Mina barn var relativt stora när min pappa dog. de var 10 och 7 år och helt medvetna om att han skulle gå bort eftersom jag, mamma och mina systrar vakade i ca 3 veckor innan…

begravningen fick de välja själva om de ville vara med på efter att jag förklarat hur det gick till.. de valde att inte följa med utan vara i skolan och fritids i stället.. egentligen hade de inte fritids men det var inga problem att de fick vara där när jag var på begravning…

precis ett år tidigare, sånär som på 2 dagar gick min morfar bort också som vi haft en väldigt nära kontakt med jämt så det var några tuffa år där…

Min stora son var sju år då hans morfar gick bort. Då hade min pappa varit sjuk i ca 2 årstid, så vi visste ju hela tiden att det kankse skulle bli som så att han inte överlever, men ändå så blev det väldigt svårt när min pappa väl dog.

För oss var det bara en stor lättnad när pappa väl gick bort. Då visste vi att han inte led och hade ont längre…

Vi mer eller mindre visste att det skulle ske några timmar innan det väl skedde. Hela sista veckan hade det regnat och blåst men den dagen, 1a maj så klarnade det upp ocg blev strålande sol… För oss var det ett tecken på att det var den dagen han väntat på.. Han var en arbetare och socialdemokrat rakt igenom så självklart väntade han in "sin" dag till att gå över på andra sidan…

Min syster har även varit på öppna seanser (så ingen har vetat nåt om henne i förväg) och då har både pappa och morfar trätt fram.. de är tillsammans lika mycket på andra sidan som de var här så det känns jättebra även om vi saknar bägge två.

Det där med öppen seans skulle jag ochså vilja gå på. Jag visste under min pappas sjukdomstid att han skulle inte överleva, då jag hade drömt att han grät och gick ensam på en gata m.m Det jobbigaste var att han ca 2 veckor innan han gick bort satt och grät vilket han alldrig gjorde öppet annars.Han visste då om att han inte skulle överleva cancern och jag och mn bror var där på besök.

Sen har jag drömt om pappa några gånger efter han gick bort. Vet att han fins på andra sidan. Vi brukar gå till min pappas grav och sätta lite blommor m.m där när vi är på besök hos min mamma.

Tack vare min tro & som den jag är så har det ju på så vis blivit lättare att hantera min sorg. Förlorade farfar för 2 år sedan och min väninna för 3 år sedan. Då hade sonen ännu inte kommit, jag var gravid när farfar dog. Men kan fortfarande få för mig att vilja ringa väninnan och prata och farfar saknar jag ju också varje dag.

Vi förlorade vår farmor/gammelfarmor när sonen var kanske 10-11 år. Han fattade inte först vad det handlade om riktigt förräns begravningen var över. Då började han gråta och förstod att han aldrig mer skulle få träffa henne.
Vi pratade mycket om det då. Och då kändes det lättare för honom.

Nu har han förlorat en kompis-kompis. Han förolyckades i en bilolycka i veckan. Han kände inte honom så väl. Men hans bästa kompis gjorde.

Nu pratar vi ganska mycket om det. Tror att det är viktigt att kunna ha en öppen dialog om döden.

Kim har förlorat en klasskompis också.. När han gick i 3an så hade en tjej i hans klass varit i stallet, kom hem, hängde av sig jackan och föll ihop död på hallgolvet.. Det enda de vet var att hjärtat slutade slå:( Detta hände 3 dagar före julafton så de pratade väldigt mycket om det i skolan efteråt och hade enskilda samtal med de som ville.. Fortfarande varje jul tänder klassen ett ljus till minne av henne.

Sen har 4 tonåringar tagit livet av sig här i samhället under de senaste 2 åren så det har varit mycket prat om döden här:( 2 av dem kastade sig framför tåget, en hängde sig i sin garderob och den fjärde vet jag inte riktigt vad som hände…

Vad är det som händer i vårt samhälle när tonåringar  väljer att ta livet av sej istället för att leva???
Det är skrämmande!!!
Så var det aldrig när en annan var tonåring.

Ja, det är hemskt… Jag har haft funderingar om ifall de, eller nån av dem gått hos skräckläkaren på bup… men det är ju inget man kan gå och fråga föräldrarna om direkt… men det skulle inte förvåna mig eftersom iaf 3 av dem haft frånskilda föräldrar…