Då har det varit tack och bock för denna tid. Barnen har gått före

Då är det dörren som gäller för den mannen. Gillar han inte mina barn så kan det kvitta. Barnen går alltid före.

Jag gillar min särbo och hans barn.
Han gillar mej och mina barn.
Har inga problem med hans ungar, vi kan ha skitskoj ihop.
Mina barn tycker att min särbo är ok.
Alla utom min största dotter, hon är visserligen gift och bor inte hemma. Har nyss blivit mamma oxå.
Men hon och hennes man är inte förtjusta i min kärlek.
Mycket, mycket tror jag att det är nån form av svartsjuka….

Vet inte om jag ska lägga så mycket energi på det..

Sen beror det kanske på om barnen bor hemma eller inte. Bor de hemma och är så pass små…så åker karln ut.
Har barnen flygit ur sina bon så kanske det ändå går att jämka.
Men han måste ändå förstå att barnen går före oavsett om de bor hemma eller inte. Kan de inte komma överens när man ska träffas är det lika bra att gubben inte följer med.

Men hur blir det då? Ska man tassa på tå inför honom?

Ja säger som ni andra att accepterar han inte mina barn åker han ut.

Min chef berättade vid ett tillfälle om en skräck exempel. Mamman tog livet av sina barn bara för att den nye mannen inte gillade dem.

Barnen går alltid först… En partner är utbytbar men det är inte barnen…

Tjaaa, sen har man ju en annan aspekt på det hela:
Jag har vuxna barn och dom delvis accepterar/ gillar inte mitt val av ny partner.
Men dom då som är mellan 18-26 år, när dom visar upp nån dejt, vad gör jag?
Jo, jag FÖRSÖKER innerligt att tycka om mitt barns val av partner. Det är ju deras val och deras lycka.
Om jag nu skulle ogilla personen dom dejtar så skulle jag ALDRIG nånsin visa det.
Mina barn är viktiga för mej, för att jag ska må bra.
Det vet min särbo för det är lika för honom med hans barn.
Men hur långt ska man gå…?