 år äldre än mig (och jag är äldst…eller var)! Och hur fick jag veta det då? Jo genom skattemyndigheten för att jag ringde dit och kollade om det var inlämnad någon bodelning (det hade då gått flera månader efter att pappa dog och jag hade inte blivit kallad till nån sån).

Så det är väl skillnad på lögner och lögner. Värst är nog livslögnerna. Dom där som när sanningen kommer fram så känns det som att hela livet varit baserat på lögner.

Jag visste inte heller att jag hade en bror genom min far. Han var tydligen gift innan han gifte sig med mor. 1986 ringer en herre och presenterar sig som min bror. Jag var då 32 och han 39. Aldrig träffat, vetat eller pratat om denna bror. Tur det stod en stol vid telefonen.

Undrar ju ibland vad mer hon har ljugit för mig. Tyvärr går det inte att prata med mor. Hon har skygglappar på sig. Stänger av ljudet när nyheter om otäcka saker händer. Kan aldrig få tröst när jag mår dåligt. Däremot vill hon att jag flyttar upp till Solna och tar hand om henne och hennes sambo.

Att jag är trafikskadad, anser hon inte ska vara några hinder.

Usch vilka föräldrar ni har!

Jag och mina systrar har hela vårat liv vetat om att vi har fler syskon på pappas sida som varit gift 2 ggr före mamma…  3 av dem har vi även haft kontakt med sedan -85 (tror jag det var) och ett par av de andra har jag nu hittat genom Facebook så vi har kontakt där…

Jag har även adresser och födelseuppgifter på allihopa genom bouppteckningen efter pappa.. Så nån gång ska jag försöka kontakta allihopa:)

vad underbart det måste vara, att ha syskon som man har kontakt med! och att det finns syskon på flera håll är ju bara bra, om det finns tolerans och öppenhet för det så gör det ju bara att man får ett större socialt kontaktnät. själv känner jag mig rätt ensam i den här världen. det är mer ensamt att ha syskon som man inte har kontakt med än att inte ha några alls, naturligtvis beroende på orsakerna till varför man inte har kontakt. men det blir som att när såna grundläggande relationer blir störda så påverkar det även nya relationer negativt. upplever du det också så tatsja, eller är det en mognadsfråga?

#27 ja, jag skulle inte kunna vara utan mina systrar! Vi är 4 helsystrar och vi har nära kontakt med varandra. visst kan vi ha konflikter ibland men vilka har inte det? Jag har numera mest telefonkontakt med dem eftersom jag flyttat 20 mil bort men jag åker alltid "hem" ett par gånger om året och bor då hos min mamma vintertid och min yngsta syster under sommarsemestern…  Att det blir just hos lillasystern är för att det är smidigast.. hon har störst plats (vårat föräldrahem) och det är samlingspunkten för oss allihopa. Mamma är där dagligen och sköter hundarna och trädgården och alla systrar kommer mer eller mindre varje dag dit och fikar:) Min mamma och jag pratar i telefon 4-7 dagar/veckan och det blir nån timme varje gång;)

Sen har vi 9 halvsyskon utspridda i sverige och danmark:)

Mina syskon som jag växte upp med. Bror 2 år äldre och den andra brodern 12 år yngre. Jag har fått ta hand om storebror sedan 3 års ålder. Det hette jämt att han var vek och sjuk. Men att låta mig släpa och slava, gick bra. Han skulle minsann ha mat. Även om det var den sista mackan hemma. Jag fick många gånger ta honom i handen och gå den långa vägen till mormor och morfar. Bara för att där få se honom gå in och jag själv stå utanför.

Han fick presenter och kalas, fyller 3 dagar före mig. Jag var inte värd något. Även jularna var så. Han fick klappar och mat, vara med när de firade, Jag var i köket och serverade allt. Diska och så vidare. Detta från min 3-årsdag.

Detta har gjort att jag har problem med att äta. Än idag, fast barnen är vuxna, så ser jag till att de har mat först. Själv kan jag gå i 1 -2 veckor och bara äta 3 -4 riskakor på morgonen.

Idag har jag ingen kontakt med mina halvbröder. När de själva fick barn, så utnyttjade de mig bara.

Åh Tatsja, vad lessen jag blir! Vet så väl hur det känns, att inte få vara med, att veta att man inget är värd jämfört med dom andra barnen, att lämnas utanför, att en själv inte är viktig…visst sätter det spår resten av livet, fast man gör sitt bästa för att det inte ska påverka dom egna barnen…

Än idag kan jag känna att jag inte duger. Ber om ursäkt för att jag finns ibland. Osäkerheten finns alltid där. Duger jag? Älskar han mig? Kan jag älskas?

Ord som svider och gör ont. Jag vet med mig att jag i alla år försökt få min mors erkännande att jag duger som jag är, men det är bara en dröm. Hon har alltid något negativt att säga om mig. Jag har llångt hår, är för rund, bär fel kläder, för billiga, inte dugliga möbler och så vidare. Hon är expert på att ge en dåligt samvete.

Nu senast i veckan så ringde hon och tyckte jag skulle flytta. Bor ju för stort och långt ifrån henne. Hon anser att jag ska som duktig och enda dotter, ta hand om henne och hennes sambo. Städa, tvätta, laga mat. Sen att jag är handikappad, det "skiner" hon i. Jag vägrar flytta. Helst skulle jag väl bryta helt med henne, men jag ringer efter meolodikrysset varje lördag och pratar cirka 10 minuter.

Får aldrig säga något negativt, att jag mår dåligt eller har ont. Då åker luren i örat och sen ringer hennes sambo och skäller ut mig för att jag fått henne att vara ledsen.

Hon är 77 år  och pimplar mellan 15- 25 liter vin på 5 dagar själv. Sen är jag den enda av syskonen som hör av sig regelbundet. Fast mina bröder med fruar är så snälla. De kommer minsann upp ibland och hjälper dem städa. Skjutsar dem att handla och så vidare. Det händer kanske 4 gånger per år.

Att jag under alla år ställt upp och tagit hand om henne och mina bröder, det räknas inte.

Usch. Sitter här och känner mig oduglig. Fast jag efter min att skrivit av mig i boken - som MIa läst - kunnat göra avslut.

idag käftar jag faktiskt emot mor. Har till och med bett henne dra och hålla mun.

Ska ut och diska nu, sen ut och gå med Tatsja