Nej, vad tråkigt Nilla! Men vad är det för medicin som du får bara tillfälligt? Jag har haft panikångest i ca 17 år och äter Zoloft dagligen för att minska/lindra attackerna sedan 2 år. Jag har aldrig haft så lite och så lindriga panikångestattacker som dessa 2 år, de svåra är väldigt sällsynta nu..

Men jag förstår dig fullt ut att du inte vill åka iväg när du har lillkillen hemma. Men å andra sidan kanske det kan vara bra att få medicinen också så du får något utbyte utav honom? Eller blir du inlagd om du åker in?

Det är svårt… Hoppas du får hjälp innan du bryter ihop helt!

Jättekram till dig!

Jag har ochså haft panikångest, men bara en gång. Sedan har den försvunnit när jag fick reda på att det var det. Fick med mig en papperspåse att andas i från akuten dit jag åkte då jag inte fick luft. Jag är glad att jag inte behöver mediciner för detta utan att det har löst sig på annat sätt.

Ta det bara lung Phernilla…men samtidigt du måste tänka på din hälsa….Sök för det så fort du kan. Om du nu vill vara med sonen i helgen så var det men försök att söka för det på måndag så att du får ordning på det hela. Det är ju ett tecken på att du har för mycket runt dig helt enkelt och behöver få varva ner…..Styrke kramar till dig och jag hoppas att det kommer att lösa sig!! Och vi finns här om du behöver oss!!

Ingann:
Risken finns ju att jag blir inlagd. Ssit då jag fick söka akut (för ett år sen) då överlistade jag deras formulär, o skrev inte in att jag hade dödstankar, för jag ville hem!!! Ville inte bli inlagd, o det blev jag heller inte, med orden från läkarn att:

"- Du har väldigt höga värden på alla dessa delar, utom just på självmordsdelen! Hade du haft höga värden där så hade jag inte släppt hem dig idag, men nu gör jag det, då dom var så låga…"

Det jag fick då var Atarax, o dom fungerar jättebra på mig! Fick dom för ångest o sömnsvårigheter. Hade rejäla attackar då, riktigt så illa har det inte blivit än, men det är nog tack vare att jag hade dessa piller kvar hemma o kunde ta dom nu då jag kände att det "tröck på" detta igen… Då hade jag ju inte det, o då kraschade jag totalt!! Bara grät o grät o grät, sov o sov o sov, vaknade o grät o grät o grät… Hemskt var det!

Vet inte riktigt vad diagnosen på mig blev på den tiden, men ångest, det hade jag, panikångest - det hade jag med… Depression - ja, minst sagt!

Mirjami:
Ja, jag kommer att måsta söka till veckan, men problemet är att jag har fullt schema veckan som kommer, jobbar 6 dagar av 7 dagar, t.ex. Ska gå på möte med soc, samt att jag ska hinna till af innan dess (för soc KRÄVER att man är aktiv på af fast man har ett heltidsvikariat - har ni hört nåt så idiotiskt nångång förr? Jag tror inte mina öron).

*puh*

Nilla.. Jag vet precis hur du känner dig!  När man har mycket omkring sig och inte vet vad man ska ta sig till med tex ekonomin, boende + massa annat är risken väldigt överhängande att man utvecklar panikångest även om man inte har "anlag" för det.

Släpp alla dödstankar iaf! Du har ju så mycket att leva för trots att det säkert inte känns så just nu.

När jag får det så intalar jag mig själv att jag måste orka för barnens skull.. de har ju ingen annan än mig…   Jag får inte ens insomningstabletter utskrivet för det står i mina papper att jag är självmordbenägen efter jag käkade piller när jag var 15 år.. Men värkmediciner får jag.. Den ena sorten kan ge andningsförlamning och hjärtstillestånd i samband med alkohol så tydligen är jag inte så självmordsbenägen iaf *s*

Hoppas du mår bättre snart gumman! Tänker på dig…

Ingann:
Ja, det är ju det där oxå. Jag drar mig för att tala om för läkare hur jag verkligen mår, för jag vill inte ha nån stämpel som inte gör mig gott för framtiden. T.ex att inte kunna få den medicin jag behöver för att jag "en gång i tiden" hade självmordstankar, men inte har det längre… Dom skriver ju gärna in sånt i journalen, o sen förföljer det en hela livet… :/

Nilla-gumman!!!
Måste vara hemskt att få tillbaka det.
Kan bara säga att lova att du åker in och fixar dina piller innan det går för långt!!

Många kramar!!

Mia:
Jo, jag är ju så illa tvungen, men… Som sagt, vet inte NÄR jag ska få tiden att räcka till för att göra det, dock… Jag kan inte bli den 3e som blir sjukskriven hos denna brukaren, det ser inte bra ut! O detta har ju inget med henne som person att göra… *hmmmmmm*

Nilla: Precis. Allt skrivs ju tyvärr in i journalen:(

När mina läkare frågar nu för tiden så brukar jag säja "hade jag inte haft barnen att tänka på, hade jag inte orkat längre"… Då får man fram hur pissigt man mår men ändå att det finns något starkare än dödslängtan som håller en kvar.

Har du ingen i närheten som du litar på och kan ösa ur dig till? Det kan underlätta ibland att någon bara sitter tyst och lyssnar till dina känslor. Någon som inte bryr sig om ifall du får nåt utbrott eller börjar storgråta utan bara finns där?

Hoppas att du mår bättre snart och orkar leva normalt igen.

Ingann:
Tyvärr så har jag nog inte det. P.g.a. att jag alltid satt alla andra före mig, så har jag i stort sett inga vänner kvar. Jag vet inte vem det skulle kunna vara som jag kan kasta ut mig allt till, isåfall… Jo, min särbo!! Men, vill ju såklart inte tynga honom alltför mycket heller, det känns inte bra, så då är jag hellre tyst? *hmm*

Nilla: Du MÅSTE få ur dig allt! Jag resonerade också så förut att det är bättre att vara tyst än att tynga någon annan.. I viss mån gör jag det fortfarande men det gör bara att man mår ännu sämre.

Be om att få en remiss till en psykolog om inte annat.. De har ju betalt för att lyssna.

Jag är rädd att du kommer braka samman totalt om du inte får ur dig allt som tynger dig. Hade jag bott i närheten hade jag kommit över så du fått ösa/skrika/gråta tills kroppen var totalt tom!

Försök prata med din särbo! Även om du kanske inte får ut allt, så iaf en del så du mår lite bättre!

Ingann:
Jag vet att jag MÅSTE, men jag vet inte HUR jag ska lösa det praktiskt, tyvärr… Tyvärr så har jag inte råd att gå till nån psykolog eller kurator. Inte ens dom 80 kr man betalar på dom "billigaste" ställena har jag råd med idag. Ligger back med över en hel månadslön :/

Synd du inte bor nära! Det hade varit skönt…

Phernilla…du måset få hjälp med det hela. Om du skulle bli inlagt ta upp detta hela med läkaren som får fixa dig en kurator kontakt som får ta kontakt med soc. Sedan på de sättet kunna fixa och ordna upp det för dig….ekonomiskt allafal. Du ska kunna var sjuk…..alla har rätt till det och då ska det finnas stöd för en…och någon annan som går in och stöttar en att lösa det hela situationen….

Så här ska man inte behöva gå runt och ha det!!! Jag bara hoppas att det hela ska ordna upp sig…lider med dig tjejen, för du har verkligen inte haft det lätt så sistonde. Kramar till dig!!!

Mirjami:
Jo, man tycker att det borde fungera så, men, i vårt samhälle så gör det inte det, tyvärr… Allt ska man ordna själv, o oftast så finns det ingen instans i samhället som stöttar upp en… :-/ Här kommer allt att braka, frågan är inte om, utan när!

Nilla, panikångest är något av det jävligast man kan känna. Ring särbon, prata med någon, det måste du. Jag vågade inte heller förr utan skulle klara det själv men vet nu att det gör man inte alltid och det är faktiskt okej. Får jag en attack numera så ringer jag min väninna eller mamma. Det måste jag, om så bara för att prata om nåt annat en stund så man kan andas igen.

Stor kram/Madde

Åh, Nilla! Om jag bara kunde hjälpa dig på något sätt:( Ring socialjouren och säj att du ligger efter så mycket och måste ha akut hjälp till sjukvård och medicin! De måste hjälpa dig ju! Och försök prata lite grann med särbon.

Direkt på måndag morgon måste du åka in till akuten och få påfyllnad av medicin. Se då också till att du får ett extra uttag så du har hemma om du behöver det.

Kramar om hårt!

Hur är det nu Nilla? Är lite orolig för dig!

Det är inge vidare, har ingen ork o lust till nåt alls. Att jobba hela denna veckan utom lördag, det vet jag ärligt talat inte hur jag ska klara av. 6 arbetsdagar samtidigt som man är så körd i botten som det går att vara? *gråter* Jag orkar inte mkt mera nu. Börjar inte förrän kl 16 imårrn, så då jag lämnat lilleman på dagis kl 9 så ska jag direkt hem o ringa till Akut-Teamet i grannkommunen (det är dit man får söka sig akut), o se vad dom kan hjälpa mig med. Har öppenmottagningen riktigt nära mig, men dit måste man ha remiss för att få hjälp. Har jag visserligen haft en gång, o gått dit en gång o pratat med en psykolog, men… Det var ett år sen, så nån förtur där har jag nog inte idag…

Det mest tyngsta av allt är att helgen med lilleman bara runnit bort av att jag mått så kasst, haft nerverna på utsidan, gått i taket för saker jag normalt inte skulle reagera över, samt att jag nu känner att det ska bli skönt då han åker till pappa… *gråter floder*

Så brukar jag inte känna inför mina barn!

Har inte träffat äldsta pojken sen nyår heller, o än lär det inte bli på länge, o han hör inte av sig till mamma alls. Han känner sig nog så sviken så en tiondel vore nog?

Jag borde ta den lättaste utvägen, kanske? Gör illa alla runt omkring mig…

Ska försöka lägga mig o somna fort innan tankarna äter upp mig. Det maler sönder mig…

Nilla: Jag borde ta den lättaste utvägen, kanskeSläpp dessa tankar på en gång. Du har barnen att tänka på. Jag har också varit så nere som du är. Men med den skillnaden att jag hade massa mediciner hemma. Satt med dem framför mig och var på väg att ta allihopa. På något sätt så samlade jag mig och ringde min son, som då bodde nära mig. Han kom över och sen ringde jag till psyket.

Fick tid direkt. Bara kom hit, var deras svar. Sen fick jag hjälp med medicinering och byte av vissa tabletter. Tack och lov att jag kunde få mina tankar på barnen. Det var min räddning.

Idag, när jag får dessa hemska tankar, så brukar jag sätta mig ner och känna efter om det är värt att göra detta och inte kunna få se mitt lilla barnbarn växa upp. Det hjälper varenda gång.

Sen att bara prata om det, är stor hjälp. Du vet att vi finns här och försöker stötta dig så mycket vi bara kan.

Sköt om dig och ring psyk idag.

Massa kramar och pussar från Tatjsa

Tatsja:
Ja, så tänker jag med, för det mesta, om barnen o att det inte är värt det, osv… Men ibland så går det bara inte, ibland är det bara omöjligt, tyvärr… Som igårkväll då jag skrev här, t.ex… Precis sådär mådde jag då :/ Nu äter sonen frukost o sen ska jag lämna honom på dagis, sen hem o ringa till akutteamet (om jag pallar det idag).

Kram!

Nu har jag ringt Akut-Teamet o frågat hur jag ska gå tillväga. Det fungerar tydligen så att man i första hand ska gå till sin vårdcentral. Är det dock mkt lång väntetid där, så får man söka på akutmottagningen, som då i sin tur är kopplad till Akut-Teamet. Direkt från väntrummet kommer man direkt till Akut-Teamet. Ett mkt bra upplägg, tycker jag…

Det var den vägen jag fick gå sist för ett år sen, det var helg (är det inte alltid det då man blir riktigt sjuk?) så vårdcentralen var ju inte ens att tänka på…

Jag har ringt vårdcentralen nu för att boka in en tid, men dom har ju sån där telefon där man knappar in numret, osså återkommer dom runt ett viss klockslag. Ca kl: 11.05 ska dom ringa upp mig idag. Så då får vi se… Tvivlar dock på att jag får en tid idag… :/
*suckar* 

Det känns ju inte jättekul om dom skulle sjukskriva mig igen, som dom gjorde förra året då detta kom. För jag har ingen lust att komma till mitt jobb o säga:
"-Jag har gått i väggen o är sjukskriven o kan inte jobba, tyvärr."

Med tanke på att brukaren jag jobbar hos har 2 assistenter som är sjukskrivna just nu. Jag går på deras scheman o täcker upp för dom båda (eller med början denna veckan, bara för den ena, den andra är tebax idag). Båda dessa assistenter har gått i väggen (fast av olika anledningar).
*dubbelsuck*

Jag undrar lite vad som är grunden till att du mår såhär dåligt vännen ? Sluta tänk på vad alla andra ska tycka och lägg omedelbart ner tankarna på att inte finnas kvar för dina barn behöver dig !

Kramar i massor

Mads:
Ärligt talat så vet jag inte det. O det är ju till stor del det som panikångest handlar om. Man blir tvärsjuk o vet inte riktigt vart det kom ifrån. Har funderat mycket över det, men jag har ingen aning var detta började?

Till stor del så är det den ekonomiska sitsen jag hamnat i nu som gör att jag mår riktigt kass. För det tar otroligt på krafterna att inte ha råd att leva. Nu t.ex, så har jag inte en krona kvar på kontot. Ingen mat hemma. (tack o lov köpte jag busskort för o ta mig till jobbet direkt då lönen kom, annars hade jag inte kunnat ta mig dit heller). Jag ligger efter med 7500 kr i hyra (1½ månads hyra). Jag ligger efter med barnomsorgsräkningar pga att jag på nåt sätt lyckats bocka i att jag vill ha e-faktura (det vill jag inte alls ha, märker ju inte att räkningarna kommer in då). Jag har fått en varning via REK från barnomsorgen om att dom överväger att stänga av dagisplatsen för lilleman… Kul jul? :-( Not! 

Orsaken till denna ekonomiska sitsen är att jag var mellan två jobb nästan 3 månaders tid. Under dessa 3 månader fick jag ingen som helst inkomst. Varken lön, a-kassa, eller socbidrag, eller nåt. Bara bostadsbidrag o barnbidrag. O på nåt underligt sätt så klarade jag detta i 3 månaders tid. Dessutom nu då väl min första, efterlängtade lön kom… Då är den bara för mina första 4 dagar i slutet av april o på knappt 4000 kr. :/ Dom är nu slut, för jag var tvungen att betala tebax det jag tvingats låna av exet, mamma o syster, samt en vän. :/
*gråter*

HUR ska jag klara av att vända detta?

Du har fått gå igenom väldigt mycket stress och oro den senaste tiden med allt som hänt så det är inte konstigt att kroppen och hjärtat till slut går i panik och säger ifrån. Tycker du har varit jättestark och duktig som klarat allt så bra som du gjort trots motgångar. Hoppas verkligen du kan finna hjälp genom detta så allt läser sig och så du kan må bättre. Det är helt okej att falla till botten ibland, man är bara människa.

Kramar

Nilla. Slå genast bort alla sådana mörka tankar! Du behövs av många människor, inte minst dina barn!

Hoppas du fått en tid idag så du kan få medicin. Sen så fort du orkar tycker jag du ska ringa upp hyresbolaget och barnomsorgen och förklara hur det ligger till, och göra upp en avbetalningsplan som ligger under en så pass rimlig tid att du klarar av både ordinarie avgifter + avbetalningen men ändå ha råd att överleva. De borde inse att det är bättre att de får lite i taget än att du ska komma ännu längre efter.

Hoppas det löser sig för dig snabbt! Kram/Ingalill

**Mads:
**Ja du, det är få människor som under sin korta livstid hunnit med så många motgångar som jag. Hittills så har jag ju lyckats reda ut dom alla, men… Jag gruvar mig för att den dagen kommer då jag helt enkelt inte orkar mera… O det skrämmer mig… :-/

**Ingann:
**Jag försöker verkligen! Oj, va jag försöker… Men det är inte så lätt alla ggr, det ska gudarna (o alla andra med) veta… :-/

Alla:
Hur mycket ska man orka med? Hur mycket mer problem kan det tillkomma? Som om det inte räckte med det som var innan så blev det ännu värre idag. Jag ringde till Akut-Teamet, som talade om att jag skulle ringa vårdcentralen i 1:a hand, o om dom inte hade nån tid åt mig fort, så skulle jag söka hos dom istället. Jag ringde vårdcentralen o fick knappa in mitt mobilnummer o fick meddelandet att dom skulle ringa upp mig omkring kl 11.05 idag. Jag väntade o väntade o väntade. Kl 11.09 ringde dom, o jag svarade.

Tror ni inte att det då visar sig att min mobil totalt lagt av? :-( Jag hörde inte dom, hörluren var helt död!!! Stendöd!!! Jag förstod vad som var problemet då detta hänt förr, men då hjälpt med att man startat om mobilen. Så jag sa (fast jag inte kunde höra personen i telefonen) att min mobil krånglade o att jag inte hörde dom att jag skulle starta om telefonen o bad dom ringa igen om en liten stund. Startade om telefonen (som alltid funkat hittills), men denna gången var det samma problem. Kl 11.20 ringde dom igen, o jag hörde inte ett jota! Startade om mobilen flera ggr, men inte så mkt som ett pyttelitet livstecken i form av röster, hörde jag i telefonen. Fan fan fan!!! Behöver jag tillägga att efter detta så ringde dom inte upp mig nå mer. O med andra ord så har jag fortfarande inte fått nån tid till vårdcentralen o har mått sämre än piss idag, då mina ångestdämpande tabletter nu är totalt slut!!!

Blä va skit jag mår!!!

Jag vet att du försöker. Men du får inte ge upp!

Och självklart så händer såna saker som med din mobil precis när det absolut inte får göra det:(

Kan du inte bara åka ner till akuten i morgon bitti? Du måste få hjälp nu!

Nu har jag vart på soc. Allt gick bra. Dock så bröt jag ihop därinne, o det var ju inte bara lite pinsamt! Men jag nådde den där gränsen för hur länge jag orkade hålla tårarna inne, helt enkelt… Så är det ibland…

Har inte fått nåt beslut än, men det verkar iaf inte helt hopplöst. Om inte försörjningsstöd så iaf förskott på förmån, troligen. På nåt sätt får det la lösa sig! *försöker andas ut, men vågar inte* Man ska inte ropa hej förrän man är över ån!!! :-/

Det var oxå helt underbart att jag INTE behövde gå till samma handläggare som jag träffat där förr, för hon har jag väääldigt svårt för… :-/

Inte en blund har jag sovit inatt heller, inte enda sekund. Sov bara mellan 8.30-9.30 imorse. O ska jobba 16-22 ikväll. Kommer bli jäkligt tungt!!! För jag sov dåligt förra natten med. Hoppas att jag inte somnar på jobbet… Det är la bara det som fattas nu i mitt trasiga liv??? *suckar*

Ska vila nån timme nu, hoppas jag inte vaknar av att klockan slagit 18, eller nåt. Då säger jag upp mig ifrån livet!!!

Kram på er!

Det låter hoppfullt iaf:) Får du bara den här hjälpen kommer säkert en del annat också kännas lättare sedan.

Håller tummarna för dig nu!

Kram:)

Jag håller med tummarna för dej Nilla. Du är en bit på vägen nu.

Kramar om.

**Ingann & Mia:
**Tack, det känns så iaf.
Men jag vågar inte ropa hej än.
Min hyresvärd ringde idag med o var hysterisk.
Hon kan inte vänta mer på pengarna.

Tydligen så är hon gravid o har ingen mat alls hemma!! :/

Jag kan inte trolla… :/

Nilla: ska den du hyr av ha pengarna? bodde du inte i lägenhet? då ska ju bolaget ha pengarna och inte någon gravid hungrig tjej:p eller betalar du till hene så hon ligger ute med pengar för din räkning till fastighetsägaren?

Ingann:
Jag hyr en bostadsrättslägenhet i 1:a hand. Så hon som äger lägenheten betalar jag ju hyran till. Det är inget kommunalt bostadsbolag jag bor hos. Visst tycker jag synd om henne,
men jag kan ju fortfarande inte trolla… Det går ju inte!

Nilla… okej… så hon har alltså redan betalt in hyran till brf´en… då hänger jag med.

kan du inte be henne kolla med föreningen om hon får dela upp en hyra så du har en chans att komma ifatt? normala brf´er brukar inte ha något problem med det om det inte händer varje månad…