hehe jag var faktiskt ute och dejtade förra helgen ;)

men fy och blä, tror hellre jag är singel resten av livet än att behöva träffa fler desperata karlar (verkar som man blir det i min ålder och äldre…)

men nån rätt eller fel tid tror jag inte finns. blir man kär så kan det aldrig vara fel om det känns rätt så att säga, och då får man det att funka oavsett om barnet är litet eller om dom hunnit bli så stora som min (min äldsta fyller moped i övermorgon).

det som skiljer är väl dom praktiska möjligheterna - man är mer bunden ju mindre barnen är. mina var tre och fem när vi separerade, och inte lämnar man dom då och går ut och roar sig eller träffar folk. men nu kan jag ju vara borta över natten och dom klarar sig utan problem…fast nu har jag ju hunnit bli för gammal för sånt…

det som också skiljer, tror jag, är att ju längre man är singel desto kräsnare blir man. och bekväm. oj va skönt att inte ha nån fler än barnen att ta hänsyn till, och oj va skönt att ingen klagar på mina 17 väckarklockor varje morron…eller så försöker jag bara trösta mig med det när jag känner mig som mest ensam…

Tack för ditt svar. Jag har ju en barnfri natt i veckan och fler blir det ju framöver då vi ska ha växelvis boende så då har man ju en annan mölighet att ut och dejta och göra sådant. Men så är jag samtidigt inte så sugen…så kärleken får nog leta upp mig för jag kommer inte ha lust att jaga honom

Tycker nog att du kan släppa in kärleken när den kommer och du själv är mogen för den. Lillkillen din är så pass liten, så för hans del är det nog ingen fara om det kommer in en man i ditt liv.
KAN vara värre när de är lite större. Det är en mognadssak.

Kärleken kommer när den kommer…och släpp då in den.

sant mia, och man skulle nog aldrig förlåta sig själv om man sa nej på grund av omständigheter…

själv har jag resignerat och håller mig numera till kärleksfulla smajlisar

Smajlisar kan vara goa med…

Man kan inte strunta i kärleken bara för att man har barn. Då kommer man att sitta där sen ensam när barnen flyttat ur hemmet.
Man ska ta chansen när den kommer. Men jag säger ju inte att man ska ta alla chanser…men den som det kan bli kärlek av.

eftersom man aldrig vet när kärleken kommer så ska man passa på när den gör det… jag har alltid gjort så att om jag träffar någon så träffar jag honom utan barnen tills jag vet om det är något mer än bara tillfälligt.. känns det bra så har han fått träffa barnen:)

Så hittar du kärleken så ska du ta den till dig och njuta!

Håller med ingann. Dejta killen ett tag och sedan kan man dra in barnen om det visar sej vara seriöst.

ja självklart, inte ska barnen träffa nån som det inte känns bra med! nu är väl det viktigare om barnen är lite äldre, men även små barn får ju en "egen" kontakt med vuxna och inte vill man ju utsätta dom för att nån dom lärt känna plötsligt bara försvinner. särskilt som man inte ens kan förklara för dom varför när dom är så små…i det fallet är det ju lättare när dom blir lite äldre.

jag dejtade en kille för ca tre år sen, det visade sig att det han mest ville var att få en familj med barn (vet inte varför han inte hade egna, så långt kom vi aldrig). det kändes väl inte riktigt bra, men jag tänkte ge det en chans till. men efter andra träffen så kändes det inte bättre, snarare bara värre…och då sa jag att jag inte var intresserad av att träffa honom fler gånger. och gissa vad karln säger? jo, han frågar om han ändå kunde få träffa mina barn, dom kunde fara och fiska eller han skulle bjuda dom på bio!!! men akta vad arg jag blev, det verkar väl inte riktigt friskt för den delen???

Jo det där är jag stenhård men, ingen träffar sonen hipp som happ utan det ska vara om man känner att det är något seriöst eller om det helt enkelt utvecklas till vad som kan bli en långvarig vänskap. Jag tycker inte barn ska behöva se flertalet flick- och pojkvänner hos sina föräldrar för man vet ju inte vad det ger barnen för bild av kärlek och relationer inför deras eget vuxenliv.

Finns ju en del som dejtar när barnen är med. Jag skulle träffa en kille för några år sedan. Och han tog med sej sin pojk på 7 år. Inte bra!!!
Jag tycker att man gott kan vänta med att ses då när man är barnledig. Man undrar ju hur många dejter barnen egentligen varit med på….??!!

När man sen känner att det är seriöst och bägge vill satsa, då kan man presentera sina barn.

De två första åren efter vår separation träffade barnen 7-8 flickvänner när dom var hos sin pappa. Ändå var dom ju hos honom så sällan, (högst var fjärde helg blev det enligt hans önskemål) så man tycker ju att han inte skulle haft nåt problem med att både hinna träffa tjejer och vara med barnen - fast inte samtidigt!

Men mycket därför jag varit så noga med att dom inte träffar nån karl som jag inte är seriös med…Fast det har bara vart en under alla dom här åren, så dom tror väl istället att jag VILL vara singel…

Tror det är lättare att få barnen att acceptera en ny kärlek när de är små. Då kommer nog inte denna svartsjuka in så mycket. Att den nya tar mamma/pappa ifrån mig. Har man varit ensam med barnen länge, så är det nog svårare. Barnen anser att de har ensamrätt på föräldern. Sen beror det alltid på en själv.

Du känner själv när det är dags och märker på din lilleman om det är okey. De måste kunna acceptera varandra.