Ständigt dåligt samvete. Mest över tiden. Att mina ungar alltid varit de som varit först in och sist ut på fritids. Över att jag aldrig kunnat vara ledig med dem. Över att vi alla varit fullkomligt dödströtta då vi efter middagen sätter oss för att göra en tråkig läxa och det slutar med trötta tårar. Över att jag vissa jular (då jag pluggade) inte haft råd med julklappar. Över att jag varit tvungen neka till fritidsaktiviteter för att det handlat om för dyra medlemsavgifter. Nu då de blivit större lättar samvetet något känner jag. 

Däremot har jag inte dåligt samvete över att jag inte kunnat köpa så mycket prylar. Och nu när jag för tillfället har det rätt hyftsat ekonomiskt har jag medvetet valt att inte konsumera mer än absolut nödvändigt och har om möjligt ännu mindre dåligt samvete över att vi har en pytteliten och jättegammal TV, över att mina ungar inte har sensate mobilmodellen som alla andra, över att vi inte kan käka hamburgare varje lördag. Här köps ingenting onödigt, ingenting som blir till ohanterbara sopor, ingenting som fungerar byts ut. Visst får jag mig en gnällsession och en känga ibland för att allt ska vara så nyttigt och ekologiskt och löjligt medvetet för en hållbar framtid, men det är ju naturligt att man tycker att ens förälder är töntig och alldeles för mycket. Så samvetet klarar sig galant på den fronten.  =)