Personligen har jag varit ganska förskonad från detta med trotsåldrar. Det som mest har märkts är att dottern är envis som en skär gris!!! Undrar vem hon fått det från  Nu är hon tonåring och det är fråga om en annan slag trots, men jag bemöter den som alltid tidigare, jag är konsekvent. Har jag sagt nej så är det nej oavsett vad.

Den största skillnaden nu mot tidigare är att nu blir det en argumentation på ett annat sätt *S*

Nu är jag inte singelförälder, har inte ens egna barn, men dock bonusbarn genom min man. Vi hade alltid "three times, and then your out". Så de kunde trotsa två gånger, sedan så "straffades" de om de fortsatte. Men flickan är den enda som gjorde det en gång. Straffet blev att hon inte fick förlja med mig ut på stan som hon ville. De var väldigt införstådda med regeln och ville inte testa mig.

De har dock inte varit så trotsiga, vilket är fördelen misstänker jag med att vara de som tar hand om barnen varannan helg och eller mer.

Då missar man mycket av det som tas vardagligen av den andra föräldern. /Vanessa

Det är värdefullt här med bonusföräldrar också, då de har ju med våra barn att göra när vår f.d. partner hittat en ny. Så det finns nog mycket vi kan diskutera :o)

Men har man barnen varannan helg så blir det ju mest mys *ler* och så ska det väl vara tycker jag, eller jag tycker åtminstone inte att det gör något. Bäst är det ju när barnen är större och förstår att så kan det inte vara 7 dagar i veckan. Annars finns ju risk att barnen vill flytta dit där de varit varannan helg och då bli brutalt väckta till verkligheten. Så lite försiktighet med "skämma bort" är nog på sin plats :o) för barnet/barnens skull.

Min lilla son som 19 månader gammal har en sådan temprament när han inte får som han vill. Det kan vara ibland när han leker med bilar eller annat och han inte kan göra med dessa leksaker som han vill så blir han super sur. Tex. om det är en bill som inte får plats i de garaset som han vill så vrålar han och kämpar… Han har varit sådan sedan har var liten. Ibland får jag lägga han i sin säng för att han ska lungna ner sig…

Hej!

Har en 4-årig kille som är hur go som helst på alla sätt och vis

men det som jag upplever rätt jobbigt är att han har kommit in

i någon sorts period där man säger fula ord. Vet inte riktigt ibland

hur man ska få honom att sluta med det, kanske tillhör det åldern?

Jag har många gånger satt mig ner med honom och talat om att

man inte ska säga fula ord, har även sagt att han och jag kan gå till toaletten och spola ner de fula orden så är dem borta sedan.

Och här om dagen så kommer min prins till mig och säger…

Mamma… Nu kan jag inte spola ner mer fula ord för toaletten är

full av de fula orden nu…. Vad säger man i det läget? Kunde naturligtvis inte hålla mig för skratt :)

Som förälder så märker man samtidigt hur smarta våra barn är :)

Puman42

Hej Puman42.
Jag tror det tillhör åldern lite. De lär sej en del på dagis och snappar upp vad vuxna säger. De tycker säkerligen att det är spännande att säga dessa ord. Tror nog att de slutar med de efter ett tag. Det är nog bara nyhetens behag i början.

Hahaha..Visst är de smarta de små liven.

Hej Mia-38!

Tack för ditt fina svar….

De är för roliga våra små liv….HAHAHA… :)

Det är en fröjd för ögat när man studerar sina barn hur det leker

och hur det hanterar saker och ting….

Önskar er en jätte bra och solig dag.

Puman42

Jag har glömt bort hur det är att ha småbarn. Min son är snart 18. Och han leker ju inte längre..hahahhaa….

Jag kommer ihåg när han var sådär en 8-9 år. Då hette det ju inte "leka" längre utan "göra nåt". Men jag försade mej ett par gånger och frågade vem han skulle leka med. hahahah. Jösses vad arg han blev.

Vad är det man säger….

JO….. Varje ålder har sin charm :)

Der stämmer tycker jag …… :)

Puman42

Verkligen Puman.

Ja, gud förbjude att man skulle säja att barnen ska ut och leka *s* här "hänger" de:)

Jag har varit förskonad från tonårstrots, tack och lov.
Vet när min äldste var 3 år.
Då var han i trotsåldern. Han ville absolut ha bananer i affären och lade sig på golvet och skrek.
Då gick mitt tålamod över och jag lade mig intill honom och gjorde likadant. Sonen reste sig upp,stirrade på mig och sa:
Mamma du ser dum ut.
Jag kommenterade med att du gjorde ju så.

Sen efter den episoden, tiggde han aldrig om något, utan frågade om vi hade råd.

Har väll inte haft nån trots från barnen, men tonårsdepressioner.
Hu va jobbigt det har varit. Sen har dom varit väldigt lessna för det som hänt när jag bodde med deras far. Vi pratar mycket om sånt.

Däremot, särbons barn : där kan man prata trots !
Nästan så man blir mörkrädd när man tänker på det.
Men det går i vågor. Han är 16 år och precis hittat en tjej.
Så nu är det lite lugnt, men rätt som det är slirar det till igen då
blir det bara trassel. Idag ska han in på soc för prat om det sista olaga hotet. PHU !!!

En undran.
Har alltid hört att tjejer är värre än killar i tonåren. Ni som har erfarenhet av båda, hur är det med det egentligen?

Jag har 4 barn, två av varje sort. Äldsta dottern och sonen har varit lugna och harmoniska hela sin uppväxt. Dom är nu 25 och 22. Dom två minsta som nu är 21 och 18, där har det varit både det ena och andra!

Minsta dottern på 18 är väldans obstinat medans storasyster broderade och stickade sej igenom sina tonår!