En tanke är ju att du gör en anmälan själv till soc. för oro för ungdom. det kan du göra anonymt om du vill men det bler ju mer studs i anmälan om du gör det med namn. Även om de har en del kunskap utifrån den tidigare anmälan så är det ju bättre ju mer det vet för det låter ju som om killen är på fel väg!

Har faktiskt tänkt på det. Men det känns som jag går bakom min särbos rygg. Det känns som om jag skulle sätta åt hans son bara för att vi ska få lugn och ro.

Vet inte, är väldigt virrigt , allt….

Prata med honom och säg att så här vill jag göra. Det går fort att bränna sina broar och väldigt lång tid att bygga upp dem igen - så säg att du gör det för både pojkens och hans skull…….den dagen det gått för långt är det kanske inte försent men ger onödigt lidande för er alla tre.

Jag måste tänka……

Gör så…..jag har skickat ett pm till dig!

Kram från mig!

Ni måste ju få hjälp med sonen. Jag förstår att ni inte orkar…ingen ut av er i längden och det har nog även sonen listat ut. Kan ni inte med hjälp ut av soc. kunna komma överens med sonen. Få hjälp att styra upp det hela till bättre. Vet att det inte kankse är det lättaste då han är i den åldern han är i just nu…men kankse tids nog får ni upp hans ögon och han kan se vad han har gjort för fell.

Seda känner jag lite granna så här. Både du och pappan försöker göra allt för att han ska ha det bra. Han kör med utpresning mot sin pappa….får jag inte det så blir det si eller så. Men vad skulle hända om ni skulle säga ja….då får du göra det då och ta konsikvenserna för det och du vet vad det blir….Han är antagligen van och vet vad jag än gör så finns vuxna runt mig som fixar det hela i slutändan, så att allt blir bra.

Sonen kanske inte mår bra, han kanske har någon form utav livskris och känner sig vilsen. Det är inte alltid barn utagerar för att vara elaka och jävliga utan för att insidan är rejält trasig och det är vårt ansvar som föräldrar och se detta och försöka hjälpa på bästa sätt.

Kan inte han, du & pappan få samtalsstöd ? Eller åtminstonde grabben och pappan ? Det är mycket möjligt att han är helt omöjligt men man ska ju alltid undra varför och vad man som förälder själv kan ha med det att göra. Ingen skuld lagd på någon dock så detta inte tas fel. Hans mamma lämnade honom tidigt i ålder, det om något kan väl sätta spår ? Kanske ska vi inte alltid vara så snabba att döma barnen som vuxna utan minnas att de faktiskt fortfarande är just barn.

Tycker det är härligt att du funnit din kärlek och står vid hans sida och stöttar i allt som händer, kan förstå att det inte är lätt för någon utav er.

Kram Madde

Jag säger som alla andra redan sagt här.
Men prata med pappan om en eventuell socialkontakt.
De kan hjälpa med mycket.

Varma kramar till er.

Han har sånt agg mot sin mamma. Förstår att han är besviken. Men han kan utnyttja det på ett sofistikerat sätt. " Det är så synd om mej". Alla peppar och stöttar.

I nästa sekund sicker ungen kniven i ryggen på nån ( symboliskt ) och vrider om.

Vi är så slitna vi vuxna… Undrar om kärleken håller…

Pojken behöver hjälp. Hela han ropar på hjälp, enligt min uppfattning om det hela.
Har han sånt agg emot sin mamma så måste han få prata ut, om han kan, med en psykolog eller kurator. Går han hos någon sån?Oftast är det ju lättare att prata med en utomstående om saker och ting.

Kramar!!!

Men snälla Mia ! En hjärnskrynklare?? Vet du hur jävla puckade såna är? Jodå, hans far och jag har försökt. Men han ska fan inte gå. Hellre går han ut och slår ihjäl nån. En annan aspekt är att skolan velat utreda om gossen möjligen kan ha adhd men det har hans far sagt ifrån. Tydligen vill han inte ha svart på vitt. Ingen ska kolla min unge! Jag har väll lite lamt försökt att få honom att förstå att en diagnos inte betyder slutet.

Snacka om att tala för döva öron.

Det här sliter på min särbo och vår relation.

Vet inte hur jag ska orka.

# 11 Det finns mycket bra psykologer och samtalsterapeuter men klart också de som är sämre. Så alla är nog inte puckade. En diagnos kan ju betyda en helt annan framtid för pojken, kanske behöver han mediciner och stöttning på ett sätt som ingen kan förstå om han inte utreds tex.

För ett barn förvandlas väl inte till mördare och djävulen utan anledning ? Klart att han hyser agg mot sin mamma, han har ju blivit bortbvald och fått känna att han inte har något värde. Och vad händer när man känner att man inte har något värde ? Jo, ingenting betyder nåt och man kan lika gärna göra skit för ingen bryr sig.

Hoppas verkligen att du & kärleken kan prata om detta på ett bra sätt så inte er relation måste ta slut pga av detta.

Kramar

Alla har redan kommit med kloka svar och jag kan inte komma på något annat mer än att pappan och mamman till pojken borde försöka prata ihop sig om hur de ska gå tillväga. Något måste ske och det snabbt för att få till en förändring. Ibland kan det bästa vara att låta både föräldrar och barn vila från varandra. Jag själv flyttade hemifrån när jag var 15, hem till mina farföräldrar, annars hade jag gått under. Men jag hade inga föräldrar i egentlig mening, hela familjen var destruktiv. Tonåren är i många fall jobbiga, barnen står med en fot i vuxenlivet och en fot i barndomen. Jag behövde få vara ett barn och bli omhändertagen något mina föräldrar inte kunde tillgodose. Farfar som var helt utan utbildning såg detta och kunde erbjuda ett stabilt fungerande liv med regler men också respekt för mig som person och omhändertagande. Han (och farmor) visade uppskattning för allt jag gjorde som var bra och låtsades inte se det som var mindre bra. (Nu gjorde jag inte så mycket som var riktigt illa men mitt humör var inte så bra, jag fick utbrott av ilska, svarade ohyfsat etc. Men eftersom jag inte fick minsta respons så kändes det gasnska snart meningslöst att käfta, något jag var van vid hemifrån.)

#11 Alla är inte puckade! Finns de som är bra med.

men förlåt om jag bara ville hjälpa….

Jo. Kärleken och jag kan prata om det här. Men jag förstår honom, han tycker att jag bara får ta skiten. Förstår att han vill älta sina problem. Jag finns där för att lyssna.

Problemet är ochså att gossens mamma struntar i allt. Han bor ju med sin pappa så hon tycker han ska ta det här. Han tar så mycket med möten och allt och hon bara inte bryr sej och struntar i allt.

Håller med om att grabben borde ha nån annan stans att bo ett tag så saker fick lugna sej. Tror att han bråkar och beter sej som ett rop på hjälp. När saker skitit sej så har han hela tiden fått blivit förlåten och fått stöd av sin pappa. Bra? Jo då. Men man kan inte få allt, nån gång måste man ta konsekvenserna av sitt beteende.

Jag tycker att han borde bli utredd och få en diagnos så man visste. Sen en fosterfamilj eller avlastning så båbe han och hans pappa fick vila. Men hans pappa tycker tyvärr att då har han förlorat kampen.

Han är till och med så uppgiven ibland att han är beredd och ta grabben och flytta och börja om.

Det löser ju inget!

Jag har det så med. Pojken bor hos mej och jag får ta ALLA möten och allt annat strul med. Pappan bryr sej inte nämnvärt.
Men min son håller inte på så men på andra sätt.

Klart pojken ropar på hjälp. Men förstår pappan om han inte orkar ta itu med det.
Frågan är då vart man kan vända sej för att både pojken och pappan ska få hjälp?

Mia, vet att du vill hjälpa och jag är så tacksam att alla ni finns där ute. Jag var bara ironisk om hjärnsrynklare.

Två av mina barn har gått på BUP. Det har varit kanonbra för dom och mej. Deras pappa skämdes. Man gör så i hans familj. Där kan man prata om dåliga hjärtan och avföringsvanor men inte när själen krisar.

Min nuvarande särbo tycker att han misslyckats.

Jag vet inte vad man ska göra……..

Men så här känner jag…..är det så att sonen skulle råka ha tex. Adhd, så måset man ju få reda på detta. Förs då kan han få den hjälp han behöver.

Jag hade en vän vars släkting hade adhd. Nu hade vissa märkt att något var det hos detta barnet som inte stämde redan från början…..men föräldrarna blundade….tills det var försent på ett sätt. Då fick de reda på att just detta barn har det. Men då hade de redan haft sådana enorma bråk och familjen mer eller mindre kraschat. Men nu vet de allfall…och det hela kunnat sluta mycket värre.

Det som är vigtigt att oavset om man får ett sådant här diagonos till sitt barn att man ändå finns där…talar om för barnet att du är inte ensam… Jag tycker helt enkelt att det fell att pappan nekade sonen denna undersökning som de erbjöd. Det handlar ju on sonens framtid. Men detta är min åsikt….det kan ju vara så att pappan inte helt enkelt orkade ta emot den infon ang sonen…han bara inte skulle klara av om han skulle få ett sådant diagonos. Jag kan sedan förstå ochså att det inte är det lättaste att behöva gå och prata med någon och saker och thing. Ibland kan det hjälpa…och ibland inte alls….sedan beror det mycket på hur perssonen som sitter där och ska lyssna är mot en.

Jag tänker att även om ni behöver avlastning så kanske fosterfamilj eller så kan få pojken att känna att han ännu en gång blir övergiven. Absolut behöver han ju hjälp och det kan ju inte fortsätta som det gör, men är det så omöjligt att finna hjälp hos någon som kan prata med både pappa och son ?  Jag vet att det kan vara riktigt svårt och resurserna är små just nu överallt i vårt samhälle tyvärr.

Nån stödperson kanske, typ "storebror", som kan aktivera pojken och prata med honom, visa hur man bör leva och vara osv.

Sen är det ju inte att ta skit när man ställer upp och lyssnar och stöttar sin partner, det är att finnas för varandra i både svåra stunder som bra och något som borde ingå i alla kärleksrelationer.

Kramar Madde

Visst måste man finnas till för varann i alla delar av livet. Jag har inga problem med att stötta min särbo. Det som är nu, det är fler möten inbokade på soc för att reda ut allt och det är ju bra.

Just nu ska jag focusera på min särbos konflikträdsla. Han vågar inte säga ifrån åt grabben. Sen måste ungen få ta konsekvensrena av stii handlande. Slår han nån på käften så får han ta det. Pappa kan inte vara där och ursäkta honom.

Kan man inte lyssna och förstå så får man lära sej den hårda vägen. Ungen skriker hela tiden efter uppmärksamhet. Tror edt är lika mycket ett behov av regler och normer. Där får man inte vara feg och backa som förälder.

Jag har inte backat för mina barn, det har funkat.

Men jag kan ha fel…..

# 20 Jag uppfattar dig som en väldigt stark och förnuftig kvinna och betvivlar intre att du med lite envishet och extra styrka kan hjälpa sambon och därmed också sonen hans.

Man kan väl inte vara konflikträdd som förälder egentligen tänker jag som redan får mina duster med en enormt envis och bestämd liten son

Kramar

Tycker du tänker helt rätt! Försök få din särbo att inse att det bästa för sonen är att få komma till någon och prata av sig… Släpa sonen till en psykolog om så är.. efter ett par besök kommer han säkert få lite förtroende för den och börja öppna sig.

Hoppas det löser sig:)

Jodå, i fredags fick den lille gossen en crossmoppe som han ville ha. I lördags hade han kört så förbannat så motorn skakat loss. Inget allvarligt men pappa hade inte tid att fixa. Då går gossen in och drar på tysk jävla Hitler musik så huset dånar. Vet inte vad sån musik heter men jag tycker inte om den. Och sen börjar han blippa på datorn med sina hakkorssymboler och knogjärn. Det var en underbar lördag. Jag kan åtminstone åka hem från skiten.

Men ett annat är att han inte fått träffa sin yngste son sen soc mötet. Tydligen tycker mamman så att om han ska ha hälften av bidraget så ska han ha varken unge eller pengar. får man göra så?

Det här kommer att bli som en politisk långbänk. Jag kan åka hem till mitt…..

# 23 Usch  vad jobbigt ni har det. Denna gosse behöver nog en ordentligt stark hand som kan visa honom hur man ska bete sig i livet och att även om man är trasig som tusan på insidan så får man inte göra vad som helst.

Kramar

Det som nu har hänt är inte mycket. Modemet till datorn har tagits bort eftersom gossen inte sköter skolan. Massa slag i väggar, dörrar och endel porslin som krossats. Fler anmälningar till soc, bla gossens far som ringde en söndag när sonen varit på drift hela helgen. Pappan har i princip givit upp. Han tar hand on sin son, går kurs för att få övningsköra tex. Det har blivit 3 polisanmälningar av skolan för olaga hot och en polishämtning. Gossen var då hemma hos sin mamma som såg till att han inte behövde gå ut å prata med polisen. Men det finns i registret. Ibland är ungen manisk, sparkar, skriker, bråkar för att nästa stund sjunka ner i soffan och sova ett par timmar. Skolan sköter han inte alls. Mopparna står, sönderkörda.

Igår var det möte på soc, dom ser allvarligt på det här och ska göra en utredning. Mewn dom vet inte själva nån lösning.

# 25 Vad jobbigt för er. Önskar jag hade något kanonbra tips att ge, men tyvärr. Hoppas soc kan hjälpa er på bästa sätt och att pojken kan få regelbunden samtalskontakt oavsett om han vill eller ej för såhär kan det ju inte få forsätta.

Kram

Hej !

Jag tycker de låter som ni har de väldigt jobbigt.

Ni kan ju inte ha de så här & jag tror ingen av er mår bra i detta.

Mitt första tips är ta kontakt med sociala myndigheterna du och din man för samtal.

Sedan ordnar ni ett hembesök när sociala mydigheterna kommer hem till er och grabben är hemma.

Prata ut om alla känslor som svallar och ställ krav på grabben.

Han får välja hur han vill ha de.

Funkar inte de så finns de något som heter rådslag.

Där familjen samlas och man tar beslut gemensamt var som är bäst för grabben o grabben har naturligtvis en talan oxå.

Jag har gjort allt detta med mina söner som är stora i dag.

Det gav mig en stor hjälp & Jag känner mig mycket starkare.

Jag önskar er all lycka på vägen & Kämpa på ,för de är ni som bestämmer vad skåpet skall stå.

Kram på vägen