Tatsja! Jätte bra skrivet!

Min pappa slängde ut min mamma pga hennes alkohol problem, han kom hem från jobbet en kväll och hörde min då två åriga bror skrika efter pappa. När han kom in låg min mnamma deckad med sin kusin, med oss 3 barn hemma. Då slängde han ut henne. Inte ens när vi var där och hälsa på kunde hon vara nykter. Andra runt henne tog hand om oss. Och när mamma bad Pappa skicka med pengar till mat, så köpte han mat i stället. För att vara säker på att de inte gick till sprit.

När vi blev tonåringar så köpte vår mamma ut och oss, så då fick man ju bättre kontakt och så. Och man fick ju dricka. Hon köpe in sprit, men öl och cider till oss. Men ändå som tonåring hatade man när mamma skulle börja dricka, för man visste att man skulle få hjälpa henne hem. Och så är det fortfarande, fast hon dricker inte lika ofta längre.

Min bror fick typ "diagnos" alkholist som 19 åring. efter en massa svar på prover och grejer. han svepte ju också en flaska sprit utan problem.

Min syster hade också problem, hennes räddning blev graviditeten.

Jag har inte fått problem när de gäller att hantera sprit eller sådant, men därimot ekonomi. som också är en av min mammas sämre sidor. men jag fick en ordentlig smäll och har lärt mig. och nu håller jag på och reder ut och betalar tillbaks alla skulder. när jag väl tok tag i det och ringde runt så var det inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara.

Även trotts allt man sett och varit med om skulle jag inte vilja ändra någonting då man lärt sig så otroligt mycket. Jag dricker idag, men jag vet precis när jag ska sluta. och ibland kan det gå flera månader utan att jag ens tar ett glas vin eller så. Jag dricker aldrig framför barn. För om jag promt ska dricka där barn finns i bilden, kan jag vänta tills de sover. max ett glas rött vin till maten kan jag dricka framför barn.

kramar

En sak jag märkt som följt mig, är detta att man aldrig duger. I alla fall i mina egna ögon och sen har vissa behandlat en så. Att bara få en bekräftelse på att JAG duger som JAG är, vore kanske bra, men jag vet inte.

# 2 Eftersom det är enligt dig själv du inte duger så är det ju någonting du behöver jobba med. Att acceptera sig själv och komma vidare från negativt tänkande i livet. Räkna aldrig med att andra ska bekräfta dig utan gör det först och främst själv och se det som en bonus när någon annan gör det.

Kram

jag håller med Mads där, du måste jobba med dig själv. och jag tror du är en fin människa =)

Mads. Det är svårt. Man har ju en grammofonskiva i huvudet som snurra om och om igen. Vad jag än gör, så kommer tankarna att jag kanske hade kunnat gjort detta bättre.

Sen när man aldrig får uppskattning för vad man gör, så är det lätt att ha dessa tankar.

Om 9 personer säger att en sak är bra och den 10:e säger något negativt, så är  det lätt att bara höra det negativa. Speciellt då jag aldrig fått någon bekräftelse under hela mitt liv att jag duger. Tvärtom. Alltid fått höra att jag kunde gjort det bättre, se på hur den gjort istället, och så vidare.

Det är inte lätt att arbeta bort det själv och hjälp som jag sökt, har bara varit intresserad av hur min far var. Sen skyllt på att allt varit hans fel.

Som exempel. Jag var med om en svår trafikolycka -95, psykologen ansåg att om min far inte varit alkoholist, hade detta aldrig hänt. Till saken hör att jag aldrig träffat honom sedan -61 och han gick bort i början av 80-talet. Så hur den olyckan kunde vara hans fel och inte långtradaren som kom efter mig, övergår mitt förstånd. Men så har jag blivit behandlad av psykologer och kuratorer. Ingen har velat hjälpa mig, utan bara velat fått mig att skylla på min far.

hej

det där med negativ, jag har precis varit lika dan, jag lyssnade bara på det negativa. men när jag flyttatade ifrån alla som jag känner till en helt ny stad, så blev jag så förändrad, så nu lyssnar jag inte alls på vad människor har att säga om mig, när det kommer till negativt, det kommer alltid finnas någon som kommer snacka skit och säga dåliga saker. och varför ska jag lägga ner min energi på deras dumma kommentarer och må dåligt? När jag har så mycket underbara vänner runt mig, som tycker om mig precis som jag är.

hmm tror inte alltid på psykologer jag, ibland tror jag bästa bearbetet är med någon man känner bra, eller rent ut sagt någon man träffar ute på krogen. för det är en människa som inte kan döma dig sedan förut, och som följer inga direkta psykologramar.

Jag har faktiskt träffat så mycket bra människor som lyssnat så bra att jag fått må så mycket bättre. Och dessa människor är även idag mina människor.

Betiz. jag har bara mig själv att prata med om detta. Mina barn vill jag inte utsätta sådant för. Jag vet innerst inne att det är fel tänkande, men så svårt att göra något åt.

Att bara få negativa saker av andra och aldrig positivt bemötande gör det extra svårt. Märker att jag till och med drar mig undan mina grannar. Vill inte störa.

tråkig att det är så du känner och har det. Förstår verkligen att du inte uttsätta dina barn av det heller! Det tycker faktiskt jag är bra =). Jag hoppas du hittar ett sätt en dag och lyckas bearbeta allt.

kram

Tack vännen. Jag tar små steg varje dag. En dag kanske jag kan låta bli de negativa och se det positiva istället.

Nu måste jag lämna er och gå ut med Tatsja.

Det finns en bok av Byron Katie, Älska livet som det är, köp den och använd dig av The work, på alla tankar. Du kan också läsa om henne och hennes arbete här http://www.thework.com/index.asp

Det är du som tänker tankarna och bara du som kan ändra på det. Med dina tankar om dig själv påverkar du omgivningen och sättet du blir behandlad på. Det förflutna kan vi inte göra något åt, framtiden vet vi inget om, det är endast nuet vi kan påverka, gamla välkända ord som också är sanna.

Alla människor förtjänar ett bra liv och lyckligt liv men vi måste själva göra jobbet.

Kramen

Clary. Även om jag själv har denna grammofonskiva som snurrar, så får jag ofta höra att jag är en glad människa. Jag försöker alltid att vara en snäll och hjälpsam medmänniska. Men ett negativt ord, kan sitta hårt i mitt hjärta.

Jag har aldrig stängt min dörr för någon. Alla är välkomna hos mig. Har alltid haft något som en ungdomslokal hos mig. Barn och ungdomar verkar trivas här. De kommer ibland bara för att fika och snacka, så var det även när mina pojkar var yngre. Kvittade om de var hemma.

De satte även på kaffe själva om det var slut i termosen. Tydlingen utstålar jag lugn och trevlighet till min omgivning, det är bara inom bords som tvivlen sitter. Osäkerheten att inte duga och så vidare. Men jag jobbar på det.

Har börjat så lätt att försöka säga NEJ och inte ta tillbaka det. Sagt upp kontakt med mina halvbröder med familj, så nu kan de inte utnyttja mig. Det är bara kontakten med mor jag inte säger upp.

Henne ringer jag varje lördag efter melodikryss och vi pratar bara runt 10 minuter. Inga otrevligheter eller sjukdomar. Då får jag luren i örat. Men tanten är nu 76, och alkoholist, så jag så att säga, bjuder på dessa 10 minuter.

Fast jag får ofta höra hur duktiga mina bröder har det och hur gott ställt de har. Sommarstuga, bra jobb, hög lön. utlandsresor och sen att lillebror hjälper henne med städning.

Hon vill att jag flyttar upp nära henne så jag kan ta över ansvaret för henne. Men där fick hon tji.

#11 Du skriver själv

"Att bara få negativa saker av andra och aldrig positivt bemötande gör det extra svårt. Märker att jag till och med drar mig undan mina grannar. Vill inte störa."

Du ringer din mor, som du inte får något positivt ifrån, varje vecka, inte speciellt uppbackande i mina ögon.

Börja göra någonting för dig själv istället, bekräfta dig själv istället för att söka bekräftelse från andra. Så länge du matar dig själv och andra med tankar som "jag duger inte" och "jag är inte värd nåt" och kryper för andra sker ingen förändring. Det blir ju vad du utstrålar. Om du vänder på tankarna och utstrålar självförtroende och självkänsla kommer du att bemötas på ett annat sätt. Tycker att du ska jobba med The work om du vill ha en förändring.

#12 Ändå finns det en del grannar som säger att jag utstrålar auktoritet. Vilket jag själv inte ser. Det kan bero på att jag arbetat som väktare i över 25 år, Stockholm, ronderande natt.

Att jag ringer min mor, beror på att jag vet hon är väldigt ensam, sen som min yngste säger, jag har bara en mormor.

Hon har alltid haft skygglappar på, så det blir mest väder och vind. Men även om jag inte älskar denna kvinna som mor, så är hon ändå min mamma.

Att efter över 50 år försöka tänka bara på sig själv, är väldigt svårt. Jag arbetar på det. Men detta dåliga samvete är svårt. Har en på vänster axel och en på höger axel.

Min glädjesol i livet har alltid varit att jag blir glad om jag får göra någon annan glad. Det är svårt att vara egoistisk när man aldrig varit det i livet.

The Work , finns den på svenska? Min engelska är inte så bra att jag klara läsa en bok. Över 30 år sedan

Förlåt Tatsja men återupprepade gånger poängterar du att man är egoist om man tänker på sig själv och tar hand om sig själv. Tvärtom är jag övettygad om att man blir en bättre människa, en bättre mamma, mormor och vän.

Du gör ju ingen så vidare glad genom att vara olycklig väl ? Vem skulle bli glad av det ? Jag får känslan lite av att du faktiskt inte vill förändras…och förlåt om det är otrevlig skrivet men har ju läst dina trådar länge nu och ditt sätt attt tänka och resonera kring dig själv och ditt liv har inte förändrats alls på i alla fall 6-7 månader. Jag låter hård, men skriver av omtanke. Jag tror inte alltid dattande med människor hjälper dem fram i livet.

Kram

mads. Jag tar absolut inte illa upp. Att jag varit negativ är för att jag mått så dåligt från den 3 juni förra året. Under 1 månad åkte jag på 6 saker, Bröt min handled, gallstensanfall, fick besked om svår starr på väg till blindhet, och så vidare. sen har det bara rullat på.

Jag arbetar med mig själv att ändra mitt tänkande om egoism. Men något som är så djupt rotat, är svårt att ändra, fast jag försöker.

Psykologer och kuratorer ger jag inte mycket för. De skyller allt på min far, fast han varit borta så många år. Hur det kan vara hans fel att trafikolyckan hände, eller att jag ramlade så illa att handen gick sönder, övergår mitt förstånd.

Jag vet ju innerst inne att det är fel av mig, men när man tagit hand om alla andra i hela livet, så är det svårt.

Jag tar nu babysteg för att försöka tänka på mig själv. Som exempel, köpte jag mig en tröja igår, bara för att jag verkligen behövde det. Trängde ner det dåliga samvetet och känner bara glädje av att idag ha på mig en ny tröja.

Att jag sen köpte en skottkärra till barnbarnet, har inget med det att göra. Hon hittade den på Lidl och ville inte släppa, 3 år. Snälla farmor har ju bara henne att skämma bort nu när jag sagt upp kontakt med bröder och syskonbarn.

Snackade lite med hennes farfar igår och han fick roligt. Mindes hur vår yngste hade fått 100 av hans pappa och skulle köpa en nalle. Valet stod mellan 2 som kostade hela pengen. Väljer jag dig, så gråter du och väljer jag den andra så gråter den förste. Vad tror ni vi gjorde?

Han sänder ner hälften av vad skottkärran med hinkar, spadar kostar. Så där kände jag gläjdje också.

Nu ska jag ut med Tatsja. Kramiz vi syns imorgon

The Work finns på svenska.

Måste hålla med Mads, frågan är om du vill förändras? Javisst har du drabbats av än det en än det andra men som jag ser det så fokuserar du väldigt mycket på dina krämpor, dina mediciner, ditt usla självförtroende det dyker upp hela tiden. Att alla psykologer och kuratorer skulle skylla allt på din far har jag svårt att köpa men det finns ju KTB terapi att pröva, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_terapi

Att din mor är ensam, jaha, vad har det med dig att göra? Du får ingenting positivt tillbaka från henne och dina söner kan hålla kontakt om de vill, de är ju för sjutton vuxna människor.

Att jobba med dig själv för att bli en positiv lycklig människa kan du se som en skyldighet mot dig själv, dina barn och barnbarn.

Ta hand om andra om du mår bra utav det Tatsja, men gör det då helt osjälviskt för att du vill och inte förväntar eller kräver någonting tillbaka.

Bra att du köpt dig en tröja, små steg är precis lika viktiga som stora.

Vill du förändras så bestäm dig för att göra det, nu med en gång. Från och med nu ska ditt liv se annorlunda ut och fokus ska läggas på det i livet som faktiskt är riktigt bra.

Stor kram

Jag ska försöka ta till mig era ord och stöd.

Clary. Jo, jag vill ha bättre självförtroende och att jag skrev om allt som hänt, var bara för att ge en bakgrund.

Varje gång jag förr gjort något gott för mig själv,så har jag fått något bakslag av något slag.

Så det är väl där det sitter att jag inte ska få vara riktigt lycklig.

Men hur kan de flesta anse att jag har auktoritet, när jag själv inte känner så? Visserligen är jag duktig på att hålla en fasad utåt, men ändå. Sen är jag för det mesta en glad människa som ser något gott i varje människa.

Att jag håller kontakt med mor, är nog lite dåligt samvete. Min äldsta son, rent ut sagt, skiter i mormor. Han var och visade upp lilla Josefin. Hennes barnbarnsbarn och hon tog inte ens i henns. Viktigare att hålla reda på vinglaset. Så där har hon mist ett barnbarn till. Tycker väl lite synd om henne samtidigt. Måste vara jobbigt att prioritera spriten framför kött och blod.

Hon har en sambo som får göra allt hemma. Även fylla på glaset. Han är sjuklig, men det bryr hon sig inte om.

Nu ska jag ut och gå med Tatsja.

Sköt om er.

Varför ha dåligt samvete när det gäller din mor? Inte sjutton skulle jag gå med dåligt samvete om jag fått den behandlingen av någon. Det är alltså inte på grund av dina barn som du håller kontakt med henne. Hur hennes förhållande ser ut är inte din sak, hennes sambo är där för sina egna skäl.

Nej Tatsja, nu är det väl ändå dags att ta tag i ditt liv och lämna offermentaliten. Det finns så många vägar att gå för att få hjälp. Här får du en länk till som är användbar  http://www.eft.nu/ så använd möjligheterna

Ha en bra dag o börja jobba

#29 Dåligt samvete för att jag inte var den dotter hon ville ha, eller egentligen inte ville ha. Det sitter i. Men jag har även börjat så smått och skälla ut henne. Fast det är inget roligt att få luren i örat.

Hon försöker kontrollera mig än idag, fast där kammar hon noll. Jag har nu det senaste året börjat "käfta" emot och talat om vad jag tycker och tänker. Sen klagar hon över att mina barn aldrig besöker henne och då får hon höra varför utav mig.

Tror att jag först och främst börjar med att säga nej till mor, vilket jag har gjort. Sen tar jag allt i små steg.

Offermentalitetn anser jag nog inte att jag tillhör på negativt sätt. Det är ju så att om man aldrig får något uppmuntrande så tror man på det tillslut. Jag försöker att tänka lite mer på mig själv, vilket har varit lättar efter att vi flyttade hit. Här bor jag själv i radhusets övervåning och har min yngste som hyr nedre. Sen har jag min hund Tatsja att ta hand om.

Tror detta att vara ensam, både är bra och dåligt. Fast mest bra för mig. Måste ju då tänka mer på mig själv. Har ju egentligen ingen annan att ta hänsyn till. Sonen lever sitt liv och jag mitt.

Att jag sen saknar en go famn, är en annan sak.

Men att hasta fort, tror jag inte på, utan det får gå i en lugnande takt.

Fast jag undrar fortfarande på detta med auktoritet. Pratade igår med en väninna och hon sa att jag utstålar det och lugn. Jag är tydlingen en som får folk att känna förtroende för och att jag är en problemlösare, på positift sätt.